En åldrande atlet

Ett år till har snart gått och jag har fyllt 40 år. Med åldern har också kommit extraordinär fethet och lathet. Något som jag tänkte försöka göra något om.

Det hör man ju från många. Nu när jag fyllt 40 så kommer kroppen börja ge upp om jag inte tränar. Om det inte är knän och rygg så är det nacke eller axlar. Folk verkar bli helt handikappade runtomkring mig. Själv har jag varit helt fri från krämpor i hela mitt liv. Jag sitter tillbakalutad utan ryggproblem i min datorstol och knapprar på till vardags och ser mig omkring hur folk sitter med speciella pallar, ståbord, nackkuddar och allsköns ställningar och specialanordningar för att klara sig genom dagen.

Men i och med att jag vuxit mig så pass stor under pandemin att jag snart behöver fler X i mina kläder än det är i en vuxenfilm så tänker jag att det vore en bra grej att börja träna. Annars kommer den enda träning jag får från att köra skoter och från den gång i veckan man bär sina 7,92 kg (24 x 0,33 kg) uppför trappen.

Sen har jag även noterat att när jag kört fast med skotern så är jag andfådd redan när jag kliver av, innan jag börjat lyfta i någonting. Så tror jag inte det ska vara. Jag har bulkat i åtminstone fyra år. Nu får det vara dags att träna också. Jag köpte gymkort. Man måste börja ta hand om sig själv vid 40.

Så jag dundrade in på gymmet på juldagen och etablerade omedelbar dominans med höga bröl när jag med armkraft förde en stång med flera kilo tunga vikter upp och ner flera gånger efter varandra, vad vi i gymbranschen kallar för bicepscurls.

Under min mycket korta men intensiva karriär på gymmet har jag redan knäckt koden som alla av någon anledning missar. Man tränar inte på gym för att hålla krämporna borta, man har krämpor för att man tränar på gymmet.

Inte är det konstigt att alla 40-plussare går omkring och har ont hela jävla tiden om de tränar på gym. Hur är det ingen som ser det? Vill ni inte ha ont så är det bara sluta träna och börja lata er. Det funkade utmärkt för mig i 40 år. Nu är jag också i träsket.

Jag går omkring som en t-rex för att det gör alldeles för ont att sträcka ut armarna helt och lika ont att dra ihop dem. Annandag jul hade jag så mycket träningsvärk att jag bokstavligen inte kunde sova, så jag steg upp före sex på morgonen och googlade om man kan sjukskriva sig för träningsvärk.

Det kunde man inte.

Man kan inte heller få morfin utskrivet mot träningsvärk.

Jävla skitsverige.

Idag tog jag bilen till jobbet istället för att cykla, för två dagar senare så fanns det fortfarande inte en chans att jag kunde hålla i något styre. Jag kunde knappt ta en snus, ta på mig ett headset eller kränga på mig jackan på morgonen.

Nu sitter de som känner mig och tänker: “men Håkan, du har ju för fan 200 meter till jobbet. Det är ju bara att gå”, och ja, det är mycket riktigt. Men nu är det så här det gick till, och uppenbarligen finns det anledningar till att jag uppnått den övre vikten för vad ett landlevande däggdjur rimligtvis klarar av. Min oerhörda lathet är en stor del av det. Så nu har vi rett ut det och kan gå vidare.

Hur som helst blir jag ändå iväglurad till gymmet idag också efter jobbet. Det räckte inte att invalidisera mina armar i måndags. Nu var det tydligen dags att bryta ryggen och förstöra axlarna.

Jag har förberett för morgondagen genom att ställa upp en vattenflaska och en frusen gorbyspirog på nattduksbordet. Jag har också ställt upp en hink bredvid sängen så att jag kan hänga ut över kanten för att göra eventuella behov. Och så sover jag med laptopen så att jag ska kunna jobba imorgon. För risken är försvinnande liten att jag ska ta mig ur sängen imorgon.

Storjäveln kom till slut

Det var fullkomligt vindstilla och stekande sol på Mavas. Sådär att man blir påmind om hur galet det är att folk har bott där en gång förr i tiden. Det var sådär soligt att man nästan behöver kräma lite skyddsfaktor i ögonen trots att man har solglasögon på sig. Tar man av sig några kläder får man leva med att armarna ramlar av från brännskadorna innan kvällen.

