Dagens bilar

Fick en snilleblixt och irriterade verkstaden som jag bokat service och ett lyktbyte på genom att avboka bytet när bilen gick genom besiktningen.

I vanliga fall skulle mitt cyniska jag tänka att de ändå bara kommer att parkera om bilen och ge mig en räkning på 3500 spänn och låtsas som att de bytt olja som i alla lurendrejarhistorier man hört.

Men i och med att jag avbokade det efter de beställt hem delen och min förklaring bara var att jag inte ville ha den längre så tänker jag att de nog kan göra en insats.

Tänker 3000 kronor räcker gott och väl till att införskaffa något riktigt vällagrat, fränt doftande och färgstarkt franskt urin att byta ut motoroljan mot. Sen krävs det i och för sig att de är två stycken som turas om att fisa i kupéfiltret och olla ratten, pekskärmen och växelspaken, men det kan nog han som tog emot samtalet ställa upp och göra gratis.

pegga2

Men jag vet inte, vad ska man göra? Före besiktningen kollade jag lamporna, som man gör, och noterade då att positionsljuset inte var 100 procent. Några lampor verkade saknas. Så jag tänkte kolla vad jag behövde köpa på OK för att slippa ombesiktning. Då visade det sig att det är ledlampor och de ska bytas på verkstan.

Inte nog med det, det går inte ens att byta bara lamporna. Man måste byta hela förbannade lyktan. Plötsligt blev 80 kronor, en resa till OK och 10 minutes pillande och svordomar förvandlat till 1500 kronor och att lämna in bilen på reparation.

Det här kan inte vara en lösning som någon praktiskt lagd människa arbetat fram. Det här har någon mustaschtvinnande baguettemumsare med monokel och hög hatt kommit fram till för att lura mig på pengar. Så jag tänker jävlar i mig inte byta om inte besiktningen säger åt mig att jag måste.

Ser fram emot 2018 års modell då jag måste köpa nya däck och fälgar varenda gång det blir för lite luft i däcket för att de tagit bort munstycket och svetsat fast fälgarna i axeln. 2020 års modell när jag måste lämna in bilen på tankning för att bensinen levereras i en ny försluten bensintank som måste bytas varje gång. Och 2025 när de självkörande bilarna autobeställer en ny bil innan de kör ner i närmaste ravin när de lämnat av mig på jobbet för att spara på parkeringsplatserna i stan.

Skulle köpt en 240.

 


Veckans fotokurs

Fiskesäsongen är över, den har varit det ett tag. Men nu börjar högsäsongen för mitt andra stora intresse, fotografi. Jag har hållit på med det i ganska många år nu och har en del visdom att dela med mig av till er som funderar på att ta upp den här ädla konsten. Man är aldrig för gammal eller för ung. Jag hoppas den här guiden får fler att ta del av det här egentligen ganska enkla nöjet, det bringar stor glädje i vintermörkret.

Jag har som sagt gjort det här i många år nu så jämför inte era bilder med mina, ta liksom bara inspiration och fundera på vad ni kan förbättra hos er själva och vad ni ska tänka på till nästa gång.

 

Det viktigaste är så klart att ha tålamod. I dag är det minus 22 grader, överlägset kallaste dagen hittills i vinter, men det gäller att stå emot frestelsen att fotografera termometern och publicera på Facebook. Det är lite som den första lilla stackars abborren man får på fisketuren. Visst är det kul med första fisken, men den kastar man tillbaka. Fota för all del för att träna, men ta bort bilden sen.

temp

Exempel. Den här var hyfsat fin. En morgonbild från januari 2016.

Helst ska man ner till minus 30 grader, men gärna 35 innan ni lägger ut bilderna på Facebook. Jag vet hur jobbigt det är. Jag har själv legat tyst i timmar med teleobjektivet riktat mot termometern när den visat -28 -29 och bara väntat på att det ska gå över gränsen och fått gå tomhänt. Såna dagar är tråkiga, men när man väl fångar en trofébild på en termometer som visar 40 minusgrader kommer det kännas mycket mer belönande att du väntat.

