Däremellan kommer fastan

Har funderat på det här med högtider och har kommit fram till att en av de många anledningar till att man är fet kanske är att man bara handplockar de roliga och välsmakande delarna av den svenska kulturen.

Mitt dietande gick kanonbra där i november, men sen kom ju julen, och då slår det slint i skallen. Man bara “måste unna sig”, det är ju ändå jul. I början kanske man unnar sig en romrussin på kvällen, men i slutändan så svimmar man av blodsockerfall innan kalle anka på julafton för att man sugit i sig båda lagren av chokladasken innan lunchtid.

Vi svenskar är så vana att frossa under högtiderna att vi till och med efter mycket avancerad mental gymnastik lyckats tolka om vårfrudagen till våffeldagen så att vi får ännu en dag att spänna ut magen med.

När det sen är påsk så “måste man” ju ändå bara unna sig lite god påskmat. Om det ändå vore så att man bara åt ägg vore det väl en sak. Men i verkligheten blir det ju så att man injicerar chokladägg och rent socker i en vecka.

På påsken så ignorerar man också den tråkiga delen av traditionen. Under påsken har vi långfredagen som tidigare var den tråkigaste dagen på hela året. Förr i tiden var det näst intill dödsstraff på att ha roligt på långfredagen, men sen kom man på att den delen kan man ju skita i.

Nu idag är det fettisdagen. Då “måste man ju unna sig” en semla. Men man måste ju kanske inte rollspela att man är Ture Sventon som får sin sista måltid.

Men framför allt är det så att precis som på påsken så ignorerar man ju också bakgrunden till traditionen, den skiter man ytterst högaktningsfullt i. Anledningen till att man traditionellt äter fastlagsbullar är ju trots allt att det är för att fastan börjar.

I protest mot det svenska grissamhället som jag i allra högsta del är ett exempel på tänker jag därför fasta i år. Enligt svenska kyrkan ska det ge tid för eftertanke och att komma närmare gud. Gud lär jag nog inte komma nära hur mycket eftertanke jag än ger det, men någonting ska man väl kunna ge upp så man inte behöver känna sig som ett svin på påsken.

Enligt den kristna fastan så handlar det om att avstå från nästan vad som helst. Så jag tänker avstå från godis/chips/läsk, och det här slentriansupandet som pliktfullt utförs varje fredag och lördag framför datorn. Hur svårt kan det vara?

Vad jag tycker om de här nymodiga semlorna har jag redan redogjort för.

Små doser av arsenik

Man pratar ibland om de här “små doserna av arsenik” i samhällsdebatten. De små sakerna som över tid förgiftar samhället utan att någon märker det. Det är på de små doserna av arsenik jag tänker på när jag hör att nattågen ska upphöra mellan min hemby Älvsbyn och  Göteborg.

Själv läser jag nyheten om detta, som upplyst individ i mediavärlden när jag värmer en kopp veganskt snabbkaffe i armhålan och funderar över mitt klimatavtryck. Fötterna är svartfrusna efter att jag tagit Fred Flinta-bilen till jobbet i minus 20 för att inte släppa ut några avgaser.

Allt på grund av rädslan av att Greta Thunberg ska behöva missa en till termin för att dyka upp som nån svarta madam i backspegeln och hulka ur sig ett tårfyllt tal om hur oerhört besviken hon är.

För självklart är hon besviken. Men det hoppas jag att hon framför allt är på varje självgod instagram-aktivist. De där som redan tagit sin jävla suparresor till Aiya Napa eller funnit sig själv på nån indisk strand innan de kommit fram till att ingen annan ska få resa någonstans.

Efter det så passar det ju så klart att introducera konceptet flygskam. Så att de kan sitta i en i cirkel sina privata tågkupé och ryggdunka varandra över vilka fina personer de är som åker  tåg. Jag hoppas i alla fall att de har en privatkupé. För de verkar fullt övertygade om att deras fisar inte luktar. Hur som helst är det slut med det också nu.

För nu lägger man alltså ner nattågen från Göteborg till Älvsbyn och resten av Norrland. De som har råd kan ju så klart lägga ut för flygskatten utan att bry sig. Studenterna får ringa hem och prata med mormor istället.