Klockan var strax före fyra när alla ville börja röra sig tillbaka mot Sandviken för middag, och jag riskerade att för resans första gång bli fiskfitta. Jag var den enda i sällskapet som klarat mig från den titeln hela veckan. Jag insisterade på att vi måste vänta på klockan fyra-nappet.

Nästan precis på klockslaget så händer det. Det var som att bli sparkad av en häst. Noll till hundra på en sekund. Med tvåhandsfattning på pimpelspöt och hälarna i isen fick haspelrullen skrikande bekänna färg när detta monster, detta Mavas mav-as, spolar iväg med reven ett hundratal meter. Efter lång och aggressiv kamp så får jag den äntligen i hålet som trots trettios borr var för litet. Med båda händerna i hålet får jag tag i gälarna på var sin sida och släpper ut ett primalskrik samtidigt som jag sliter det jag har.

När den brinnande röda magen ploppar upp ur hålet som en champagnekork så knakade det bara i hela Mavas när isen satte sig efter hålrummet som aset lämnade. Det blev ett sånt baksug i älven att jag fördröjde vårfloden i Älvsbyns kommun med två veckor. Det var så trångt i hålet att jag klämde rommen ur den, romkulor stora som äpplen låg och guppade i hålet. Dra åt satan vilken storjävel.

Bara att ta ut magen tog en bra stund och så sormade jag ner båda armarna till axlarna för att nå ordentligt. Efter att jag sågat av skallen var det bara börja gräva, för skallen gick inte bara lämna på isen. Det var i viken till vänster inte långt från skoterleden och skulle det snöa och frysa och någon skulle krocka med den så är det ju tack och adjö. Ville inte ha ett liv på mitt samvete.

Polarisen fick arbeta till sitt yttersta upp för Mavasbacken och resten av vägen. Det knakade lite oroväckande på Ikesjaur så vi vågade inte dra den över Jurun då den redan börjat gå upp.

Det blev en sen middag och en tung dag, men en bra avslutning på säsongen. Den 270 gram tunga röding jag fått på sju mils skoterfärd var väl värt de femton liter bensin som skotern dragit. Gott var det i alla fall.

Om krisen eller kriget kommer

Plötsligt slår det mig varför jag trots allt kanske borde ha gått lumpen.

Diskuterade det här med skyddsrummen i Sverige, att det verkar finnas för lite plats i varje kommun för att alla ska rymmas. Men det gör det egentligen inte. Det vi inte tänker på är att en stor andel av oss ska vara utanför och skjuta 7,62 och äta napalm medans kvinnor, barn och åldringar håller sig i skyddsrummen eller evakueras.

Tänkte när jag var och mönstrade att inte fan vill jag gå lumpen. Jag hade och har fortfarande inget som helst intresse varken av att kriga eller att nån Bodensare ska stå och vrålspotta mig i ansiktet det närmaste året. Men man slipper inte kriget bara för att man inte gått lumpen. Ukraina har inte förbjudit alla män mellan 18 och 60 att lämna landet för att de behöver städhjälp eller att någon att dricka brännvin och ljuga med om kvällarna.

Jag åker väl på skiten ändå när det väl smäller. Skillnaden är att nu är jag helt jävla ofärdig i kroppen efter snart 40 år på chips- och öldiet. Med smidighet som en elefantsäl i en grusgrobba och vigör som utspätt pulvermos så är det då ändå tänkt att man ska ut i krig.

Det är inte som att jag lär få den bästa utrustningen när vi väl står där. Jag lär inte få sitta i träden och krypskjuta ryssar när grenarna ändå inte håller. Svårt att få köra tank om man fastnar i kanontornet. Nej det blir nog mer: “Få se då. Övervikt, och ingen erfarenhet av vapen eller militär träning säger du? Ja vi har inga västar som passar men du det finns en gammal blöt tv-kartong i diket du kan dra på dig, och så kan du tälja dig en riktigt vass pinne när du ändå är där. Du kan gå först och så ropar du om du ser några ryssar eller minor.”

