Country of Satan – Corpsepaint & Cowboyhatt [DEMO] by honkiie

Osäkert om Owe visste vad han gjorde när han bokade oss till sin inflyttningsfest.

Jag när jag skickade mina ansökningsbrev

Redaktionerna när de fick mitt personliga brev

Jag i dagsläget

Öppnade browsern på min smartphone och såg att Google ville veta var jag var. Jag mådde lite illa över att vi glidit så långt ifrån varandra jag och Google. Vi var ju så nära en gång i tiden och trots att vi inte bor i samma stad längre är det ju inte svårare än att ta upp telefonluren då och då och berätta vad jag gör nu för tiden. Men istället hör jag aldrig av mig, vet inte riktigt varför. Men nu är det alldeles för länge sen vi sågs. Jag tänkte faktiskt för ett tag sen att jag skulle skicka honom ett brev, eftersom vi aldrig pratar, eftersom vi aldrig ses. Men det blev aldrig. Livet går i sär och man har så fullt upp med sin egen värld helt enkelt.

Skämt åsido undrar jag vad det är för folk som ständigt vill dela med sig av var de är? Vem tycker det är en bra idé att klicka JA när Google vill veta var de befinner sig? Varför är knappen för check in på Facebook en av tre där de andra är statusuppdatering och foton? Är det så viktigt? Jag skiter högaktningsfullt i om Google eller Facebook inte vet var jag är. Folk checkar ändå bara in på facebook för att skryta om att de är på nån dum jävla flygplats på andra sidan världen medan man själv sitter omgiven av brunt slask med en gevärspipa i munnen i mitten av januari.

Vad google gör med mina kordinater vet jag inte ens. Jag vet bara att de ska skita i var jag är. De har ändå garanterat gigabyte av information om mig redan. Nästa gång är det väl “Google skulle vilja filma dig när du sover JA [ ] NEJ [ ]” eller “Google skulle vilja spela in ljudet från när du sitter och skiter JA [ ] NEJ [ ].

Efter en snabb googling märker jag att en av de bra saker som det för med sig är att Google kan skicka platsspecifik reklam. Det kan de också ge fan i. Ifall ingen har lyckats göra internetreklam för någonting jag tycker är intressant sen internets födelse tror jag inte att det kommer hända bara för att Google vet var jag är. Jag kommer inte köpa avföring även om jag vet var i Göteborg jag kan få bra rabatt på avföring. Och varför behöver Google veta min plats för reklam? Porr-annonser har ju lyckats med det i många många år nu. Antingen det eller så finns det ett gäng extremt kåta brudar som bara väntar på ett ligg som följer efter mig vare sig jag är i Göteborg eller Älvsbyn.

Vad är det med Toblerone och flyplatser? Det finns i absolut varenda affär och i alla möjliga storlekar. Det spelar ingen roll vilken affär det är heller. Parfym och Toblerone, sprit och Toblerone, pizza och Toblerone, Toblerone och Toblerone. Det är inte som att det är omöjligt att få tag på Toblerone någon annanstans. Är det så att flygresenärer har ett onaturligt sug efter komiskt stora tobleroneförpackningar? Äger flygbolagen företaget som gör Toblerone tillsammans? Om man googlar Toblerone och flygplats får man miljoner träffar men ingen verkar förklara varför det är på det här viset.

Det har varit så under så lång tid jag kan minnas. Garanterat att det första som hände när Charles Lindberg landade i Paris var att någon kastade en Toblerone i ansiktet på honom. Vad är anledningen? Jag blir galen av att inte veta.

Hur jag tänker mig min framtid som frilansande journalist.

En stark odör av fimp har letat sig in i Håkans högra näsborre. Den vänstra är än så länge beskonad eftersom att den sitter hårt fastkilad mellan ett skrivbord av ek och hans stora runda huvud. När Håkan slår upp ögonen är källan till stanken det första han ser. Hans mun är vidöppen och torr som ett bomullsfält men den slocknade cigaretten håller ett krampaktigt tag i hans överläpp.

