Monthly archives: July, 2010

Julian Assange är Hans Gruber

Julian Assange kan väl räknas som en av de största ikonerna för pressfrihet och fri information. Han är Wikileaks talesman och den som bestämmer vad som ska eller inte ska publiceras på den sidan. Senast igår publicerade de 91000 hemligstämplade dokument om kriget i Afghanistan och ingen har väl undgått videon där amerikanska soldater skrattande öppnar eld på civila, journalister och två barn i en bil? Det wikileaks gör är enligt mig väldigt viktigt.

Jag kan däremot inte undgå att misstänka att han egentligen är en superskurk. Det är nånting med hans dialekt, sätt att prata, kläder, vita hår och allmänna utseende som får mig att känna att det här innerst inne är bara är en del i en storslagen kupp. Han är som en exakt blandning av skurken i Die hard och skurkarna i dödligt vapen 2. När jag ser intervjuer med honom så tänker jag alltid att han snart kommer ta hela rummet som gisslan och när Mel Gibson sedan anländer kommer han hävda diplomatisk immunitet.

Det blir som svårt att ta han på allvar.

Stämningsmusik: Roger Whittaker – Irish Whistler


4,2%

Om jag inte är felinformerad sökte 1197 människor journalistprogrammet i Göteborg, varav 50 kom in på utbildningen. Alltså kom bara strax under 4,2% av de som sökte programmet in. Det innebär alltså att jag är bland de 5% bästa, känslan jag har när jag är full är alltså rätt!

Ifall jag hade misslyckats hade jag alltså varit 26 år gammal, inneboende hos en kompis i en sunkig förort i Göteborg, ensamstående, arbetslös på grund av att jag fick sparken för att jag skrev antagningsprovet och gått på socialbidrag. Det hade nog varit lika bra att börja hänga med alkisarna i alkisparken för att fullborda bilden. Men nu tillhör jag alltså de 4,2% bästa, inte de 4,2% sämsta. Jag tror jag ska lägga det på minnet. När man går in 100% för att göra nånting så lönar det sig ju uppenbarligen.

Nu återstår det bara att se hur det blir med csn..

Stämningsmusik: bob hund – Allt På Ett Kort


Hur surströmmingen kom till.

Jag var som sagt på surströmmingskalas i lördags. Jag tycker surströmming är helt okej men tycker att man börjar känna sig äcklig om man äter många, det brukar räcka med en eller två filéer för mig, sen äter jag annat istället. Oftast saltströmming, som jag egentligen tycker smakar mycket bättre, men det är ju grupptrycket som spelar in så man måste ju äta åtminstone lite surströmming.

Det jag tycker är intressant med surströmming är att jag inte kan förstå hur det blev en maträtt. De första människorna som satte en surströmming i munnen måste ju varit spritt språngandes galna. Den sortens människor med långa skägg som skriker obegriplig gallimatias, viftar med penis mot trafiken och kastar bajs på småfåglar. Det är i alla fall tydligt att det måste varit någon sorts sinnessjukdom, självskadebeteende eller mordhot på tapeten för att någon skulle frivilligt skulle en ruttnad fisluktande fisk i munnen.

Sen är det ju minst lika konstigt att samma människa måste ha lyckats övertyga andra människor om att det faktiskt var gott. Jag tänker mig att jag är hemma hos en kompis och ser på tv.

– Jag provade en grej igår.

-Vadå?

-Ja alltså jag provade äta mitt eget bajs.

-Vadå bajs? Va? Vad i helvete pratar du om. Bajs som i avföring?

-Ja alltså jag tog en tugga ur en bajskorv och det var faktiskt jävligt gott. Jag sparade lite i kylen att värma upp till sen ifall du vill smaka.

Personligen skulle jag i det läget avstå från att smaka. Ifall det inte vore för att det är allmänt känt att det är ofarligt och att väldigt många tycker att det är väldigt gott så finns det inte en chans att jag någonsin skulle smakat surströmming förutom under dödshot.