Det lär vara den lott vi drar som inte gått lumpen och är odugliga i strid. Så nog tror jag deserten kommer före huvudrätten i det läget.

Nej sekunden det börjar lukta Gorbys på Gotland har jag nog i minsta fall knackat isen från gasolkofferten i Lövnäs med avslagen telefon och är redan i full färd med att spänna camoflagebyxorna över taket så får hänn lösa sig självt. Förhoppningsvis är väl stugjäveln äntligen på plats. Kanske är läge att lära sig binda egna flugor på näver och lingonris för det är väl lurt att Gårdings har stängt vid det laget.

Jag tar i varje fulla fall helvetes många månader med korsord, kokt gädda och makaroner före jag tar en förmiddag i krig. Jag lär inte vara den som står på konsumtaket och hivar molotovcocktails när ryskt pansar rullar nedför raggen. Så nog fan gör dom det bra Ukrainarna när man ser bönder som spänt en rysk tank bakom sin John Deere från -78 och i Sverige är vi så konflikträdda att vi ojar oss för att ringa till kundservice.

Att falla på mållinjen

Det finns elitidrottare med enda mål. De tränar dag och natt, måndag till söndag, för att ta sig till de olympiska spelen. Vissa klarar det, vissa tar till och med medalj. Men det finns också de som trots att ger allt de har inte blir uttagna till OS-truppen. Jag förstår hur det känns.

Sedan pandemins början så har jag haft ett enda mål. Att äta mig så pass fet att jag får gå före i vaccinkön. Så i veckan hände det. De sänkte åldern för människor med kroniska sjukdomar och morbid fetma till 18 år. Men hur svullen jag än må vara där jag rullar fram som en bleksvettig barbapappa så nådde jag inte hela vägen fram. Jag har fortfarande under 40 i BMI.

Jag har vräkt chips, jag har vräkt dipp, jag har haft lördagsgodis hela veckan som ett litet barn och under mina lediga helger närmast uteslutande lämnat lägenheten för att fylla på förrådet av Vodka Dworek och virke. Motionen har begränsats till att promenera till närmaste hämtmat.

Jag har köpt ny skoteroverall när chipstuttarna spänt för hårt i den gamla för att rymma ens det tunnaste av bambuställ. När jag känt att fötterna domnar av vad jag utan medicinsk examen enbart kan anta är begynnande diabetes eller då jag känt en ilande smärta som strålar ut i armarna har jag fått ruska på huvudet och drömma om den dagen jag äntligen får en laddning Sputnik V i arslet före alla andra. KÄMPA HÅKAN har jag fått skrika i spegeln.

Ändå slutar det så här. Jag faller på mållinjen och får tydligen vaccineras samtidigt som övriga pöbeln.

Hur det kunde bli så här? Kanske jag är för gammal för att bygga bilringar som i ungdomens dagar. Då behövdes inte ens en plan utan det skedde automatiskt bara för att dämpa vardagsmisären. Kanske är det att jag periodvis fuskat från slappandet under vintern för att köra skoter och fiska, men jag tycker att jag tagit med nog mycket skräpmat, pilsner och godis till husvagnen för att väga upp de kalorier jag bränt på att pumpa puder.

Eller så är allting bara en efterhandskonstruktion för att förklara hur i hela helvete jag lyckats bli förbannat fet under fjorton månader med pandemin. Det är svårt att säga säkert eftersom att jag har svart bälte i att ljuga för mig själv.

Vad än fallet må vara så är det så att gjort är gjort. Nu när det är för sent för att få förtur till vaccinet är det väl bara börja arbeta bort hängbuken. Jag har köpt anabola från Gymgrossisten, laddat playlisten med survivor och handlat nya springskor från Sportringen som ska få bekänna färg. Nu måste bara självföraktet tillbaka till samma kritiskt höga nivå som före pandemin också så att jag inte tror att det är synd om mig eller att jag “förtjänar” något annat än en smäll det närmaste året.

Den stora toalettpapperskrisen 2020

Det är så mycket idioti på en och samma gång de här dagarna att man inte vet vilken ända man ska börja i.