Man skulle väl slå näven i bordet om det inte vore för att benen skulle flyga åt helvete av kalciumbrist efter att man silat i sig någon kinesiskt vetesås istället för det dåliga miljövalet “svensk mjölk” under de senaste tio åren.

Vi ska plötsligt betala skatt på skotern för miljöns skull samtidigt som man glider omkring kostnadsfritt året runt med nån evinrude från 1972 i den skyddsvärda skärgårn’ i söder.

Vi ska också betala mer för vår “miljövänliga” el som gjort att ingen sett en lax ovanför kraftverket de senaste 20 åren. Kör man en dieselbil är man bokstavligen en mördare och måste straffas med skatt, skam och höjt drivmedelspris.

Och så ska vi åka tåg för miljön. Det har vi redan gjort i åratal. Men nu ska de bort, för att man har upphandlat tågtrafiken där den inte är lika lönsam. Och som vanligt får Norrbotten betala när det inte duger längre för kolonialmakten. För miljön var tydligen inte så där jätteviktig när man ställer det mot pengarna.

Det är i min mening här som vi kan börja diskutera de “små doserna av arsenik”. Så länge jag varit vuxen kan jag inte minnas att vi varit utan en årlig injektion.

Pestens tid

Jag sett läst nog många böcker, sett nog många filmer och spelat nog många spel för att inte inse att slutet är här. Att det skulle bli Kina som ligger bakom civilisationens undergång var ingen högoddsare.  Antingen genom atomeld eller biologiska hot. Coronaviruset. Kung Flu. Wuhan Clan. Den stora vedermödan har startat. Allt för att nån Kines skulle Cosplaya Ozzy Osbourne och äta infekterade fladdermöss.

Jag flydde från samhället efter lunch och jag kom undan med blotta livhanken. Det var kaos, folk överallt som stressat roffade åt sig förnödenheter, på bolaget. En flaska Dworek lyckades jag få med mig för att kunna tvaga mina händer från sjukdom. Och en flaska bubbel eftersom att jag inte är ett odjur och faktiskt förväntar mig en viss livskvalitet.

Jag har flytt till husvagnen i Arjeplogs vildmark. Här är livet hårt och varje timme är en kamp för överlevnad. Förvisso är det troligtvis ett steg närmare en Cormack McCarthy-bok än om jag stannat i Älvsbyn. Men med bara en väg in och sedan vägs ände vid Tjeggelvas vore Kinesiska smittbärare ytterst oväntade efter Stenuddsvägen.

Jag hoppas bara mina förnödenheter räcker åtminstone under helgen. Jag kommer behöva konsumera minst 8000 kalorier om dagen för att klara mig i det här karga klimatet.

Tar allt fläsk, korv, pannkaka och snacks slut har jag också mitt pimpelspö med mig och en stor burk maggot som jag kan äta när fisken inte nappar för det 23:e året på raken.

Min enda kontakt med omvärlden är genom 4G, med bara en plupp. Youtube spelar inte i högsta kvalitet och Netflix måste buffra. Här ska jag rida ut stormen av död och förintelse som Coronaviruset lämnar efter sig. Jag har aldrig känt mig så ensam.

Jag undrar hur samhället kommer att se ut när jag kommer tillbaka på söndag. Finns Älvsbyn kvar? Tidigare i veckan trodde jag att min telefon börjat spela en pod i fickan när jag hörde röster. Det visade sig bara vara ett par män som hade den dåliga smaken att samtala med varandra istället för att stirra och hålla käften som vanliga människor. Jag blev livrädd så klart. Men nu tänker jag att det kanske jag aldrig får uppleva igen.

Mission accomplished

Det började med en fruktansvärd vecka där ingenting har hänt sen jag skrev senast den nionde oktober. Vågen stod bara helt stilla. Saken är den att när man går på diet så tappar man alltid även om det inte syns på vågen. Fast istället för att tappa kroppslig vikt så tappar man exempelvis två kilo vilja att leva.

Det är då man skiter i allt och lägger sig i fosterställning med en famljepizza under täcket och en sugflaska bearnaisesås på sidan om tills man förträngt allt man vet om grönsaker, kolhydrater och näringsriktig kost.

Så gjorde jag inte den här gången utan jag tänkte att nog vore det väl ändå fan om man inte skulle klara en månad utan svineri. Tänker att en gång i månaden får jag fuska men jag kan fan inte börja redan. Så istället vred jag upp självplågeriet till fakirnivå med en vecka av broccolisoppa och möjligtvis en liten korvsnärt, ägg eller stekt bacon vid sidan av. Vilket gav önskat resultat.