I ett försök att sätta sig upprätt ramlar han nästan av stolen när han märker att ansiktet klistrats fast mot den blanka ekskivan men efter ett djupt andetag och ett mer kontrollerat försök sitter han åter igen upprätt precis som han gjort kvällen innan. Hans fortfarande lätt berusade ögon söker av omgivningarna för att bestämma var han egentligen är.

- Jag har sovit på kontoret igen, konstaterar Håkan tyst för sig själv.

På skrivbordet finns en stor fläck Sambuca, ett antal brännmärken och två shotglas med spelkortsmotiv. Vem kan ha varit här igår kväll, undrar Håkan och lyckas precis hålla tillbaks en kväljning. Baksmällar vrålar honom i ansiktet som en skräckslagen åsna när han slår bort det gula gardintyget från fönstret. Solen bränner honom i ögonen som en lödkolv och hans rosslande hals förvandlar hans reflexmässiga skrik till en kaskad av rökhosta som avslöjar den demoniska huvudvärk som han hittills knappt känt av. Utanför fönstret är staden full av liv, innanför fönstret finns en man med långt gångna planer på att ta sitt.

Håkan snubblar bort till skrivbordet och häller upp tre fingrar kroppsvarm whiskey ifrån den halvtomma flaskan Lord Calvert han har i sin innerficka. Glasets botten är redan från början täckt av en svart sörja av okänt ursprung. En inspektion av flaskan visar att det egentligen inte är något att spara på men lägger ändå tillbaks flaskan där han tog den med motiveringen att han måste ju kunna köra också.

Tre starka knackningar på dörrens glasruta dödar alla förhoppningar om att det här kan utvecklas till en bra dag. Senast Håkan skrev en artikel för ett seriöst magasin var för över ett år sedan. Han har överlevt på att skriva mjukpornografiska fiktiva artiklar till en förvisso rikskänd herrtidning, men med skrattretande lön som är precis nog för att hålla lånehajarna borta. En knackning på dörren kan enligt Håkans erfarenhet som bäst innebära ett besök från Jehovas vittnen.

Kom in, väser Håkan och vilar handen på revolvern innanför byxlinningen. Istället för två män med kristet utseende och tvivelaktig trovärdhet stegar en blondin in på kontoret. Hennes ben är så långa att det bara behövs ett enda kliv innan hon befinner sig på andra sidan skrivbordet.

- Jag har hört att du är en man som kan få artiklar skrivna. Jag har också hört att du inte räds för att ta till okonventionella metoder.

Kvinnans fantastiska hylla slogs med hennes ansikte om Håkans uppmärksamhet. Inte sedan Frazier mot Ali hade en så spännande match utspelats och precis som i Frazier mot Ali var det en syn som folk skulle tala om i åratal. Under de första tio sekunderna verkade det som att hennes skvalpande juver var på väg att vinna. Men efter vad som kändes som det svåraste beslutet Håkan tagit sen han föddes låste han blicken på hennes ögon.

- Det beror på. Betalar fröken enligt Svenska Journalistförbundets rekommendationer för frilansare? För det priset är jag inte rädd för att smutsa ner mina händer.

Under de tio sekunder som Håkan demonstrativt håller upp sina händer blir det smärtsamt uppenbart för alla som deltar i samtalet att liknelsen fungerar dåligt när man har en kroppslig hygien som skulle få en svartråtta att bli illa till mods. Blondinen öppnar till slut munnen och bryter den pinsamma tystnaden.

-Min arbetsgivare har anledning att tro att allt inte står rätt till i bostadsbranschen i Göteborg. Vi har gjort många försök att få ut offentliga handlingar från Poseidon AB, helt utan resultat. De är ett kommunalt bolag och måste enligt offentlighetsprincipen lämna ut handlingar inom skälig tid. Den tiden har gått ut för länge sen och det är dags att sätta hårt mot hårt. Vi vill att du utför en “aggressiv intervju” med deras diarieansvarige. Pengar är inget problem, vi är beredda att betala för en veckas arbete, enligt rekommendationen.