En hittills odokumenterad effekt av Coronaviruset är tydligen att man blir dum nog att behöva omyndigförklaras. Jag tänker på bunkrarna, och det får mig att vilja fly upp till min egen coronabunker (husvagnen) tills allt det här är över.

Man hör att södra Sverige ringer i halv panik till polarbröd och skriker efter mer bröd. För ska man bunkra något så är det så klart det vitaste brödet som går att producera. Idioter.

Korvkonserverna tar slut. Soppkonserver tar slut. Handspriten är slut. Toalettpappret tar slut. Och det är den galnaste delen av dem alla. Om Sverige har något så är det en extremt välutvecklad skogsindustri och pappersindustri. Vi är självförsörjande med toalettpapper hundra gånger om. Jag kan lova att om vi hamnar i en värld som är så raserad att du kommer att behöva dina fem årsransoner av toalettpapper så borde du investerat i kevlar och dubbelpipigt istället för att försvara ditt lager.

Eller hur jävla mycket skiter folk egentligen när de köper flera kundvagnar med dasspapper. I och för sig kanske de förbereder sig för hur magen kommer att må när man druckit sig full på handspriten och levt uteslutande på polarbröd, bullens lungmos och soldatens fjärtsoppa varje dag i några månader. Inte ens om vi räknar med de dystraste runkpappersprognoserna kommer man upp i en bråkdel av den konsumtionen.

Sen är det som vanligt gasen i botten eller ingenting som gäller för folk. Med allt. Boomers och fyrtiotalister, riskgrupper som faktiskt är i fara är nästan helt oberörda, samtidigt som alla zoomers gråter sig till sömns av ångest på kvällen. Det följer nästan exakt mönstret med klimatfrågan.

Apropå klimatfrågan noterar jag hur otroligt upprörda och kränkta både proffstyckarna och begåvningsreserven på Facebook är nu när hela världen råkar prata om någonting annat en stund. De fullkomligt kokar när de inte sett Greta i dagspressen på några dagar.

Det krävs en närmast ursinnig nivå av självgodhet att tro att det här är läget där det passar att tränga sig in i diskussionen med sin för situationen helt irrelevanta fråga. Och tro att man kan göra det utan att se ut som ett praktarsle. Men det betyder så klart inte att man inte försöker. Det “känns väl inte bra i magen” för de här människorna. Ryggdunkningsabstinensen är total.

Vi har en global hälsokris, folk dör, världens ekonomier är i fritt fall, tusentals människor sägs upp varje dag, fabriker kan inte producera varor (dasspapper om man ska tro idioterna), och miljoner människor är praktiskt taget inlåsta i sina hus av staten under hot om våld. Sen står folk där som pekar på det som att visar hur ENKELT det var att minska utsläppen?

Det är ju som att stå och peka på en brinnande villa och prata om hur billig den är att värma upp. Herregud. Som sagt. Jag vet inte var jag ska börja eller avsluta mitt raljerande. Jag har inte ens kommit till hälften av det jag egentligen tänkte ta upp.

Nej nu vill man bara skita i allting och åka upp till coronabunkern. Har hört att viruset är som en MXZ, så det tar sig inte fram i djupsnön. Om inte annat får man väl åtminstone vara sjuk i fred från alla dasspappersnarkomaner.

Mitt liv som trendskapande influencer

Storgatan 20B:s kanske absolut största bloggare blir influencer. Jag har fått i uppdrag att prata om startupen Zmartbag.com.

När det gäller att tjäna ens ett öre på den här bloggen hade jag nog hellre gissat att jag skulle kunna ta steget till att bli en Swishtiggande haverist som raljerar mot regeringen.

Populism är något som jag tror jag att jag hade kunnat göra jävligt bra faktiskt. Något jag känner att jag har talang för. Det är bara se på inlägget om nattågen som tydligen delades och gillades hejvilt. Jag har aldrig problem att hitta en infallsvinkel baserad på förakt och jag är en naturbegåvning på konspirationsteorier.

