Category: Uncategorized

Fången på seniordiscot

I dag gjorde jag åter igen ett gigantiskt misstag. Jag gick och handlade på Ica under lunchen istället för att äta en klassisk journalistlunch bestående av kaffe och en näve cigaretter. Det kurrade lite extra i magen och jag tänkte att det skulle sitta fint att suga i sig ett rack med revbensspjäll en tisdag som denna. När jag passerade svängdörren in till Icas fruktavdelning och tagit min korg så insåg jag omedelbart min tabbe. Så långt ögonen nådde såg jag vita hårstrån och glänsande skalper. Det var seniortisdag. “NÄ MEN ÄR DU OCKSÅ HÄR?”, ekade det från alla håll och kanter.

Jag trängde mig fram i klaustrofobisk panik mellan tanter och farbröder med flashbacks från System of a Down i Hultsfred 2005. Trycket på charkdisken var som vid ett kravallstaket. Jag lovar att en stor andel av seniorerna som var där var egentligen medelålders när de anlände. Själv hade jag rakat mig på morgonen men hade helskägg och trasiga kläder när jag väl fick mina revbensspjäll. Jag tänkte köpa snus också men alla mina id-handlingar hade gått ut för länge sen när jag väl stod i kassan så det hoppade jag över.

Jag förstår inte hur alla de äldsta i samhället har tid att gå och handla vid lunchtid på en arbetsdag. Eller det kanske jag gör. Det är väl som deras klubbkvällar ungefär.

“Ska du ut på Ica på nästa tisdag? Kom till mig vid åtta så kan vi börja förhandla”, planerar de redan ute vid korvdisken. Sen träffas de hemma hos någon, dricker kokkaffe på fat, kollar i reklambladet och lyssnar på P4 så att det skallrar i köksfönstret. Sen ger de sig ut på stan vid tiotiden på förmiddagen.

Jag har så klart mig själv att skylla. Vid det här laget borde jag lärt mig vilka dagar man ska undvika att handla om man ska få någonting gjort resten av dagen. Det börjar bli högprioriterat att skaffa Icakort så att jag kan betala i självutcheckningen, dit har de inte hittat än så där är man relativt ensam.

Förr kunde man komma undan genom att ställa sig i kassan med bara kortbetalning, men det är över. Nu ska kassörskan spela finns i sjön med en lek bestående av ett betalkort och 51 utgångna medlemskort på diverse affärer när jag står ett par platser bak och dör inombords.

Hade jag bott i Haparanda hade jag kunnat följa upp det med en avslappnande runda på Ikea efteråt.

 


Nu är det jul igen

Om det är någonting som julen är bra på så är det att belysa hur viktigt det är med korrekturläsning och att inte skriva slarvigt. Det går knappt få en större skillnad i mening än mellan “nu är det jul igen” och “nu är det juli igen”. Detta trots att det bara är en enda bokstav, den minsta bokstaven i alfabetet, som skiljer meningarna åt.

Hade det varit en solig dag i juli skulle jag kanske gått en promenad i skogen, kanske upp på ett berg, druckit kaffe och tittat på utsikten. Eller åkt upp till Stugan och satt mig i båten med t-shirt och shorts, glassat i solen och sökt efter gammelgäddan. Eller varför inte sätta mig på balkongen, dricka en iskall pepsi med dörren öppen och musik på stereon. Titta ut över människostaden och se vad de andra människobarnen gör.

Men nu är det inte juli. Det är jul, och därmed också vinter. Så nu sitter jag och trycker i mörkret som värsta Gollum under Dimmiga bergen och greppar krampaktigt datormusen med min förtvinade klo som om det vore härskarringen själv. Spel, film och maratontittande av tv-serier är det enda som får tiden att gå.

Skulle jag trots allt få feeling, vilja få lite frisk luft och njuta av den kvart solsken som de här breddgraderna har att erbjuda den under här tiden på året. Ja, då måste jag gå upp före fan har skott sig för att börja kränga på mig polarforskarutrustningen så att inte solen hinner gå ner innan kängorna ens är knutna.