Ljussättningen är också något som många nybörjare frågar om. Regeln är att en riktigt kall termometer i dagsljus ÄR bättre än en där man ser att det är mörkt ute. Men det är så klart mycket svårare när solen bara behagar titta fram en timme om dagen under högsäsongen för termometerfoto. Det är bara lite mer effektivt rent fotomässigt. Därför föredrar jag också innetermometrar placerade vid fönstret så kan man välja om man vill få med ljuset utifrån eller ej.

 

Val av utrustning spelar också roll, men även där är det inte så jättenoga om man inte vill upp till min nivå direkt. Kameran kan egentligen vara vad som helst, termometerfoto är inte en dyr “sport”. Man kan använda en billig mobilkamera, en systemkamera, eller en sån där gammeldags kamera med skynke och blixt av svartkrut om man så vill. Termometern bör dock helst vara digital för att få med alla nyanserna av kyla.

Vid publicering är det viktigt att vara positiv i kommentaren. Ett säkert kort är att beskriva bilden med “Friskt ute i dag”. “Dags för morgonpromenad i det här strålande vädret” eller “på med skidorna” är också klassiker.

Om ni har några frågor så finns jag alltid tillgänglig på e-mail och telefon.


Borde börja träna

Som rubriken säger. Men vad? Har inte kommit igång ordentligt med mitt friskare liv efter sommaren då jag gjort lite precis som jag känner för. Så jag behöver komma igång med dietandet igen, men helst träna också. Men vad ska man göra under vintern?

Funderade lite på att simma, men det går inte att att lyssna på musik samtidigt och det finns inget som är värt att göra om jag inte kan ha musik i lurarna.

Gym är väl det mest uppenbara. Men historien har bevisat att jag ganska snart efter inköpt medlemskap går över till att fungera exklusivt som stödmedlem.

Det har funkat rätt bra när jag jobbar eftermiddag, men nu för tiden är det var tionde vecka. Jag har aldrig lyckats samla motivationen som krävs för att släpa mig ur sängen och ta mig till gymmet före jobbet om jag inte börjar sent på eftermiddagen.

Jag pendlar också till Piteå så när jag väl är tillbaka i Älvsbyn efter jobbet så kan jag alltså antingen åka och träna direkt på fastande mage, eller åka hem och äta och sen på något magiskt underligt vis lyckas fara på gymmet istället för att svimma i soffan. Lyckas jag ta mig dit så får jag stå och köa till maskinerna med alla andra fetton som är där efter jobbet. Det förstår man ju direkt att det är en ohållbar situation.

 

Eftersom att det är vinter så är det väl skidor som återstår. Men vad fan ska man välja för skidor?

Jag tänker att längdskidor kanske vore trevligt. Det kan man göra utan en massa annat folk åtminstone. Bara staka runt ensam i elljusspårets sken med musik i lurarna. Ingen som ser mig eller hör mig flåsa. Förutom varje gång nån hurtbulle är och varvar mig.

Problemet är bara att senast jag hade på mig ett par längdskidor så gick jag högstadiet i Vidsel och närde ett passionerat förakt för skidor i mitt hjärta. Samtidigt var jag inte så förtjust i att promenera i skogen då heller, det har kommit senare i takt med min tilltagande gubbighet.

Men jag vet inte om jag ska chansa och lägga ut tusentals kronor på utrustning om jag inte vet om jag fortfarande avskyr det närmare 20 år senare. Jag gillade det när jag var riktigt ung, så det kanske är kul igen. Men då måste jag lära mig om både vallor och läppsalvor också. Vem tar tid för det?

En fördel är att det blir jävligt bra skäggbilder till snapchat och instagram när man åker längdskidor och får frost i skägget.

14910418_10205764569193251_2477442739327016048_n

Slalomskidor vore väl det roligaste, men jag vet inte hur jävla mycket träning det är inblandat i det. Sen har jag aldrig stått på ett par slalomskidor heller så jag får spendera de första vintermånaderna med skallen planterad genom skaren och benen upp över ryggen.