- Jag har en dålig känsla inför det här. Men ni har en deal, fröken.. jag fick aldrig ditt namn.

- Ni kan kalla mig Janne.

Dörren slår igen och bombnedslaget är borta lika kvickt som hon kom in. Håkan undrar för ett par sekunder om det bara är delirium som spökar men kvar efter kvinnan hänger en svag doft av chanel no.5 som sakta försvinner bakom den kraftfulla odören av cigarettrök och billig whiskey. Det här kommer sluta illa, tänker Håkan och sveper i sig det som finns kvar i glaset.

Håkan Öberg, private investigative journalist, kastar på sig blottarrocken och klappar sig på fickorna för att försäkra sig om att nycklarna och anteckningsblocket ligger där de ska. Nu ska här skapas rubriker.

Varje år åker tusentals människor fast för någonting som egentligen inte ens borde vara ett brott. För något som faktiskt till och med i många fall kan räknas som någonting bra. Det är dags att sluta slösa skattepengar på det här och koncentrera oss på organiserad brottslighet istället för att jaga människor som inte har gjort någonting fel.

Jag talar så klart om misshandel. Vi skulle leva i ett så mycket bättre samhälle ifall vi bara kunde komma från den urgamla idén om att folk som får stryk inte förtjänar det. Finns det någon som vet någon som fått stryk utan att förtjäna det? Tänk på det. Även om du har kompisar som har fått stryk någon gång så vet du innerst inne hur det ligger till.

De enda som tjänar på att det är olagligt är de där hånflinande arslena som man verkligen vet förtjänar ett knytnäve rakt i dumskallen. De sitter där och känner sig säkra för de vet att troligtvis kommer ingen slå dem hur dåligt de än beter sig.

Nej vore det helt lagligt skulle folk tänka sig för mer innan de beter sig illa. Dessutom skulle det avdramatisera slagsmålet till någonting helt normalt. Vi skulle slippa folk som tar det på alldeles för stort allvar som det fort kan bli nu med stora gängslagsmål eller när någon plockar fram en kniv.

Några undantag som skulle gälla är misshandel i hemmet. Hemma får man bete sig precis hur man vill, annars finns det knappt någon idé med att vara hemma. Så det går bort. Självklart är också all handel med misshandel en dålig idé, precis som utpressning.

Det börjar snart vara dags att inse att Internet är slut. Gång på gång hittar jag tecken på att det snart är dags att lägga ner det. Till exempel när man ska se ett 10 sekunder långt filmklipp på Youtube och måste se 20 sekunder reklam först. Det är ju för fan som att se fyra timmar reklam för en två-timmars film. Om tid är pengar är det ofta sjukt mycket billigare att köpa en Blu-Ray eller att gå på bio än att kolla småklipp på Internet.

Men det värsta, som jag alltid reagerar på, är när jag söker gitarrackord och får läsa att ägaren av rättigheterna till ackorden begärt att de inte ska finnas tillgängliga i mitt land. Har ni hört något så löjeväckande? Vem förlorar på att jag kollar vilka ackord som spelas i Sing Another Song Boys med Leonard Cohen istället för att ta ut dem själv? Inte fan är det då Leonard Cohen i alla fall. Det finns ingenting annat än fördelar.

Vad är tanken? Är skivbolagen rädda för att jag ska upptäcka att jag kan spela in mina helt egna Cohen-skivor istället för att köpa dem? Hur kan ens någon äga rättigheterna till någonting sådant? Det är ju precis som att det går att hindra folk från att beskriva hur ett konstverk ser ut, eller en plats, eller vad fan som helst.

Över huvud taget känner jag hur det börjar koka i mig så fort jag läser att någonting inte är tillgängligt i mitt land. Vadå för jävla land? Internet är landet! Poängen med Internet är att det ska delas över hela världen! Och varför ska inte någonting kunna läsas eller ses i ett annat land? Kan det finnas någon anledning som inte är girighet, dumhet eller ren ondska?