De dagar jag arbetar och måste lämna mitt gryt här på Storgatan är det ännu värre. Varje resa måste vara väl planerad då jag först måste koppla bilen till en stolpe ett par dagar i förväg för att över huvud taget kunna starta den. Kupévärmare av modell tjernobylkatastrof är också att föredra för att kunna sätta mig i bilen utan att få avancerad kallbrand så fort skinkorna nuddar bilklädseln. Sen börjar den dödsföraktande resan till Piteå där jag kryssar i kolsvart mörker mellan fulla ryska timmerbilschaufförer och pendlande organdonatorer på en väg som plogats två veckor tidigare av lägstbjudande traktorkusk.

Så. Ja. Det är viktigt att stava rätt helt enkelt.

God jul.scandinavia-tmo2003050


Front mot avokado

avocado

Det är dags att någon ur den tysta majoriteten ställer sig upp och ifrågasätter all den här jävla avokadon som väller in i Sverige. Hur är det möjligt att en så brutalt intetsägande och osmaklig frukt vuxit till att vara nästan en nödvändighet i var och vartannat recept? Hur kan folk vara så förälskade i den?

Om någon äter lunch med avocado så är det cirka 75% chans att minst en annan människa måste påpeka hur gott det är med avokado. Då är det bara att lämna rummet, för diskussionen som följer håller samma nivå som när folk med samma skoter eller samma favoritfotbollslag kommer riktigt i gasen. Ryggdunkarna smattrar som trummorna i inledningen till Slayers Raining Blood över deras gemensamma kärlek till avokado.

Det är nästan som på 70-talet när någon perverterad häxmästare till kock fick snilleblixten att bananer var kristi återkomst och Sverige spenderade sedan ett decennium i kulinariskt mörker. Bananen har dock åtminstone fördelen att den är lättskalad, god och kan ätas för hand utan kladd.

Avokadon är tvärt emot bananen fullkomligt inbrottssäker även med de mest sofistikerade verktyg. Har man bara händerna att tillgå kan man lika gärna sätta sig på den och hoppas på att den ska kläckas av sig själv. För att öppna upp den krävs en vass kniv, och har man väl penetrerat skalet slår man snart i en kärna stor som en knytnäve. Kärnan är säkert giftig också.

Mognadsgraden är också fullkomligt omöjlig att säkerställa då skalet på en avokado är som döden, ingen vet vad som finns på andra sidan. Det finns folk som säger att man ska klämma på den och lukta. Det finns också de som säger att man får tre veckors otur om man går under en stege. Framtida generationer kommer tala om dessa människor i samma mening.

Guacamole är det enda avokadon verkligen duger till. Därför måste det vara någon slags konspiration att vi ska ha det i allting. Är det en slump att vår statsminister Stefan Löfven oroade sig över Trumps vinst när han vet att det hotar kubas avokadohandel som blomstrat sedan Barack Obama lyft handelsembargot? Jag ställer bara frågor.

Men nu sitter vi här med avokado i smörgåsar, i sallader, i fredagstacon, i sushi, i schampot, i tandkrämen, på hamburgare och på våra smörgåstårtor. Smörgåstårtorna för helvetet. Det är värre än en Alladin-ask utan trillingnöt. En styggelse. Om detta får fortsätta så har vi snart avokado i grundvattnet.

Tänk på barnen.


Man kan ju bara testa lite – eller?

Det sägs att man i varje medelstor stad skulle kunna hitta personal att driva ett koncentrationsläger under förintelsen och att man i varje medelstor LCHF-grupp kan hitta initiativtagarna.

Folk som börjar med LCHF har nämligen tendensen att se det som en slutgiltig lösning att utrota kolhydrater ur kostcirkeln. Hur vet du att någon börjat med LCHF? Det vet du för att de berättar det för dig. Precis som Crossfit med andra ord. Det är som att fanatikerna pratar om deras duktiga barn och försvarar också dieten som om det bokstavligen vore deras barn. Någonsin provat att säga att du inte gillar LCHF-mat? Att du tycker att det är bättre att räkna kalorier eller valfri annan diet? Det är som att de tar det personligt, som en skymf, som att man sagt att deras barn inte duger.