När man ser utförsåkning framför sig så tänker man inte på att man måste spendera ett par månader på att vara Stig-Helmer i barnbacken medan ens kompisars yngsta ungar åker cirklar runt en. För i min avancerade ålder tror jag det blir åka det där bandet upp på kullen den första tiden istället för att släpas efter knappliften och bryta lårbenshalsen i vuxenbacken.

Det är tur jag har några veckor på mig att bestämma mig. Något måste jag göra i alla fall.


Du också?

Brukar tänka att jag borde börja bry mig om någonting. Jag är så sjukt passiv. Det borde finnas någon orättvisa eller problem jag kan motarbeta. Stödja någon organisation eller välgörenhet. Åtminstone någonting enkelt. Miljön är till exempel skitenkel för väldigt många att bry sig om.

Det är sjukt enkelt att bojkotta flyget för att man bryr sig om miljön ifall man samtidigt är flygrädd eller ointresserad av att resa. På samma sätt så är det lätt att vilja höja bensinskatten och förbjuda dieselbilar om man är fotgängare i stan.

Något sånt skulle jag behöva. Alltså något jag inte påverkas av eller som inte kräver någon aktiv handling men som gör att jag ändå lurar mig själv att jag är duktig och gör skillnad. Nu tror jag att jag har det.

Jag kan stödja den här “Me too”-kampanjen mot sexuella trakasserier. Som man behöver jag bara motstå frestelsen att ta över frågan och göra så att den handlar om män, som vi män alltid lyckas göra.

Bröstcancer? Det tar bara minuter innan diskussionen nästan uteslutande handlar om hur sjukt det är att det görs så lite för prostatacancer eftersom att det är så vanligt bland män.

Mäns våld mot kvinnor? Det kommer inte ta lång tid innan samtalet handlar om kvinnors våld mot män som aldrig lyfts fram och hur vanligt det är.

Våldtäkt? 100 procents chans att det här omedelbart kommer att handla om att män också blir våldtagna men ofta misstrodda om de säger någonting.

När Harvey Weinstein-skandalen drog igång och flera kvinnor anklagade honom för allt från sexuella trakasserier till rena våldtäkter så noterade jag att de högst betygsatta kommentarerna ändå främst handlade om män som blivit trakasserade i Hollywood. Till exempel Corey Haim eller Terry Crews.

Även när det gäller “Me too” så har så klart män börjat med “Men too”. Och vi män har så klart också viktiga historier att berätta. Men för en gångs skull kan vi kanske bara vara tysta en stund och höra vad damlaget har på hjärtat.

Allt behöver inte vara en tävling om vem som har det värst. Och vore det en regelrätt tävling så skulle vi förlora. Det är inte så jävla vanligt att kvinnor svingar sig fram som Tarzan i kukarna på dansgolvet. Men vi är många män som greppar arslen och bröst som om de vore klippavsatsar och vi är Göran Kropp på väg till toppen med kvartstank i syretuben. Det verkar fan inte gå vara kvinna i en folksamling utan riddarrustning om man vill ha sin kropp för sig själv.

Så här tänker jag att jag kan göra en insat och bara hålla käften, observera och notera. En jämställdhetens hjälte utan att röra ett finger. Fungerar inte min passivitet så kan jag ändå trösta mig med att jag är man när jag vaknar imorgon också. Och det konstaterar jag är rätt så gött.


Fången på seniordiscot

I dag gjorde jag åter igen ett gigantiskt misstag. Jag gick och handlade på Ica under lunchen istället för att äta en klassisk journalistlunch bestående av kaffe och en näve cigaretter. Det kurrade lite extra i magen och jag tänkte att det skulle sitta fint att suga i sig ett rack med revbensspjäll en tisdag som denna. När jag passerade svängdörren in till Icas fruktavdelning och tagit min korg så insåg jag omedelbart min tabbe. Så långt ögonen nådde såg jag vita hårstrån och glänsande skalper. Det var seniortisdag. “NÄ MEN ÄR DU OCKSÅ HÄR?”, ekade det från alla håll och kanter.