Då är det svårare för mig att identifiera mig som influencer. Det är ett område som är dominerat av kvinnor, främst ytterst heta kvinnor. Och det är främst inom områdena mode, inredning, träning och livsstil. En fungerande liknelse skulle vara att om influencervärlden är Melodifestivalens mest folkkära artist så är jag ett norskt black metal band som kastar surnat grisblod på publiken. Det finns så att säga ett visst motsatsförhållande.

Det jag gör kan förvisso med lite fantasi kanske klassas som “livsstil”. Men det är liksom inte så att det någonsin kommer att bildas någon kö av människor som vill att jag ska posera med hängbuk och blindtarmsärr på Piteå havsbads strand med speedos och flipflops köpta i deras butik. Det närmaste jag över huvud tagit kommit den “sfären” är att Norrlands Guld en gång gillat en fiskebild på Instagram.

Och inte ett jävla öre har man blivit erbjuden av Norrlands guld.

Att då Zmartbag.com anlitat mig för att på något sätt marknadsföra deras startup kan ju få varningsklockorna att ringa så klart. Men enligt vad jag förstår så är det väl kanske min motbjudande men samtidigt halvromantiska Norrbottniska hedonism som gör att jag får göra det här. Det är så klart en stor mängd mode, träning och inredningsbutiker anslutna till Zmartbag. Men också sånt som jag beställer ifrån, som fiske.se, sportfiskeprylar.se, Dustin home, Komplett, Webhallen, och så vidare.

Zmartbag.com är när jag testat det faktiskt inte så dumt. Det fungerar som en samlad varukorg (bag) för en stor mängd butiker på nätet med ett browsertillägg. Man kan göra önskelistor, eller bara samla en massa skit från olika butiker och beställa alla varorna direkt genom Zmartbag istället för att lägga småbeställningar på varje sida.

Jag antar att jag representerar en del av marknaden som inte har representation hos influencers. Ingen går till Blondinbella för att få höra hur man smidigast kan länsa nätet på rosa Caviar-spinnare inför fiskesäsongen. Jag tror inte heller att Bianca Ingrosso ser fördelen med Zmartbag om man ska plocka ihop datordelar från olika sidor inför ett bygge. Kanske inspireras man i de lägena mer av en nörd i Norrbotten med en svag doft av abborrslem från kläderna?

Jaja. Hoppas de får någon slags valuta för pengarna. Gilla, dela, läs högt för mormor och allt sånt där.

Zmartbag går att klicka upp enkelt på alla sidor som är anslutna till tjänsten.

Däremellan kommer fastan

Har funderat på det här med högtider och har kommit fram till att en av de många anledningar till att man är fet kanske är att man bara handplockar de roliga och välsmakande delarna av den svenska kulturen.

Mitt dietande gick kanonbra där i november, men sen kom ju julen, och då slår det slint i skallen. Man bara “måste unna sig”, det är ju ändå jul. I början kanske man unnar sig en romrussin på kvällen, men i slutändan så svimmar man av blodsockerfall innan kalle anka på julafton för att man sugit i sig båda lagren av chokladasken innan lunchtid.

Vi svenskar är så vana att frossa under högtiderna att vi till och med efter mycket avancerad mental gymnastik lyckats tolka om vårfrudagen till våffeldagen så att vi får ännu en dag att spänna ut magen med.

När det sen är påsk så “måste man” ju ändå bara unna sig lite god påskmat. Om det ändå vore så att man bara åt ägg vore det väl en sak. Men i verkligheten blir det ju så att man injicerar chokladägg och rent socker i en vecka.

På påsken så ignorerar man också den tråkiga delen av traditionen. Under påsken har vi långfredagen som tidigare var den tråkigaste dagen på hela året. Förr i tiden var det näst intill dödsstraff på att ha roligt på långfredagen, men sen kom man på att den delen kan man ju skita i.

Nu idag är det fettisdagen. Då “måste man ju unna sig” en semla. Men man måste ju kanske inte rollspela att man är Ture Sventon som får sin sista måltid.

Men framför allt är det så att precis som på påsken så ignorerar man ju också bakgrunden till traditionen, den skiter man ytterst högaktningsfullt i. Anledningen till att man traditionellt äter fastlagsbullar är ju trots allt att det är för att fastan börjar.

