På lördag flyttar jag till min nya lägenhet, därför kände jag att det var bäst att adressändra. Så jag gick genom hela skiten och kom fram till delen där jag beställer eftersändning. Jag la då märke till att det kostar ca 200 kronor om man är student eller 400 kronor om man inte är det. Först blev jag förbannad för att jag glömt logga in som student och reste mig för att leta efter mitt Mecenatkort. Sedan började jag fundera på varför jag ens ska ha eftersändning.

Why indeed? Jag har allt på autogiro, autobetalning, e-faktura direkt till banken eller till mailen. Jag har inte fått ett intressant brev på flera år. Den enda gången någon skickat någonting intressant var när jag blev bjuden på Dennis och Sofies bröllop, och då kom inte brevet fram. Så fuck that noise. Och varför ska jag betala för att någon annan gör fel? Det är som om någon skulle hoppa på fel buss när de ska hälsa på och att jag skulle ringa taxi för att få hit dom. I min bok är det lika med idioti.

När det väl var gjort kom jag till sidan där man kan automatiskt meddela företag om adressändringen. Det enda som jag använder mig av på listan är Tele2 som har hand om min mobiltelefoni. Jag klickade i den lilla rutan och försökte trycka mig vidare, det gick inget vidare. Jag var nämligen tvungen att godkänna deras avtal som gör att de får ge min adress till vilket jävla företag som helst så att de kan fylla min brevlåda med skit jag inte vill ha. Fuck that noise.

Så vad har jag gjort egentligen? Berättat för staten var de kan hitta mig när de vill nått? Sjukt meningslöst. Jag ska adressändra till ett jordhål i Tällberg istället så kan de ju stå där med sina grythundar och klia sig i skallen när de försöker få tag på mig.

Var kan jag vara?

“Hej Håkan!

Du är speciellt utvald och vi vill därför erbjuda dig att låna upp till 20000 kr hos oss!“

Värmen sprider sig genom kroppen och i ögonvrån börjar en tår bildas. Jag? Speciellt utvald? Jag har nästan aldrig känt mig så hedrad. Jag blir aldrig speciellt utvald till någonting. Men nu har det alltså äntligen hänt. Det måste vara så här det känns att bli uppbjuden av den snyggaste tjejen på balen. Brevet kom från företaget Moneypal som valt ut just mig från vad jag antar är hela Sveriges befolkning. Jag är inte bara en på miljonen, jag är en på nio miljoner.

Jag vet dock inte varför jag blivit utvald att ta det här förmånliga lånet med endast 19,92% effektiv ränta. Är det min stabila ekonomiska situation kanske? Jag är ju faktiskt rätt välbärgad. Mitt CSN-lån brukar räcka minst en vecka så länge jag inte går ut på krogen. Mitt banklån och mina avbetalningar brukar också betalas i tid. Det önskade låneförloppet är bekvämt nog redan ifyllt till 20000 i alla fall. Nu är frågan vad jag ska göra med alla pengarna? Min tanke är: bollhav. Någon som har några andra förslag?

Hipstamatic, för de som inte vet, är en app till iPhone som gör att dina bilder ser ut som att de är tagna med en gammal kamera, som det var förr i tiden. Jag har funderat på att skriva om det länge men varenda gång så är det någon i mitt facebookfeed som just lagt upp en bild med hipstamatic och eftersom att jag är en så sjukt snäll kille så vill jag inte såra någon. Men det verkar ju som att jag måste.

Så här kan det se ut

Det jag vill komma fram till är att jag är emot det. Det är sjukt töntigt och jag tycker att alla borde kommit fram till det vid det här laget. Ni är inte konstnärer för att ni tar dåliga bilder på folk som tittar ner i golvet bara för att ni har ett program på eran telefon som försämrar bildkvaliteten. Ni blir töntar. Det är ingen som sitter och tror att ni köpt fräcka retrokameror och byggt mörkrum i toaletten.

Om ni ändå gillar det här med att göra saker sämre finns det ju massvis med andra sätt att uttrycka er på som dessutom inte kräver en speciell app. Ni skulle kunna börja ha sämre åsikter om saker, det hade man förr i tiden. Slå upp Hitler på wikipedia och höj högerhanden. Sjukt hippt.

Skitapp, jag blir förbannad.

Jag går på hemvändarkvällen på Polar Hotell varje år. Det känns viktigt. För det första får man träffa en väldig massa härliga människor som man träffar alldeles för sällan. Men den viktigaste anledningen är för att bli påmind om varför man inte bor här. När jag är nere i Göteborg kan jag lätt bli norrbottensnostalgisk och till och med tro att det är kul att gå ut på krogen här. Det är det inte.

Utgången började med en lång jävla kö i det friska norrbottensklimatet. Det var främst jag och mina vänner som körde med kösystemet. Folk trängde sig före som aldrig tidigare och formade en stor klump vid ingången. Då och då kom vakten ut och skrek att vi var tvungna att backa tre steg och lugna ner oss, annars skulle de stänga. En mer välsynad bluff har aldrig yttrats. Detta var den roligaste delen av utekvällen.