Jag trängde mig fram i klaustrofobisk panik mellan tanter och farbröder med flashbacks från System of a Down i Hultsfred 2005. Trycket på charkdisken var som vid ett kravallstaket. Jag lovar att en stor andel av seniorerna som var där var egentligen medelålders när de anlände. Själv hade jag rakat mig på morgonen men hade helskägg och trasiga kläder när jag väl fick mina revbensspjäll. Jag tänkte köpa snus också men alla mina id-handlingar hade gått ut för länge sen när jag väl stod i kassan så det hoppade jag över.

Jag förstår inte hur alla de äldsta i samhället har tid att gå och handla vid lunchtid på en arbetsdag. Eller det kanske jag gör. Det är väl som deras klubbkvällar ungefär.

“Ska du ut på Ica på nästa tisdag? Kom till mig vid åtta så kan vi börja förhandla”, planerar de redan ute vid korvdisken. Sen träffas de hemma hos någon, dricker kokkaffe på fat, kollar i reklambladet och lyssnar på P4 så att det skallrar i köksfönstret. Sen ger de sig ut på stan vid tiotiden på förmiddagen.

Jag har så klart mig själv att skylla. Vid det här laget borde jag lärt mig vilka dagar man ska undvika att handla om man ska få någonting gjort resten av dagen. Det börjar bli högprioriterat att skaffa Icakort så att jag kan betala i självutcheckningen, dit har de inte hittat än så där är man relativt ensam.

Förr kunde man komma undan genom att ställa sig i kassan med bara kortbetalning, men det är över. Nu ska kassörskan spela finns i sjön med en lek bestående av ett betalkort och 51 utgångna medlemskort på diverse affärer när jag står ett par platser bak och dör inombords.

Hade jag bott i Haparanda hade jag kunnat följa upp det med en avslappnande runda på Ikea efteråt.

 


Nu är det jul igen

Om det är någonting som julen är bra på så är det att belysa hur viktigt det är med korrekturläsning och att inte skriva slarvigt. Det går knappt få en större skillnad i mening än mellan “nu är det jul igen” och “nu är det juli igen”. Detta trots att det bara är en enda bokstav, den minsta bokstaven i alfabetet, som skiljer meningarna åt.

Hade det varit en solig dag i juli skulle jag kanske gått en promenad i skogen, kanske upp på ett berg, druckit kaffe och tittat på utsikten. Eller åkt upp till Stugan och satt mig i båten med t-shirt och shorts, glassat i solen och sökt efter gammelgäddan. Eller varför inte sätta mig på balkongen, dricka en iskall pepsi med dörren öppen och musik på stereon. Titta ut över människostaden och se vad de andra människobarnen gör.

Men nu är det inte juli. Det är jul, och därmed också vinter. Så nu sitter jag och trycker i mörkret som värsta Gollum under Dimmiga bergen och greppar krampaktigt datormusen med min förtvinade klo som om det vore härskarringen själv. Spel, film och maratontittande av tv-serier är det enda som får tiden att gå.

Skulle jag trots allt få feeling, vilja få lite frisk luft och njuta av den kvart solsken som de här breddgraderna har att erbjuda den under här tiden på året. Ja, då måste jag gå upp före fan har skott sig för att börja kränga på mig polarforskarutrustningen så att inte solen hinner gå ner innan kängorna ens är knutna.

De dagar jag arbetar och måste lämna mitt gryt här på Storgatan är det ännu värre. Varje resa måste vara väl planerad då jag först måste koppla bilen till en stolpe ett par dagar i förväg för att över huvud taget kunna starta den. Kupévärmare av modell tjernobylkatastrof är också att föredra för att kunna sätta mig i bilen utan att få avancerad kallbrand så fort skinkorna nuddar bilklädseln. Sen börjar den dödsföraktande resan till Piteå där jag kryssar i kolsvart mörker mellan fulla ryska timmerbilschaufförer och pendlande organdonatorer på en väg som plogats två veckor tidigare av lägstbjudande traktorkusk.

Så. Ja. Det är viktigt att stava rätt helt enkelt.

God jul.scandinavia-tmo2003050


Front mot avokado

avocado

Det är dags att någon ur den tysta majoriteten ställer sig upp och ifrågasätter all den här jävla avokadon som väller in i Sverige. Hur är det möjligt att en så brutalt intetsägande och osmaklig frukt vuxit till att vara nästan en nödvändighet i var och vartannat recept? Hur kan folk vara så förälskade i den?