9,4 kilo mindre visar vågen idag den 25 oktober jämfört med den 23 september. Trots att jag är så stillasittande att pulsen inte rört sig sen i somras. Kosten är fan 90% av kampen. Jag plockade även fram min skoteroverall och provade på den och kan konstatera att projektet har lyckats. Inga som helst problem att rymmas i den i dag.

Så nu behöver jag ett nytt delmål. Kanske att kunna sitta ner i finflanellskjortan jag köpte vid föregående lägstavikt? Det är en sån där barnstorlek för vuxna som är så populär. Slim fit kallar dom det. Vilka de är till för är det ingen som vet, folk som vill verka större än de är kanske? För annars är det ju fan bara köpa en mindre storlek.

Jag ska i och för sig inte ropa hej innan oktober är slut. I dag har det gått en månad så det blir lite av en fuskhelg. Sen fyller jag år nästa vecka också. Ska jag fira min födelsedag utan en rejäl smörgåstårta med räkor så firar jag nog hellre med cyanidpiller. Nån måtta får det vara. Men jag får fira i mjukisbyxorna för magen kommer expandera som en airbag så fort den får känna på kolhydrater igen. Garanterat.

Sen senast: -2,4

Totalt: -9,4

Fläskmumien

Projekt: “Rymmas i skoteroverallen” går vidare utan några större avvikelser. Tur det när jag ser att det börjar falla några flingor här och där.

En lchf-bakelse på broderns födelsedagskalas och en halv mörk päronchokladkaka är de enda godisliknande upplevelserna hittills.

Jag ifrågasätter dock hur många kilon som tas från gubbmagen och hur många som beror på vätskebrist. Försöker dricka mer än vanligt men jag vaknar ändå upp uttorkad som en bakfull mumie i öknen. Skillnaden är att jag inte vaknar upp omgiven av skatter och tjänare i en guldpläterad pyramid utan bara till min vanliga fisluft och prestationsångest.

Jag är så torr i munnen att jag inte törs äta halstabletter på morgonen. Mina cigarettpaketständer är väl så jävla torra att de  är redo explodera till en mindre sandstorm vid minsta tuggmotstånd.

Sen hjälper det väl inte att det enda man dricker under förmiddagen är vätskedrivande som kaffe eller energidryck. Eller att en av favoritmiddagarna är oliver med lufttorkad skinka och ost. Bara salt och torkat fett och kött.

Men nu tror jag att skoteroverallen börjar gå att stänga utan någon vidare våldsutövning även om jag inte direkt är i form att göra några extraordinärt akrobatiska manövrar. Ser fram emot utflykterna till vintern.

Sen senast: -2,9

Totalt: -6,6

 

Det är dags att ifrågasätta kanelbullen

Nu är det “Sober October” igen. Månaden som man ska ifrågasätta den starka alkoholnormen för att reflektera över vår relation till alkohol. Har alltid varit emot det här med att lägga en månad på att låtsas som att man inte dricker eller vill dricka alkohol, eller låtsas att man tycker att alkoholfria drinkar är någonting som har existensberättigande.

Oviktig fotnot: Jag såg ett pressmeddelande nyligt om någon som uppfunnit en alkoholfri vodka. Bra uppfinning. Vad kommer härnäst? Smakfri taco? Om det är någon där ute som sitter och dricker vodka och önskar att de bara kunde njuta av den goda smaken utan att bli full så borde denna person rimligtvis avlägsnas från samhället och bli tvångsinlagd på livstid i närmaste vadderade cell.

Men det är inte det jag funderar på. Tidigare i dag så märkte jag att det börjat komma en väldig massa reklam för kanelbullens dag. Det om något är väl vad vi bör fundera på vad vi har för relation till.

Det är nu på fredag. Som att det finns en enda arbetsplats som det inte regnar kanelbullar på varenda jävla vecka i Sverige. Man kanske borde ifrågasätta om det inte går att ha trevligt utan kanelbullar? Om du inte med glädje kan fråga din dumma kollega om vad de tycker om vädret utan en kanelbulle i munnen så kanske det också är en sjuk relation.