I protest mot det svenska grissamhället som jag i allra högsta del är ett exempel på tänker jag därför fasta i år. Enligt svenska kyrkan ska det ge tid för eftertanke och att komma närmare gud. Gud lär jag nog inte komma nära hur mycket eftertanke jag än ger det, men någonting ska man väl kunna ge upp så man inte behöver känna sig som ett svin på påsken.

Enligt den kristna fastan så handlar det om att avstå från nästan vad som helst. Så jag tänker avstå från godis/chips/läsk, och det här slentriansupandet som pliktfullt utförs varje fredag och lördag framför datorn. Hur svårt kan det vara?

Vad jag tycker om de här nymodiga semlorna har jag redan redogjort för.

Små doser av arsenik

Man pratar ibland om de här “små doserna av arsenik” i samhällsdebatten. De små sakerna som över tid förgiftar samhället utan att någon märker det. Det är på de små doserna av arsenik jag tänker på när jag hör att nattågen ska upphöra mellan min hemby Älvsbyn och  Göteborg.

Själv läser jag nyheten om detta, som upplyst individ i mediavärlden när jag värmer en kopp veganskt snabbkaffe i armhålan och funderar över mitt klimatavtryck. Fötterna är svartfrusna efter att jag tagit Fred Flinta-bilen till jobbet i minus 20 för att inte släppa ut några avgaser.

Allt på grund av rädslan av att Greta Thunberg ska behöva missa en till termin för att dyka upp som nån svarta madam i backspegeln och hulka ur sig ett tårfyllt tal om hur oerhört besviken hon är.

För självklart är hon besviken. Men det hoppas jag att hon framför allt är på varje självgod instagram-aktivist. De där som redan tagit sin jävla suparresor till Aiya Napa eller funnit sig själv på nån indisk strand innan de kommit fram till att ingen annan ska få resa någonstans.

Efter det så passar det ju så klart att introducera konceptet flygskam. Så att de kan sitta i en i cirkel sina privata tågkupé och ryggdunka varandra över vilka fina personer de är som åker  tåg. Jag hoppas i alla fall att de har en privatkupé. För de verkar fullt övertygade om att deras fisar inte luktar. Hur som helst är det slut med det också nu.

För nu lägger man alltså ner nattågen från Göteborg till Älvsbyn och resten av Norrland. De som har råd kan ju så klart lägga ut för flygskatten utan att bry sig. Studenterna får ringa hem och prata med mormor istället.

Man skulle väl slå näven i bordet om det inte vore för att benen skulle flyga åt helvete av kalciumbrist efter att man silat i sig någon kinesiskt vetesås istället för det dåliga miljövalet “svensk mjölk” under de senaste tio åren.

Vi ska plötsligt betala skatt på skotern för miljöns skull samtidigt som man glider omkring kostnadsfritt året runt med nån evinrude från 1972 i den skyddsvärda skärgårn’ i söder.

Vi ska också betala mer för vår “miljövänliga” el som gjort att ingen sett en lax ovanför kraftverket de senaste 20 åren. Kör man en dieselbil är man bokstavligen en mördare och måste straffas med skatt, skam och höjt drivmedelspris.

Och så ska vi åka tåg för miljön. Det har vi redan gjort i åratal. Men nu ska de bort, för att man har upphandlat tågtrafiken där den inte är lika lönsam. Och som vanligt får Norrbotten betala när det inte duger längre för kolonialmakten. För miljön var tydligen inte så där jätteviktig när man ställer det mot pengarna.

Det är i min mening här som vi kan börja diskutera de “små doserna av arsenik”. Så länge jag varit vuxen kan jag inte minnas att vi varit utan en årlig injektion.

Pestens tid

Jag sett läst nog många böcker, sett nog många filmer och spelat nog många spel för att inte inse att slutet är här. Att det skulle bli Kina som ligger bakom civilisationens undergång var ingen högoddsare.  Antingen genom atomeld eller biologiska hot. Coronaviruset. Kung Flu. Wuhan Clan. Den stora vedermödan har startat. Allt för att nån Kines skulle Cosplaya Ozzy Osbourne och äta infekterade fladdermöss.