I veckan har jag testat lite LCHF igen, och bekräftar därmed min teori om att de som börjar med LCHF måste berätta om det. Jag trodde dock inte att jag på så kort tid skulle gå ner mig så djupt i missbruket. Tidigare idag kom jag på mig själv med att lägga ut en bild på instagram på LCHF-mat jag lagat med en kort beskrivning av hur jag hade gjort den. Hur kunde det går så illa?

2016-09-15-13-07-21

Snart är jag också medlem i LCHF-grupperna på Facebook och fiskar efter ryggdunkar och skäller ut folk som inte tolkar de heliga LCHF-texterna på precis samma sätt som mig själv. En som jag tittat lite på hade 20 paragrafer i regelboken och 2200 tecken om vilken sorts LCHF som gruppen gillar. En av reglerna är att frukt inte får finnas med på bilder som läggs upp och såna inlägg kommer tas bort, för det är inte LCHF.

Jag kommer börja vara sur om jag blir bjuden på mat utan ett LCHF-alternativ, ge improviserade föreläsningar i tid och otid om hur socker är den bokstavliga djävulen och prata om hur lågt gi-värde rödvin har i jämförelse med öl.

Är det så här heroinister känner sig när de upptäcker att de råkat hamna i ett beroende. Man börjar ta lite LCHF hemma på fritiden för skojs skull och testa lite, man märker inte ens att man är fast. En dag står man bara där och rotar igenom kyldisken och vänder på varenda förpackning för att se så att tillverkaren inte smugit ner några extra kolhydrater i Jokkmokkskorven. Det är nämligen vanligt att man smyger ner lite onödigt socker i halvfabrikat.. ni ser? Det är kört för mig. Jag har redan börjat.

Tyvärr så har LCHF:are svårt att få hjälp, det är nämligen inte olagligt att vara odräglig så polisen står maktlös i den här frågan och LCHF:are är inte kända för sin villighet att söka hjälp på egen hand. Så jag ber er att minnas mig för den jag var och inte det jag blev.

 

Nä men för att vara seriös så får man väl se. Senast jag testade någonting liknande så blev jag sjukt less på det efter bara ett tag. Men då kan jag i alla fall se fram emot den gigantiska godispåsen jag kommer att vräka i mig när jag väl bryter ihop, det kommer bli gott. Kände bara att jag inte pallade med att köra mina vanliga måltidsersättningar när jag varit hemma med trasig axel. Charmen försvinner som när man har all tid i världen att laga mat och sitter uttråkad och väntar på att bli bra igen.


One does not simply walk into Árjepluovve

Det är nästan sjukt hur fint det är i Arjeplog. Jag äger ju ingen skoter så jag är inte upp till fjällen på vintern, och jag har nog aldrig varit ovanför odlingsgränsen när det är barmark vad jag då kan komma ihåg. Men så i helgen tyckte Linda att jag borde hälsa på, gå lite fjäll, dricka lite kaffe och fiska. Sagt och gjort, rejsade upp Toyotan till Arjeplog efter jobbet på fredagen, drack nån pilsner och tittade på Norrskenet och sen bar det upp till en parkeringsplats vid Guoledisjávvre på lördag morgon. Där, ett stenkast från norska gränsen vandrade vi 6,5 kilometer över kalfjället till Jurunstugan i Seldutdalen. Extremt vackert där uppe och helt sjuk känsla när det är så öppet utan ett enda träd så långt jag kunde se. Kände mig som en japansk turist trots att den här utflykten går utan problem att göra över dagen även om jag skulle startat från min lägenhet i Älvsbyn. Fjällvärlden är bakom knuten men jag har knappt ägnat en tanke på att jag kanske borde uppleva den.