Jag är inte emot kanelbullar i sig. Även om jag gett upp på dom då min mormor inte längre är i livet. Ni tror ni har smakat kanelbullar. Ni har bara smakat fikaversionen av högstadiematsalsens hamburgare. Men det är oviktigt i diskussionen.

Den stora frågan är varför vi måste uppmärksamma kanelbullens dag? Det finns ingen brist på kanelbullsbjudande under årets 52 veckor. Det kan realistiskt sett inte finnas många svenskar som är längre än sju minuter från en kanelbulle vilken sekund på dygnet som helst.

Ändå så rullar reklamen lögnaktigt på som att kanelballar är någonting som vi måste passa på att äta på kanelbullens dag. Som att det vore något exotiskt som vi måste prova på nu under dagen. Något som måste förbeställas för att det finns nu bara på fredag. Tänk om du missar det?

Men det är denna dag vi väljer att uppmärksamma. Den är markerad i almanackan. Besöker du en matvaruaffär imorgon är det tapetserat från golv till tak med kanelbullar. Man får ducka och slå sig fram för att undvika att en ramlar i kundvagnen.

Jag lovar att det finns dagar för världens alla maträtter, men inte är det någon som ramlar in på ICA och får en selleri uppkörd i arslet bara för att det är sellerins dag. Den har vi bekvämt glömt bort. Den har ta mig fan en hel månad ägnad till sig. Mars om jag inte missminner mig. Eller hur många känner du som någonsin sagt att de till exempel äter alldeles för mycket broccoli? “Åh, jag har slutat ha broccoli hemma för jag kan inte hålla mig” är en mening som ingen någonsin har hört.

Nu ska ni inte tro att jag är negativt inställd till kanelbullar bara för att jag inte kan äta dom när jag är på diet. Det är helt orelaterat.

Dra åt helvete. Sen ser vi fram emot ostbågens dag.

 

Början är alltid lättast

Första veckan på diet så jävlat rasar man alltid. Om det kunde fortsätta så här skulle jag kunna köra 10 veckor och gå ner 37 kilo. Men det är bra i början för motivationen att man rasar i vikt. Att ställa om sitt liv med allt vad det innebär vore inte särskilt kul om man bara såg ett par hekton på vågen. Det ser hoppfullt ut för första delmålet att rymmas i skoteroverallen i alla fall.

Vars de här 3,7 kilona kommer ifrån vet jag inte. Man pratar ofta om att det är vattenvikten som försvinner. Men jag vet då inte vars det vattnet ska komma från. Chipstuttarna spänner då som ett par höggravida juver precis som de gör varje dag. Det är inte så att jeansen känns pösiga eller att jag kan glida in i mina snyggingskjortor jag köpte när jag senast var i form att köpa människokläder istället för cirkustält. För er vanliga människor är 3,7 kilo skillnaden mellan beachkropp och vinteride. För en fet person är det som nanoteknologi. Det som händer går inte att se med blotta ögat men enligt mätinstrumenten så är det något som händer.

Första veckan har i alla fall gått hur bra som helst. Eller ja. Jag har inte varit sugen att bryta dieten i alla fall. Men jag har impulsmöblerat om i sovrummet, städat lägenheten, tvättat alla otvättade kläder, rekondat bilen, diskat diskberget i köket. Så jag misstänker att jag förtrycker mina tjockisimpulser att hälla i mig en påse Polly genom att hålla mig sysselsatt med annat.

Det är snart slut på skit att städa och fixa med så det blir nog skaffa ett gymkort så fort Actic öppnar igen. Kan om inte annat vara ett bra läge att jobba lite med axeln som jag bröt i fjällen för ett par år sedan. Man märker att den inte är allt den bör vara. Nånting behövs då i alla fall nu när vi kommer in i årets sämsta skitperiod då fiskesäsongen är avslutad och skotersäsongen inte är påbörjad. De enda intressen som återstår är att dricka brännvin och spela dator, och det hjälper mig knappast att komma i form.

I veckan: 3,7 kg

Totalt: 3,7 kg

Dags att straffa gubbkroppen igen

Projektet “Rymmas i skoteroverallen har dragit igång”. Bara som en testpriod förra veckan då jag hade kickoffen inplanerad och redan visste att jag kommer äta för tre och dricka för fem på fredagen. Men från och med i dag så är det hundra procent. Vardagar och helger.