Om någon äter lunch med avocado så är det cirka 75% chans att minst en annan människa måste påpeka hur gott det är med avokado. Då är det bara att lämna rummet, för diskussionen som följer håller samma nivå som när folk med samma skoter eller samma favoritfotbollslag kommer riktigt i gasen. Ryggdunkarna smattrar som trummorna i inledningen till Slayers Raining Blood över deras gemensamma kärlek till avokado.

Det är nästan som på 70-talet när någon perverterad häxmästare till kock fick snilleblixten att bananer var kristi återkomst och Sverige spenderade sedan ett decennium i kulinariskt mörker. Bananen har dock åtminstone fördelen att den är lättskalad, god och kan ätas för hand utan kladd.

Avokadon är tvärt emot bananen fullkomligt inbrottssäker även med de mest sofistikerade verktyg. Har man bara händerna att tillgå kan man lika gärna sätta sig på den och hoppas på att den ska kläckas av sig själv. För att öppna upp den krävs en vass kniv, och har man väl penetrerat skalet slår man snart i en kärna stor som en knytnäve. Kärnan är säkert giftig också.

Mognadsgraden är också fullkomligt omöjlig att säkerställa då skalet på en avokado är som döden, ingen vet vad som finns på andra sidan. Det finns folk som säger att man ska klämma på den och lukta. Det finns också de som säger att man får tre veckors otur om man går under en stege. Framtida generationer kommer tala om dessa människor i samma mening.

Guacamole är det enda avokadon verkligen duger till. Därför måste det vara någon slags konspiration att vi ska ha det i allting. Är det en slump att vår statsminister Stefan Löfven oroade sig över Trumps vinst när han vet att det hotar kubas avokadohandel som blomstrat sedan Barack Obama lyft handelsembargot? Jag ställer bara frågor.

Men nu sitter vi här med avokado i smörgåsar, i sallader, i fredagstacon, i sushi, i schampot, i tandkrämen, på hamburgare och på våra smörgåstårtor. Smörgåstårtorna för helvetet. Det är värre än en Alladin-ask utan trillingnöt. En styggelse. Om detta får fortsätta så har vi snart avokado i grundvattnet.

Tänk på barnen.


Man kan ju bara testa lite – eller?

Det sägs att man i varje medelstor stad skulle kunna hitta personal att driva ett koncentrationsläger under förintelsen och att man i varje medelstor LCHF-grupp kan hitta initiativtagarna.

Folk som börjar med LCHF har nämligen tendensen att se det som en slutgiltig lösning att utrota kolhydrater ur kostcirkeln. Hur vet du att någon börjat med LCHF? Det vet du för att de berättar det för dig. Precis som Crossfit med andra ord. Det är som att fanatikerna pratar om deras duktiga barn och försvarar också dieten som om det bokstavligen vore deras barn. Någonsin provat att säga att du inte gillar LCHF-mat? Att du tycker att det är bättre att räkna kalorier eller valfri annan diet? Det är som att de tar det personligt, som en skymf, som att man sagt att deras barn inte duger.

I veckan har jag testat lite LCHF igen, och bekräftar därmed min teori om att de som börjar med LCHF måste berätta om det. Jag trodde dock inte att jag på så kort tid skulle gå ner mig så djupt i missbruket. Tidigare idag kom jag på mig själv med att lägga ut en bild på instagram på LCHF-mat jag lagat med en kort beskrivning av hur jag hade gjort den. Hur kunde det går så illa?

2016-09-15-13-07-21

Snart är jag också medlem i LCHF-grupperna på Facebook och fiskar efter ryggdunkar och skäller ut folk som inte tolkar de heliga LCHF-texterna på precis samma sätt som mig själv. En som jag tittat lite på hade 20 paragrafer i regelboken och 2200 tecken om vilken sorts LCHF som gruppen gillar. En av reglerna är att frukt inte får finnas med på bilder som läggs upp och såna inlägg kommer tas bort, för det är inte LCHF.