Skärmklipp 2016-09-04 21.52.17

asdfafsd

dgfsgsfdgsdf

2016-09-03 13.39.33

2016-09-03 13.39.37

Vi kom fram efter ungefär två timmar. Efter att ha ätit lite skav, och druckit kaffe så var det dags att prova fisket i strömmen. Fick ett napp men krokade inte fisken. Skulle byta ställe och hoppade ner på en klippa som var kanske 30 centimeter under avsatsen. Tyvärr såg jag inte att klippan var gjord av glas som någon smort in med vaselin och täckt med bananskal för jag flög jävlat åt helvete så fort skorna nuddade i den. Jag hade som bara två alternativ att välja mellan. Mitt fiskespö är så klart oersättligt så det var aldrig ett alternativ att släppa det för att ta emot mig eller kanske falla lite smidigare. Så då återstod som bara att ta emot mig med ansiktet eller ta emot mig med axeln. Jag var inte beredd att avsluta min karriär som fotomodell i så ung ålder så ett par millisekunder senare hörde jag bara ett krasande oljud när jag landade med hela min kroppstyngd på vänster axel. Det gjorde gud, gud, gud förbannat ont. Min kropp tyckte också att detta var ett utmärkt tillfälle att få århundradets senadrag i höger ben som drog ihop sig som ett jävla gummiband så att jag inte kunde ställa mig upp. Så jag låg där och råmade och ylade samtidigt som jag sprattlade som en fisk på torra land när jag försökte ställa mig upp med senadrag. Kanske är det inte så konstigt att vi aldrig fick någon fisk då de troligtvis skrämts hela vägen tillbaka till havet.

Smärtan i benet var jag också först helt säker på att den kom från att jag brutit benet när jag föll. Jag kunde se “just nu”-balken på Piteå-Tidningens hemsida framför mig.

Just nu: Fjällräddningen undsätter idiot i fjällvärlden – klarade inte ens tre timmar utan att slå sig fördärvad 

För bryter man benet där uppe är det inget annat att göra. Då får man ringa fjällräddningen eller ligga kvar och dö.

Som tur var hade jag så klart inte brutit benet. Men jag fick ändå sätta mig igen en stund för jag blev sjukt yr i skallen. När jag väl lugnat ner mig så insåg jag dock att jag inte kunde röra min axel. Allting annat på kroppen höll ungefär samma halvlåga standard som vanligt men axeln fanns inte ens längre. Jag kunde inte ens kasta ut med fiskespöet utan att det gjorde ont som fan. Så det var så klart lite av en stämningssänkare under en annars otroligt bra dag. Kände viss oro för vandringen tillbaka också, men det var faktiskt ungefär lika fascinerande att gå i fjällen på vägen tillbaka även om min vänstra arm hängde som en korv med ärtsoppa och mina hälar slipats ned ett par centimeter av mina kängor. Ser redan fram emot nästa gång. Men nu närmaste tiden har jag en axelröntgen att se fram emot.


Ledarskribenternas mandat

Efter Lotta Grönings krönika i Expressen om norrländsk självständighet har ledarskribenterna snubblat över varandra för att berätta varför diskussionen är helt oviktig, förlöjligar debatten eller tar uppmärksamhet från de viktiga frågorna. Även om jag nu jobbat på tidning i ett par år och vet hur ledarsidorna fungerar vid det här laget är det lite förvånande att det mottagits med sådant förakt.

De säger att det viktiga är att fördelningen av resurser blir rättvis och att Norrland ska få bra förutsättningar och satsningar för en levande landsbygd. Att prata om självständighet bara är svammel och fjanteri.

Ja det vore väl kul med rättvisa, men om inte det händer då? Om vi till exempel börjar vid tidernas begynnelse och ser hur det sett ut därifrån till idag och märker att det inte hänt någonting? Om vi bara ser likgiltighet, miljöförstöring, centralisering och en ström av pengar och flyttbussar från Norrbotten till “Stockholm”? Det missnöje som uppstått och som nu får lite uppmärksamhet är inte skilt från frågorna om fördelningen av resurser, det är ett resultat av dess fullständiga misslyckande.