Det senaste året har jag behandlat min kropp som IS-krigarna bör behandlas i fängelset. En kärlekslös tillvaro med mycket tid i isolering, dålig mat, låg fysisk aktivitet och matad med gift ett par gånger i veckan.

Det är inte som att jag inte märkt att jag börjat växa till ett ärkefetto igen. Det är som bara nån inbyggd förnekelse som hindrar en från att engagera sig ordentligt. Jag antar att det är samma sak som för alkoholister som lever i förnekelse tills de får ett “moment of clarity”.

Alkisen vaknar med trasiga kläder och en skrikande huvudvärk i ett dike och förstår att han nått botten och måste göra något. Själv satt jag och lastade i mig från en påse lättsaltade (det behövdes något salt efter chokladen kände jag) när det slog mig att: “vänta nu, jag var ju för i helvete i ganska bra form bara för ett tag sedan”. Jag har sett det hända, långsamt men säkert, men inte gjort ett skit åt det.

Jag blev aldrig direkt skulpterad i marmor, men senast jag engagerade mig med diet så uppnådde jag i alla fall en nivå där jag kunde klassa mig själv som “anonymt knubbig” där jag kunde känna mig någorlunda bekväm med mig själv. 25 kilo plockade jag bort den gången. Det var extremt jobbigt, men extremt värt det, både psykiskt och fysiskt.

Jag är definitivt inte tillbaka på ruta ett sen dess, men förfallet det senaste året är lika påtagligt som det är skamfullt. Så nu är det dags igen att jobba upp mitt självförakt, att sluta tro att jag “förtjänar att unna mig något” när jag uppenbarligen redan ätit klart för en livstid.

Första delmålet är som sagt att när jag plockar fram skotern så ska jag rymmas i overallen. Jag har inte provat den sen jag ställde bort skotern, men av siffrorna på vågen och en spegelbild som hör hemma i lustiga huset att döma så kommer det bli en jävligt stel och tajt historia. Skoterkörningen blir inte fullt lika njutbar när man klämt in sig i ett korvskinn och skotern går en halvmeter djupare än den ska i lössnön.

Ministerio de Seguridad del Estado

Igår blev det besök på Calamarro Mountain. Först tåg fem minuter till Benalmadena, sen linbana i 2,6 kilometer. Allt i skoningslös och bestraffande solsken som jag tog emot uteslutande mitt på flintskallen. Förstår inte hur jag lyckats att inte bränna mig där uppe för allt solskyddsmedel måste spolats bort av svett redan innan vi satte foten på tåget.

När linbanan klonkade iväg slog det mig att jag har aldrig åkt linbana. Jag kanske är livrädd för linbanor? Det visade sig att jag var ganska livrädd för linbanor, men det var så pass fascinerande och bra utsikt att jag kunde trycka tillbaka ångesten och njuta av utsikten ändå. Jag fick bara koncentrera mig på annat än hur linbanan fungerar och hur vagnarna är fästa i vajern och hur full den underbetalda östeuropen som byggde den var. Såg en bergsget på bergsväggen.

Där uppe var det fågelshow med falkar, örnar, ugglor och nån kondor eller nånting liknande. Alltid kul med djur och att få se hur örnen jagar och flyger. Vid det här läget fick chipstuttarna komma ut i friska luften för skjortan behövde formas till någon slags blågulturban för att jag inte skulle få solsting.

Men efteråt kunde man beställa en 0,75l öl och få en hatt på köpet så nu har det problemet löst sig.

Efter en del whiskey, sangria, pils och GT blev det pizza hos en bisarr och knepig italiano. Eftersom att jag är en världsvan man visste jag att jag inte skulle beställa capricciosa utan det heter något helt annat här vid medelhavet där de inte vet något om pizzor. Här vet inte folk ens att man måste ha beasås till pizzan. Galenskap. Nej men det var faktiskt riktigt bra. Sen blev det en runda på lite barer innan man kunde ramla ihop i sängen vid slutet av kvällen.

En viktig sak med den här resan är att hålla kedjerökandet uppe på alla uteserveringar innan man kommer tillbaka till Sverige där Ministeriet för statssäkerhet då har förbjudit rökning på uteserveringar. Tänk så hemskt om någon skulle få i sig något onyttigt på en uteservering när de sitter och hinkar bärs bland alla avgaser och svaveloxider.