Jag kommer börja vara sur om jag blir bjuden på mat utan ett LCHF-alternativ, ge improviserade föreläsningar i tid och otid om hur socker är den bokstavliga djävulen och prata om hur lågt gi-värde rödvin har i jämförelse med öl.

Är det så här heroinister känner sig när de upptäcker att de råkat hamna i ett beroende. Man börjar ta lite LCHF hemma på fritiden för skojs skull och testa lite, man märker inte ens att man är fast. En dag står man bara där och rotar igenom kyldisken och vänder på varenda förpackning för att se så att tillverkaren inte smugit ner några extra kolhydrater i Jokkmokkskorven. Det är nämligen vanligt att man smyger ner lite onödigt socker i halvfabrikat.. ni ser? Det är kört för mig. Jag har redan börjat.

Tyvärr så har LCHF:are svårt att få hjälp, det är nämligen inte olagligt att vara odräglig så polisen står maktlös i den här frågan och LCHF:are är inte kända för sin villighet att söka hjälp på egen hand. Så jag ber er att minnas mig för den jag var och inte det jag blev.

 

Nä men för att vara seriös så får man väl se. Senast jag testade någonting liknande så blev jag sjukt less på det efter bara ett tag. Men då kan jag i alla fall se fram emot den gigantiska godispåsen jag kommer att vräka i mig när jag väl bryter ihop, det kommer bli gott. Kände bara att jag inte pallade med att köra mina vanliga måltidsersättningar när jag varit hemma med trasig axel. Charmen försvinner som när man har all tid i världen att laga mat och sitter uttråkad och väntar på att bli bra igen.


One does not simply walk into Árjepluovve

Det är nästan sjukt hur fint det är i Arjeplog. Jag äger ju ingen skoter så jag är inte upp till fjällen på vintern, och jag har nog aldrig varit ovanför odlingsgränsen när det är barmark vad jag då kan komma ihåg. Men så i helgen tyckte Linda att jag borde hälsa på, gå lite fjäll, dricka lite kaffe och fiska. Sagt och gjort, rejsade upp Toyotan till Arjeplog efter jobbet på fredagen, drack nån pilsner och tittade på Norrskenet och sen bar det upp till en parkeringsplats vid Guoledisjávvre på lördag morgon. Där, ett stenkast från norska gränsen vandrade vi 6,5 kilometer över kalfjället till Jurunstugan i Seldutdalen. Extremt vackert där uppe och helt sjuk känsla när det är så öppet utan ett enda träd så långt jag kunde se. Kände mig som en japansk turist trots att den här utflykten går utan problem att göra över dagen även om jag skulle startat från min lägenhet i Älvsbyn. Fjällvärlden är bakom knuten men jag har knappt ägnat en tanke på att jag kanske borde uppleva den.

Skärmklipp 2016-09-04 21.52.17

asdfafsd

dgfsgsfdgsdf

2016-09-03 13.39.33

2016-09-03 13.39.37

Vi kom fram efter ungefär två timmar. Efter att ha ätit lite skav, och druckit kaffe så var det dags att prova fisket i strömmen. Fick ett napp men krokade inte fisken. Skulle byta ställe och hoppade ner på en klippa som var kanske 30 centimeter under avsatsen. Tyvärr såg jag inte att klippan var gjord av glas som någon smort in med vaselin och täckt med bananskal för jag flög jävlat åt helvete så fort skorna nuddade i den. Jag hade som bara två alternativ att välja mellan. Mitt fiskespö är så klart oersättligt så det var aldrig ett alternativ att släppa det för att ta emot mig eller kanske falla lite smidigare. Så då återstod som bara att ta emot mig med ansiktet eller ta emot mig med axeln. Jag var inte beredd att avsluta min karriär som fotomodell i så ung ålder så ett par millisekunder senare hörde jag bara ett krasande oljud när jag landade med hela min kroppstyngd på vänster axel. Det gjorde gud, gud, gud förbannat ont. Min kropp tyckte också att detta var ett utmärkt tillfälle att få århundradets senadrag i höger ben som drog ihop sig som ett jävla gummiband så att jag inte kunde ställa mig upp. Så jag låg där och råmade och ylade samtidigt som jag sprattlade som en fisk på torra land när jag försökte ställa mig upp med senadrag. Kanske är det inte så konstigt att vi aldrig fick någon fisk då de troligtvis skrämts hela vägen tillbaka till havet.