När jag väl betalat det förmånliga inträdespriset på 200 kronor började kriget om ölen. Vid baren blev det tydligt att kvällens gäster inte var främst hemvändare utan vidriga artonåringar som inte kan bete sig som folk. Man kan säga vad min vill om till exempel Sticky Fingers eller Sejdeln i Göteborg, men de har ett väldigt moget och behagligt klientel i jämförelse med Polar Hotell.

Alla artonåriga pojkjävlar trängde sig och tryckte på så att det knappt gick att stå upp. Det var ungefär som att stå längst fram på en spelning. Fast det mest irriterande var nog alla artonåriga tjejer som var så förbannat fulla av sig själva att de trodde att de kunde klämma sig före för att de var “snygga”. Jag fick faktiskt den motiveringen av nån blåst tjej som uppenbarligen fått oförtjänt mycket uppmärksamhet från de artonåriga killarna.

“Jag är ju snyggare än dig”, sa hon. På riktigt. Tyvärr fungerade det inte riktigt lika bra på mig som ölabrölagossarna. Där jag bor går det inte tio killar på varje halvsnygg tjej, vilket det uppenbarligen gör i Älvsbyn. Jag berättade för henne exakt hur mycket hennes utseende förändrade hennes utsikter för att få beställa före mig. Jag fick en kort applåd från en människa som stod en bit bort och hörde mig. En annan tjej stod hela tiden och hävdade att hon stått före mig trots att jag personligen såg henne tränga sig in 10 sekunder tidigare.

Det fanns inte en chans i helvetet att jag skulle ställa mig i den kön igen så jag köpte fem öl för sextio kronor styck. Det var Sofiero på flaska så det fick det ju vara värt, det är ju bland den finare ölen man kan köpa. Undrar vad en Gonzoporter skulle kosta på Polar Hotell?

Resten av tiden spenderades med att vara svettig och arg. Jag träffade några enstaka sköna människor och kollade på apor som puttade varandra och hoppade i otakt till usel musik på dansgolvet. Till slut såg jag på klockan och märkte att det var en och en halv timma till stängning och bestämde mig för att det var alldeles för länge.

Jag ger kvällen fem rövhål av fem möjliga.

C-uppsats är ett fanskap. Det var dock inte fullt lika illa som jag hade väntat mig. Min negativitet betalar sig än en gång i och med att inget någonsin är lika hemskt som jag tänkt mig. Visst har jag känt hur livslusten varit på en väldigt låg nivå många gånger men det har faktiskt räckt med att helt enkelt ta det som en man och åka till skolan varje jävla dag och jobba på. Sedan hjälpte det väl att jag faktiskt tycker vårat ämne är rätt intressant och att vi nog gjort rätt bra avgränsningar och sånt.

Vad som också hållit vår låga uppe genom arbetet är vårt fantastiska trollande av klasskamrater. Då och då har vi lagt upp ett cirkeldiagram som visat hur nära de 130000 tecken vi kommit just den dagen och det har mötts av en storm av arga kommentarer.

De arga kommentarerna har så klart blivit argare och argare, vilket i sin tur så klart gjort oss gladare och gladare och mer peppade att skriva så att man kan lägga upp ett till vidrigt diagram. Som en sista akt av självgodhet och dryghet kastade jag ihop den här trailern till vårt arbete.

Jag räknar med att folk ser det roliga i det hela. Annars är nog jag och Sebastian på riktigt de två mest hatade i vår klass vid det här laget.

Nu är i alla fall de 130000 tecknen skrivna. Handledaren har gett sin syn på vad som kan förbättras och vi har fixat det. Det är bara halva redigeringen kvar och jag ber till gud att det kommer bli godkänt trots att jag bara tror på gud när det gäller dåliga saker.

Annars ska jag villa bort mig i skogen.

Vad är dealen med att det alltid är slut enstaka brev? Kvar finns enbart miljonpack med brev till det förmånliga priset: “dra åt helvete”. Jag är fullt övertygad att om jag verkligen vill kan jag nog klara mig med att skicka brev max tio gånger till i mitt liv. Och då lägger jag på nio extra brev i beräkningen bara för att gardera mig. Enligt statistik från en anonym källa har ingen fått ett brev som de vill ha under de fem senaste åren. Så varför har vi kvar skiten?

Vad väntar vi på?Vad är det för ny teknik vi ska börja använda för att få våra räkningar? Vi skriver brev på datorn, använder en okristlig jävla konstruktion som kallas skrivare för att skriva ut texten på döda träd. Sedan sätter man in det i ett kuvert som också är gjort av döda träd. Sedan ska det här brevet skickas runt till tusen olika ställen och sorteras av nån permanentad idiot med marmelad på fingrarna.
I bästa fall kommer brevet fram till fel adress ett halvår försent med marmeladfläckar på det och avsändaren är livets ord. Bra jobbat posten. Bra användning av naturresurserna.