Ledarskribenterna på redaktionerna i kuststäderna är sällan några goda talesmän för glesbygden. De tror att latituden på deras arbetsplats ger dem mandat att tala för de som faktiskt bor på landet trots att de egentligen är kvasistockholmare. Att det börjar snöa ungefär samtidigt i Vidsel och Luleå varje år betyder det inte att förutsättningarna för att bo där är de samma. Kan man ta bussen till jobbet kan man troligtvis inte titulera sig som delaktig i diskussionen.

Hur hoppfull ska man förväntas vara när posten, polisstationen, distriktsmottagningen, bensinstationen, affärerna och slutligen skolan försvunnit? När man tio riksdagsval i rad fått läsa att den nya regeringen kommer ta landsbygdens frågor på allvar men när man sen ser sig omkring ser man en tom by utan grundläggande service.

Inte är det så konstigt att folk ger upp att prata om rättvis fördelning, det är väl beprövat vid det här laget.

Har man då inte har något bättre att säga om missnöjet än centralortsversionen av “lilla gumman då” så behöver man faktiskt inte säga någonting alls.

Man måste få vara förbannad ibland också.

skogar som dör, fabriker som stängs
när hoppet sinar, norrland hängs

norrland
var det allt vi fick?
norrland
det vi har kvar…

mörkret förlamar, fördelningen sviktar
mot sveriges hjärta, pistolen siktar

 


Det var den dagen åt helvete det

Bilden tagen på Storgatan 20a tidigare idag.

Bilden tagen på Storgatan 20a tidigare idag.

Vad är det du borrar upp? Vad kan möjligtvis kräva så många borrhål? Gör du det för att jävlas? Det finns ingen logisk förklaring.

Det är lika brutalt varenda gång man hör den den där första betongborren gå igång. Det är som när man kastar sig på toan första gången när man fått vinterkräksjukan, eller när man vaknar upp inuti lakanet med fötterna på kudden och inte minns hur man kom hem. För då vet man att nu är det länge kvar innan jag kan njuta av livet igen. Resten av den här dagen kan man omedelbart sortera bort som skit. Kanske hela helgen.

När jag borrar i betong själv så har jag märkt upp var jag ska ha hålen, sen brukar det hela vara över på cirka fem minuter. Jag hatar varenda sekund av det, men fort går det i alla fall.

Därför ifrågasätter jag vad i helvete alla mina grannar någonsin hållit på med. För när de börjar borra slutar de aldrig. Det är kring femton minuter/en halvtimme mellan borrningarna och det håller på hela dagen, ibland längre. Försöker de bulta fast hela förbannade fotoalbumet på väggen?

Det är som att det är en hobby för dem. Som att fara upp till fjällen och köra skoter. “Fan, ta med dig Black and deckern din till mig i helgen så dricker vi bärs och borrar sönder hela förbannade vardagsrummet! Det är helt orörd betong. Vi kör så fort solen gått upp”. Sen står de och grapskrattar tills de svimmar av betongdammet.

Inget får mig att se såna nidbilder och karikatyrer i huvudet av folk som jag inte ens vet vilka de är. Inte ens trafiken gör mig så arg. Ser bara framför mig hur något dreglande ärkepucko med ögonbindel borrar slumpaktigt i väggen för att montera upp sin tv med hela jävla lägenheten full med sneda hyllor och oanvändbara borrhål.

Jag som hade planerat att ligga på soffan hela dagen. Jag skulle se serier jag redan sett så att jag bara kan vända mig om och somna om jag blir trött. Jag hade verkligen planerat att uträtta så lite som möjligt.

Skitliv.

Jaja, vi har ju alltid nästa helg.


En digital manifestation av allt som är dåligt med folk

pokemongo

 Squirtle Squirtle Squirtle.

Pokémon Go är ett spel som egentligen är en förklädd träningsapp som uppmuntrar folk att promenera eller cykla så långt som möjligt varje dag genom att man också ska fånga digitala djur som finns slumpmässigt utspridda i världen. Att man tycker detta är ett kul sätt att ta sig ut och röra på sig eller umgås är dock ett säkert tecken på hjärnskada, enligt kommentarsfältet.