Smärtan i benet var jag också först helt säker på att den kom från att jag brutit benet när jag föll. Jag kunde se “just nu”-balken på Piteå-Tidningens hemsida framför mig.

Just nu: Fjällräddningen undsätter idiot i fjällvärlden – klarade inte ens tre timmar utan att slå sig fördärvad 

För bryter man benet där uppe är det inget annat att göra. Då får man ringa fjällräddningen eller ligga kvar och dö.

Som tur var hade jag så klart inte brutit benet. Men jag fick ändå sätta mig igen en stund för jag blev sjukt yr i skallen. När jag väl lugnat ner mig så insåg jag dock att jag inte kunde röra min axel. Allting annat på kroppen höll ungefär samma halvlåga standard som vanligt men axeln fanns inte ens längre. Jag kunde inte ens kasta ut med fiskespöet utan att det gjorde ont som fan. Så det var så klart lite av en stämningssänkare under en annars otroligt bra dag. Kände viss oro för vandringen tillbaka också, men det var faktiskt ungefär lika fascinerande att gå i fjällen på vägen tillbaka även om min vänstra arm hängde som en korv med ärtsoppa och mina hälar slipats ned ett par centimeter av mina kängor. Ser redan fram emot nästa gång. Men nu närmaste tiden har jag en axelröntgen att se fram emot.


Ledarskribenternas mandat

Efter Lotta Grönings krönika i Expressen om norrländsk självständighet har ledarskribenterna snubblat över varandra för att berätta varför diskussionen är helt oviktig, förlöjligar debatten eller tar uppmärksamhet från de viktiga frågorna. Även om jag nu jobbat på tidning i ett par år och vet hur ledarsidorna fungerar vid det här laget är det lite förvånande att det mottagits med sådant förakt.

De säger att det viktiga är att fördelningen av resurser blir rättvis och att Norrland ska få bra förutsättningar och satsningar för en levande landsbygd. Att prata om självständighet bara är svammel och fjanteri.

Ja det vore väl kul med rättvisa, men om inte det händer då? Om vi till exempel börjar vid tidernas begynnelse och ser hur det sett ut därifrån till idag och märker att det inte hänt någonting? Om vi bara ser likgiltighet, miljöförstöring, centralisering och en ström av pengar och flyttbussar från Norrbotten till “Stockholm”? Det missnöje som uppstått och som nu får lite uppmärksamhet är inte skilt från frågorna om fördelningen av resurser, det är ett resultat av dess fullständiga misslyckande.

Ledarskribenterna på redaktionerna i kuststäderna är sällan några goda talesmän för glesbygden. De tror att latituden på deras arbetsplats ger dem mandat att tala för de som faktiskt bor på landet trots att de egentligen är kvasistockholmare. Att det börjar snöa ungefär samtidigt i Vidsel och Luleå varje år betyder det inte att förutsättningarna för att bo där är de samma. Kan man ta bussen till jobbet kan man troligtvis inte titulera sig som delaktig i diskussionen.

Hur hoppfull ska man förväntas vara när posten, polisstationen, distriktsmottagningen, bensinstationen, affärerna och slutligen skolan försvunnit? När man tio riksdagsval i rad fått läsa att den nya regeringen kommer ta landsbygdens frågor på allvar men när man sen ser sig omkring ser man en tom by utan grundläggande service.

Inte är det så konstigt att folk ger upp att prata om rättvis fördelning, det är väl beprövat vid det här laget.

Har man då inte har något bättre att säga om missnöjet än centralortsversionen av “lilla gumman då” så behöver man faktiskt inte säga någonting alls.

Man måste få vara förbannad ibland också.

skogar som dör, fabriker som stängs
när hoppet sinar, norrland hängs

norrland
var det allt vi fick?
norrland
det vi har kvar…

mörkret förlamar, fördelningen sviktar
mot sveriges hjärta, pistolen siktar