Fax är ju för fan ett bättre val. FAX. Det vete djävulen om inte flaskpost är att föredra också. Inför dödsstraff på att ha en firma som inte kan skicka e-faktura, spräng alla postkontor, skicka brevbärarna till gruvan i Kiruna, där behövs det folk.

Hur som helst köpte jag inget brev, det är den 24:e idag.

Igår var det chili-kok här i Björsared. Några kilo högrev och oidentifierat älgkött kokades i öl under tre timmar tillsammans med ett antal olika chilifrukter. Detta avnjöts med nybakat bröd, julöl och gräddfil. Jag har aldrig varit lika bakfull efter ett chilikok någonsin. Och med bakfull menar jag inte att jag söp som ett svin och att jag därför upplever slags alkoholrelaterat bakrus. Jag menar att min bak var full av vad som en gång var chili.

Jag skulle kunna jämföra känslan med den man får när man tar en stor tugga av en lasagne som just kommit ut ur ugnen. Exakt det där ögonblicket när man registrerar hur förbannat varmt det är och känner hur huden lossnar från tandköttet av den intensiva hettan.

Det är få gånger det är tillåtet att gråta. På begravningar, när Mufasa dör i Lejonkungen och när man lämnar tillbaks ett rejält chilikok till naturen. Mitt liv passerade i revy för mina ögon. Lågmälda men skräckslagna skrik hördes komma från insidan av min lilla stuga. Som tur var hade jag förberett mig och tagit med mig en träbit som jag kunde bita i. Jag är osäker på om jag torkade mig med toalettpapper eller en påslagen lödkolv men jag överlevde i alla fall. Stomipåse känns inte som en så dålig idé ändå.

Jag har en hel del rester i kylen men jag är rädd för att äta dem. Jag är ytterst osäker på om jag klarar av att gå genom det här en gång till.

Stämningsmusik: Accept – Burning

Idag fick vi presentera våra planer för projektarbetet för klassen. Projektarbetet är alltså våran C-uppsats, fast det är lite annorlunda i och med att vi gör ett magasin av hela skiten istället för en vanlig uppsats. Saken är den att vi är över 40 pers i klassen och de flesta skriver två och två så det blev ungefär 20 redovisningar på raken.

Cool som jag är satt jag längst bak eftersom så att jag kunde tugga tuggummi och snusa utan att läraren skulle se. Kepsen tog jag dock av mig, så cool är jag inte. Ett resultat av min placering var tyvärr att jag inte kunde höra ett ord som sas.

- mmmfffmmmhhhmmmf hundbajs mmmffhfmmfm gestapo.

- Är det någon som har några frågor?

- Nej det är glasklart. Gestapo och hundbajs låter som ett väldigt intressant ämne.

Att försöka gissa vad orden gestapo och hundbajs egentligen betydde blev gammalt rätt snabbt. 3G-nätet har nog aldrig belastats så hårt.

Twitter gick varmt med kommentarer från likasinnade klasskompisar som skrev saker som: “jävlar vad långsamt det går…” och “Målade just ett litet hakkors i mitt anteckningsblock”. Inte ens lärarna kunde dölja att de inte ville vara där. Kring klockan fyra hade varje grupp gått från tio minuter till ungefär fem minuter. “Har du en idé? Är den bra? Kör hårt, NÄSTA!”. Den sista gruppen fick inte ens gå upp. Vi hörde bara hur läraren vrålade “skitbra idé killar” från trapphuset.

Ungefär så spännande har min dag varit.

Igår såg jag Pulp Fiction för första gången sen vad jag tror är 2002 när den släpptes på DVD. Jag har medvetet hållit mig från att se den eftersom att den började kännas söndersedd och en sån film förtjänar bättre.

Det var med skräckblandad förtjusning som jag förde in skivan i spelaren. Hade det gått nog lång tid sen senast? Hade jag glömt nog mycket för att filmen skulle bli intressant eller skulle jag sitta och mima med i dialogen? Var den över huvud taget så jävla bra från början eller var man bara ung och dum och tyckte att det var kul med svordomar?

Mina farhågor var dock helt ogrundade. Det visade sig att Pulp Fiction fortfarande är en av världens bästa filmer. Om inte den bästa. Den är en av anledningarna till att jag inte gillar skalor som går upp till tio. För det är bara Pulp Fiction och en handfull andra filmer som förtjänar det.

Det ultimata beviset på detta är att Pulp Fiction är en så bra film att vi i många år framöver blev lurade att John Travolta och Samuel L Jackson gör bra filmer. Vilket absolut ingen av dem gör. Nu har det till stor del gått över men det finns fortfarande många som på allvar tror att Samuel L Jackson är en slags garanti för underhållning.

Frågan är bara om Tarantino någonsin kommer göra något i närheten av lika bra? Det har ta mig fan gått 17 år nu.