Här är en idé. Om det nu är en sån otrolig glädje bland alla krogbesökare över att man inte ska få röka på uteserveringen så måste det finnas en rejäl marknad där ute för rökfria uteserveringar. Då kan krögarna bestämma själva och då skulle det finnas både rökfria och inte rökfria ställen att gå till.

Men sen läser man också ofta ”oj så skönt. Det är ju inte så kul när man har barnen med sig”. Jag skulle kunna kontra med att det vore skönt med barnförbud på uteserveringar för det är inte så kul att sitta och ta en öl och en cigarett om uteserveringen är nedlusad med andras odrägliga barn. De borde ju ligga och sova vid den tiden som den här diskussionen är relevant.

Men det är aldrig relevant. Det är aldrig några barn på krogen som andas in min feströk. Jag skulle kunna satsa pengar på att det som vanligt främst handlar om människor som inte ens går på krogen men ändå ska bry sig som att deras åsikt har någon relevans i frågor de inte har att göra med.

Det är som när man läser hur folk hejar på Piteå Kommun som vägrar ge ut serveringstillstånd under fotbollsmatcher och hockeymatcher. För att ”dricka alkohol och att se på sport går absolut inte ihop i deras värld”.

Här vore det ju intressant med en opinionsundersökning bland de som ser på sport om vad de tycker. Jag bara misstänker att det finns en kraftig majoritet av sportintresserade som gärna dricker en öl framför fotbollen. Kanske är de som applåderar åt Piteå kommuns ställningstagande mest bara är moraltanter som aldrig ens sett en fotbollsmatch på bild, men mer än gärna bryr sig om vad andra gör?

Igår när vi var på jakt efter en avslutande semesterdrink nere vid strandpromenaden kom vi till ett ställe som inte hade en riktig uteservering. De tyckte vi skulle komma in, men jag ifrågasatte om vi kunde röka eller ej. Jag fick svaret ”Of course, no problem. Just don’t sit next to the baby”. Så vi satte oss i andra änden av lokalen vid fönstret och rökte en cigg till en välblandad caipirinha. Den semestrande kvinnan med sin baby noterade nog inte ens att vi satt där på andra sidan. (Om det nu inte var en svensk, då kanske hon kokade av ilska med näven knuten i fickan..)

Så svårt var det i alla fall att lösa en sån ovanlig situation i ett land där folk inte är konflikträdda viktigpettrar som tycker att världen ska vara deras kuvös. Och då är det ju tur att de har Ministeriet för statssäkerhet på sin sida så att inga fler småbarn skadas av någon som tänder en cigg klockan 23.15 på en uteservering.

 

Hola Spendola Banderillo

Av någon anledning så blir vi hela tiden misstagna för finländare. Vi bär ju inte ens kniv. Jag antar att de bara tar en titt på våra skrikvita kroppar och i kombination med resesällskapets långa hår och metal-skägg så kommer de tydligen fram till att vi måste vara från Finland.

Resesällskapet har i alla fall fyllt sin uppgift nu så jag har sagt åt dem att nu kan de åka hem om de vill. När jag var här senast så uppmärksammade jag att man behöver vara två stycken för att beställa paiella. Givetvis ville jag ju bara äta paiella bara därför men kunde inte. Nu när jag har gjort det kan jag konstatera att det var gott, men inte så jävla märkvärdigt.

Har hunnit läsa ut båda Maus-böckerna sen jag kommit hit. Extremt bra böcker men kanske inte direkt optimalt för lättsam solsemesterläsning. Det är alltså  en pulitzserprisbelönad serietidning om förintelsen. Det resulterade också i att jag drömde om Auschwitz hela natten. Precis som Vladek Spiegelman i boken så bodde jag i Auschwitz och skulle över till Birkenau för att arbeta på nått jävla tak. Jag har redan åkt nog mycket tåg den här semestern, jag behöver inte göra det i sömnen också.

Fisketuren blev tyvärr inställd. Hans ”deckhand” hade en son på sjukhuset och kunde inte arbeta. Sjukt tråkigt att det inte blir något, men det går inte göra så mycket åt det. Det känns svårt att vara bitter här nere hur som helst. Det blir nog åka in till Malaga i dag i stället och hitta något roligt att göra där.