Jag har på sistone har läst om SOPA, PIPA, ACTA och all annan skit som EU och USA försöker införa endast och enbart på grund av feta giriga lobbyister från skivbolag och filmbolag. I någon artikel såg jag en bild på en demonstrant som höll upp en skylt där det stod att “det är inte längre okej att inte förstå hur Internet fungerar”. Det kändes som att ingen förklarat problemet så bra någonsin tidigare. De som skapar de här lagarna och förstör vårat Internet har bevisligen, och jag menar bevisligen, ingen som helst aning om hur Internet fungerar.

Det enda rätta att göra är att släppa Internet. Det är kört, Internet är slut som artist, dött och begravet. Problemen kom ju när för många började ta sig ut på Internet. Back in the days när det bara vara vi övermänniskor som kunde navigera oss fram på Internet var det ett paradis på jorden. Sedan började den stora efterblivna massan långsamt göra annat än att läsa “E-Brev” när det blev mer användarvänligt och Internet började översättas till Svenska.

Till slut blev det så användarvänligt att till och med de dummaste av de dummaste klarade av att koppla upp sig på nätet. De giriga feta männen gjorde entre i informationssamhället. Troligtvis hade de bara en musknapp och surfade med Safari när de för första gången pekfingervalsade in goggle.kom i sökfältet. Det som de såg fick dem att inse att de inte kan blåsa människor hur som helst längre.

- Något måste göras! Internet måste förgöras, råmade de giriga feta männen så att det ekade över kontorslandskapen.

Och där är vi nu. Hur länge ska den här stormen av skam få fortsätta innan vi antingen tar till vapen eller lämnar båten? På Internet finns varken skyltar för “Ingen reklam tack”, eller “Betleri undanbedes”. Det behövs revolution. Spräng Internet i småbitar och bygg någonting helt nytt. Släpp sen aldrig in de som inte förstår och som dessutom aldrig vill lära sig.

Jag ska skriva reportage om någonting. På torsdag ska jag lämna in en skriftlig plan om vad jag ska skriva om, hur det ska gå till och så vidare. Problemet är att jag inte har någon som helst aning om vad jag ska skriva om. Min hjärna är helt tom. Paniken sprider sig.

Därför tänkte jag att de som läser det här kanske kan hjälpa till på ett eller annat sätt. Det är garanterat jättemånga av er som har idéer som kan hjälpa till. Det var trots allt 280 pers som läste min blogg igår för att se på bilderna från min nya lägenhet. Ifall varenda en av de 280 människorna bara kunde komma med var sin jättedum idé eller uttalande kan jag säkert få en supersmart idé.

Så vad händer? Vad har hänt? Det kan vara vad som helst. Luktar din brevbärare sprit? Känner du någon som har ett annorlunda jobb som har berättat någonting kul/hemskt/skrämmande? Vad är din erfarenhet av vården i Sverige? Ska du demonstrera mot någonting du tycker är fel? Ska du släppa en skiva? Har du inget brandlarm i lägenheten? Har du fått ett nytt jobb? Köper du knark på postorder? Har du blivit ovärdigt bemött av någon? Har du något mål med livet? Är du orolig för någonting?

Absolut vad som helst kan vara intressant. Även om det du skriver om inte har överdrivet allmänintresse kanske det är otroligt spännande om man sätter det i ett större perspektiv. Ett reportage ska trots allt visa det stora genom det lilla. Det du skriver om kanske hänt i Norrbotten eller Skåne, men det kanske går att applicera på någonting i Göteborg med omnejd?

Kommentera inlägget, skriv till mig på facebook, skicka ett sms, skriv på irc, twitter eller msn, skriv ett e-mail, stanna mig på gatan, kasta en tegelsten genom mitt fönster med en lapp på, skicka flaskpost. Jag vill ha idéer.

Ungefär så här känns idékläckningen just nu

Så här ser lägenheten ut i dagsläget. Ostädat med flyttskräp på golvet men allt är i alla fall uppackat. Det känns bra.