Eller är det kanske så att Fear-factor är ett äldre koncept än vi tidigare trott? Byn kanske samlades på marknadsdansen för att bevittna hur några pengakåta jävlar tävlade i att äta hästanus och grisögon, och så ett år när de slog på stort rullade de ut en tunna med den skämdaste strömmingen i sju kyrksocknar och märkte att det nog skulle passa jävligt bra med tunnbröd och lite mandelpotatis.

Stämningsmusik:The Clancy Brothers – Shoals of Herring


När muren föll.

Stämningsmusik: Thåström – När muren föll


Idag

Blev jag erbjuden att ta hand om den här godbiten i några månader.

Undrar om katterna skulle uppskatta det?

Surströmmingskalas


Sakta men säkert.

Monty Python – Lumberjack Song (Monty Python Sings)


Antagen till Journalistprogrammet!

Tydligen var det värt att få sparken för att jag skrev antagningsprovet.

Stämningsmusik: Petter – Det går bra nu


Have you met an SP?

Det finns en sekt som på skrämmande kort tid fått fäste i hela den civiliserade världen. De opererar från lokaler i alla större städer som de lurar in intet ont anande människor i. Helt vanliga människor som du och jag. Och ingen som kommer in misstänker att de snart kommer värvas till vår tids kanske farligaste sekt. Det börjar ofta med att de lurar på dig någonting litet för kanske drygt tusen kronor som de lovar kommer förbättra och förenkla stora delar av ditt liv. Ifall du då inte har kraften att stå emot så kan du redan där skrivas av som förlorad.

Jag talar inte om scientologi, jag talar om Apple.

Jag tycker helt seriöst att apple-människor uppvisar obehagligt sektbeteende. När de väl fått sin första apple-produkt ska de ha allt som Steve Jobs bajsar ur sig och lägger ut tusenlapp efter tusenlapp på överdrivet dyra produkter.

Men det som är mest skrämmande är den uppenbart förvrängda verklighetsuppfattningen som den typiske apple-människan uppvisar. Exempelvis tron att en mac skulle klara någonting som inte en pc klarar, eller att de tror att någon av någon anledning skulle bry sig om att de kan streama film till sin iphone från sin imac över internet. Dessutom är det ofta skrämmande uppenbart hur de tar avstånd från familj och vänner, de är ju medlemmar i apple-familjen nu. Och det behövs ingen annan.


Känner ni igen attityden? Nästa gång ni hör någon prata om sin nya macbook pro, ipad eller iphone 4 så tänk på den här videon med en uppenbart hjärntvättad Tom Cruise och jämför. Skillnaden är försvinnande liten.

Det är dags att någon klassificerar apple som den farliga sekten den är så att folk får upp ögonen och i alla fall får en chans att undvika den. Ifall inget görs kommer snart hela världen vara i en allt för djup psykos för att någonsin kunna ta sig ur den. Sedan är det bara en tidsfråga innan Steve Jobs lanserar iPoison och skapar tjugohundratalets Jonestown genom att få hela världen att ta kollektivt självmord.

Stämningsmusik: The Brian Jonestown Massacre – Straight Up And Down


Jag har fått ett nytt jobb!

Jävlar vad peppad jag är!

Stämningsmusik: Nine Inch Nails – Happiness In Slavery


Peace & love 2010: The movie

Jello Biafra – California über alles
Nofx – Linoleum
Alice in Chains – Would
Alice in Chains – Rooster
Them crooked vultures – No one loves me & neither do I
Meshugga – Arg musik
Patti Smith – Free money
Patti Smith – Play with fire
Patti Smith – The southern cross
Patti Smith – People have the power
The Hives – Hate to say I told you so
Roky Erickson – Two headed dog
John Fogerty – Lookin out my back door
John Fogerty – Midnight special
John Fogerty – Pretty woman
John Fogerty – Have you ever seen the rain
John Fogerty – Fortunate son
Självklart usel kvalitet på det mesta eftersom det bara filmats med en vanlig digitalkamera. Men det kan vara kul att kolla på ändå. Kommer säkert skriva lite om festivalen och spelningarna sen också.