Kommentarsfältet tycker nämligen inte att det låter kul. Därför är det viktigt att föra fram den åsikten så att de som har kul och får motion ska förstå att de inte har kul på riktigt. Kommentarsfältet vet mer än någon annat vad som är viktigt och roligt, stärkande och närande, utvecklande och hederligt.

Det ses som ett bevis på vilket nedgånget skitsamhälle vi lever i när ungdomarna, och ibland till och med vuxna människor, är ute och går tillsammans för att fånga låtsasdjur flera timmar om dagen. Samtidigt har ungdomarna ingen tid att träffa varken vänner eller familj eller röra på sig. “Vad är detta för samhälle?” frågar sig kommentarsfältet självsäkert och hytter med näven bakom tangentbordet utan att reflektera en sekund över sina egna tankegångar.

Kommentarsfältet anser att det är en masspsykos att bry sig om påhittade djur som man själv fångat när man varit ute och gått. Det är inte som riktig hederlig underhållning som man kan få genom att sätta sig på arslet framför gamla hederliga SVT eller Boxer-Robert och stirra. Och inte heller bidrar man till en bättre värld med Pokémon. I varje fall inte som kommentarsfältet känner att det gör när det så gärna öppet och offentligt berättar om hur de äcklas av 12-åriga barn som har roligt.

Jag spelar inte Pokémon, men jag tycker det är otroligt roligt att Nintendo är en del i att få hundratals miljoner att ställa sig upp och gå ut och gå. Jag har suttit på min balkong på sommarkvällarna i Älvsbyn och sett så otroligt många ungdomar som varit ute och gått med varandra, snackat skit och haft kul.

Inte sedan fjortisfyllan uppfanns har någonting samlat så många ungdomar utomhus samtidigt. Och det är utan att de slåss, förgiftas eller gråter. Inga ungdomar har behövt åka ambulans till Sunderby sjukhus med akut Pokémonförgiftning för att de fångat för många Pikachus på en kväll.

Kommentarsfält i allmänhet är en digital manifestation av allt som är dåligt med folk. Det är där man ser att jantelagen finns på riktigt. Det är där vuxna människor inte ser det konstiga i att de beter sig som mobbande mellanstadieelever. Det är där man med rosenfärgade nostalgiglasögon kan se tillbaka på en tid när det var okej att vara öppet rasistisk och kvinnofientlig. Kommentarsfälten till artiklar om Pokémon Go är bara det senaste i raden av ställen där folk tar chansen att se ner på andra människor. För om det är någonting som tekniken varit bra på är det att ge oss nya sätt att trycka ner människor.

I jämförelse är nog inte den digitala manifestationen av gulliga låtsasdjur på en 10-årings mobilskärm någonting vi behöver vara upprörda över.


Gilla – Dela – Gilla – Dela

Under slutet av 2015 höll jag på att totalt ge upp med Facebook. Varenda gång jag tittade på mitt flöde gick pulsen och blodtrycket upp så att jag kände hur hjärtattacken var nära. Men nu efter flera veckors aktivt arbete har jag lyckats göra Facebook till någonting positivt och avslappnande igen.

Sociala medier får ofta kritik för att bara vara fyllt med skit. Att det är mest ointressant vardagssvammel blandat med bilder på katter, tallrikar och termometrar. Fördummande är det tydligen. Men i en värld där allting ska vara så förbannat allvarligt hela tiden så skulle en sån verklighet vara helt underbar. Jag behöver någonstans där jag kan vara en lycklig idiot. Någonstans dit Ivar Arpis ledarkrönikor inte når. Någonstans där inget berättar för mig vad jag ska tycka om Nato. Någonstans där inte flyktingkrisen, Tino Sanandaji, kolloidalt silver eller riksdagen finns. Tyvärr så finns det inget ställe som man utsätts för allt detta lika mycket som på Facebook. Gilla – Dela – Gilla – Dela. All denna negativitet och spam förpestade mitt Facebookflöde och min internettillvaro.