Jag flydde från samhället efter lunch och jag kom undan med blotta livhanken. Det var kaos, folk överallt som stressat roffade åt sig förnödenheter, på bolaget. En flaska Dworek lyckades jag få med mig för att kunna tvaga mina händer från sjukdom. Och en flaska bubbel eftersom att jag inte är ett odjur och faktiskt förväntar mig en viss livskvalitet.

Jag har flytt till husvagnen i Arjeplogs vildmark. Här är livet hårt och varje timme är en kamp för överlevnad. Förvisso är det troligtvis ett steg närmare en Cormack McCarthy-bok än om jag stannat i Älvsbyn. Men med bara en väg in och sedan vägs ände vid Tjeggelvas vore Kinesiska smittbärare ytterst oväntade efter Stenuddsvägen.

Jag hoppas bara mina förnödenheter räcker åtminstone under helgen. Jag kommer behöva konsumera minst 8000 kalorier om dagen för att klara mig i det här karga klimatet.

Tar allt fläsk, korv, pannkaka och snacks slut har jag också mitt pimpelspö med mig och en stor burk maggot som jag kan äta när fisken inte nappar för det 23:e året på raken.

Min enda kontakt med omvärlden är genom 4G, med bara en plupp. Youtube spelar inte i högsta kvalitet och Netflix måste buffra. Här ska jag rida ut stormen av död och förintelse som Coronaviruset lämnar efter sig. Jag har aldrig känt mig så ensam.

Jag undrar hur samhället kommer att se ut när jag kommer tillbaka på söndag. Finns Älvsbyn kvar? Tidigare i veckan trodde jag att min telefon börjat spela en pod i fickan när jag hörde röster. Det visade sig bara vara ett par män som hade den dåliga smaken att samtala med varandra istället för att stirra och hålla käften som vanliga människor. Jag blev livrädd så klart. Men nu tänker jag att det kanske jag aldrig får uppleva igen.

Mission accomplished

Det började med en fruktansvärd vecka där ingenting har hänt sen jag skrev senast den nionde oktober. Vågen stod bara helt stilla. Saken är den att när man går på diet så tappar man alltid även om det inte syns på vågen. Fast istället för att tappa kroppslig vikt så tappar man exempelvis två kilo vilja att leva.

Det är då man skiter i allt och lägger sig i fosterställning med en famljepizza under täcket och en sugflaska bearnaisesås på sidan om tills man förträngt allt man vet om grönsaker, kolhydrater och näringsriktig kost.

Så gjorde jag inte den här gången utan jag tänkte att nog vore det väl ändå fan om man inte skulle klara en månad utan svineri. Tänker att en gång i månaden får jag fuska men jag kan fan inte börja redan. Så istället vred jag upp självplågeriet till fakirnivå med en vecka av broccolisoppa och möjligtvis en liten korvsnärt, ägg eller stekt bacon vid sidan av. Vilket gav önskat resultat.

9,4 kilo mindre visar vågen idag den 25 oktober jämfört med den 23 september. Trots att jag är så stillasittande att pulsen inte rört sig sen i somras. Kosten är fan 90% av kampen. Jag plockade även fram min skoteroverall och provade på den och kan konstatera att projektet har lyckats. Inga som helst problem att rymmas i den i dag.

Så nu behöver jag ett nytt delmål. Kanske att kunna sitta ner i finflanellskjortan jag köpte vid föregående lägstavikt? Det är en sån där barnstorlek för vuxna som är så populär. Slim fit kallar dom det. Vilka de är till för är det ingen som vet, folk som vill verka större än de är kanske? För annars är det ju fan bara köpa en mindre storlek.

Jag ska i och för sig inte ropa hej innan oktober är slut. I dag har det gått en månad så det blir lite av en fuskhelg. Sen fyller jag år nästa vecka också. Ska jag fira min födelsedag utan en rejäl smörgåstårta med räkor så firar jag nog hellre med cyanidpiller. Nån måtta får det vara. Men jag får fira i mjukisbyxorna för magen kommer expandera som en airbag så fort den får känna på kolhydrater igen. Garanterat.

Sen senast: -2,4

Totalt: -9,4