I Facebooks begynnelse visste inte folk riktigt vad de skulle skriva eller hur de skulle bete sig. Går jag tillbaka till mina vänners tidiga inlägg så är det mästerliga uppdateringar som “Bakar.”. Det ser folk tillbaka på och skrattar åt. “Vem fan brydde sig om det egentligen? Höhöhö.” kanske folk säger. Men för mig så är det så mycket personligare och intressantare än alla de hundratals krönikor, nyhetsartiklar och folks försök till att skriva nästa virala inlägg som fyller skärmen när man loggar in. Att en av mina vänner bakade för cirka åtta år sedan betyder mer för mig idag än om hon gillade eller delade valfri nyhetsartikel eller smygreklaminlägg igår.

Det spelar ingen roll om jag håller med alla dessa åsikter eller fullkomligt föraktar dem. Det spelar ingen roll om ämnet är viktigt eller inte. Det skulle kunna vara en nyhet om att Sverige stänger gränserna för alla förutom återvändande Isis-krigare och dokumenterade serievåldtäktsmän/kannibaler. Jag vill inte läsa det på Facebook. Jag läser tidningar, jag besöker forum, jag hänger på Twitter, min startsida är Reddit.com. Jag lär mig om omvärlden på egen hand. Mitt facebookflöde bestod till största delen av en lista över saker som andra människor tyckte att jag skulle läsa. Det gav mig huvudvärk. Jag tror det är därför Instagram har blivit så stort. Det är så gott som bara eget personligt material. Ingen delar en nyhetsartikel på Instagram.

Lösningen

Det jag har gjort under de senaste veckorna är jag har fört ett ytterst aggressivt avföljnings- och blockeringsarbete. Så gott som varenda dagstidning i Sverige börjar nu vara dold i mitt flöde tillsammans med tyckarbloggar av alla möjliga slag. Det var ganska enkelt. Svårare är det med de miljoners miljarder med “gilla och dela”-sidor som finns där ute. Förutom de stora som Omtalat, Uppskattat, Lajkat och liknande så finns det oändligt många andra. Men jag börjar få dem under kontroll också. Många vänner har så klart också blivit dolda i processen. Det är ingenting emot dem, bara att jag varken vill eller orkar se vad de delar.

Viktigast av allt var nog däremot att avfölja alla sidor där det finns risk för diskussion. Exempelvis Älvsbydebatten. Vet ni vad som diskuterats livligt där på sistone? Det har diskuterats om avel av hundar är nazism. Skjut mig. Skjut mig i arslet, knäna, magen eller skallen. Bara jag slipper se vad dessa människor tycker och tänker om världen. Det är som att frivilligt och utan betalning utsätta sig för refuserat insändarmaterial dagarna i ända.

Nu är jag äntligen tillbaka till mestadels meningslösa uppdateringar och bilder på husdjur. Det är otroligt skönt. Min mamma har delat en bild på min katt som sover. En vän berättar att hon ska börja riva tapeterna i rum nummer två i deras nya hus. En före detta kollega har lagt upp ett bildspel från när han påbörjat nästa batch med öl i hans mikrobryggeri. Och Café Storgatan har lagt upp en bild på dagens brunch. Det finns ingenting som påminner mig om världens dumhet och grymhet. Inget att hetsa upp sig över eller bli arg över. Tillbaka till att vara en lycklig idiot. Underbart.

Jag inser så klart ironin i att det här inlägget kommer att delas på Facebook. Vill man inte läsa rekommenderar jag att man klickar på en lilla pilen vid inlägget och väljer att Facebook inte ska visa inlägg från Honkiie.se längre. Det är lätt värt det.

Ett perfekt facebookinlägg från min mamma.


Sov gott och tack för musiken

lemmy

Lemmy Kilmister är död. Det får en att börja tänka. Om någon så ung och fräsch, och som dessutom levt ett sådant renlevnadsliv, kan trilla av pinn bara sådär… Hur lång tid har jag då själv? Vad har jag för chans om inte Lemmy överlever? Världen är en hjälte fattigare.