Monthly Archives: October 2010

So ya, thought ya, might like to go to the show?

Lyssnar på spotify och får höra att The poodles släppt en ny liveskiva som heter in the flesh. För er obildade som inte vet det så är In the flesh en låt med Pink Floyd och även en live-dvd/skiva med Roger Waters. När jag först hörde det ryggade jag tillbaks i avsky och var i full färd med att slå numret till polisen när jag kom på att jag som journalist kanske borde gräva lite i vilka dessa syndare är. Inte helt oväntat är det tyskarna som står bakom dom. De har ju just betalat av skulderna från första världskriget och kände väl antagligen att de nu har råd att begå ännu ett brott mot mänskligheten.

Deras management är B. Music management. Jag vet inte ens om jag kan, behöver eller bör skriva nånting om det.

Birgitte Groß – B. Music Management

Vad ska nästa skiva heta?

The Poodles – Use your illusion 1

The Poodles – Born to run

The Poodles – Exile on main st.

The Poodles – Best of the rolling beatles clearspringsteen revival

Jag vet inte varför men jag väljer i alla fall att skylla på Birgite Groß. Även om hon “is since many years in music business” och hennes firma “are growin up from primary booking for only one tribute band to a agency with our actually performances” så känner jag att jag inte riktigt litar på hennes kompetens.

Eller är det kanske så att Tyskarna är sura för att Pink Floyds The wall fortfarande håller medan berlinmuren föll redan 1986?

Time will tell.

Dagens stämningsmusikfilm: Pink Floyd – The wall

Dagens skoluppgift: Kåseri

Jag fick just reda på att jag måste vara ute ur min lägenhet den tredje januari. Han jag bor inneboende hos har fått en ny lägenhet. Därför sitter jag nu och letar frenetiskt efter nytt boende.

Hisingen kanske? Nej tack. Hisingen är Göteborgs motsvarighet till 1800talets Australien. En modern straffkoloni full av mördare och våldtäktsmän.

Enda gången jag frivilligt åkt till Hisingen var när jag gick på svartklubb. Det var blodstänk på asfalten utanför. Och där inne stod hundra pers med stora pupiller och tittade in i en laserlampa till rymdskeppsmusik.

Dåliga spårvagnsförbindelser har de också. Det närmsta man kommer kollektivtrafik är de gånger man blir misshandlad av ett motorcykelgäng och sedan släpad bakom en Harley. Det är absurt att Hisingsbor tillåts ha fri tillgång till fastlandet.

Frölunda, Högsbo eller Tynnered då? Nej där har man till och med slutat använda pengar. Man betalar varor med knivhugg istället. Och vistas man utomhus efter klockan åtta på kvällen löper man cirka 50 procents chans att bli knivrånvåldtäktsmördad. Det har jag läst i tidningen. Inga matvaruaffärer finns det heller. Men de säljer visst dödsknark på lösvikt i varje gatuhörn.

Det enda stället i förorten som går att bo på är precis där jag bor just nu. En oas i ett hav av kriminalitet och dekadens. De som blir mördade i Kortedala är bara gängmedlemmar, så det är riskfritt för oss vanliga människor. Dessutom händer ändå ingenting på just min gata.

Förutom den där skottlossningen för några veckor sen. Men det var säkert några av de där galningarna från Bergjön. Troligtvis samma människor som tänder eld på bilar och kastar sten på spårvagnen två hållplatser bort. De var säkert ansvariga för den där bilbomben också. Men det är ju Bergsjön och har ingenting med där jag bor att göra.

Med ett knapptryck begränsar jag mitt sökområde på boplats.se till Kortedala och centrala Göteborg. ”Noll lediga lägenheter passar dina önskemål”. Typiskt. Men jag tror ändå att det löser sig till slut. Jag har nämligen märkt att var jag än bor är det alltid just där som det är bäst.

Det blir ett jävla liv.

Det demonstreras demoniskt mycket här Göteborg. Alldeles för mycket. Varje vecka så får jag tusen inbjudningar till nån demonstration som Göteborg mot rasism ska ha. Jag vill härmed officiellt säga att jag ska inte gå på någon mer demonstration så det är ingen idé att bjuda in mig.

För det första så demonstreras det så mycket att det är löjligt. Så fort det händer nånting som en Sverigedemokrat kan ha nånting att göra med så då jävlar ska det samlas med skyltar och slagord. Har en sverigedemokrat slut snus? Då är det bara fram med skyltarna och megafonerna och ställa sig utanför pressbyrån, dom jävlarna ska inte tro att dom ska få köpa snus och sprida rasism på våra kiosker trots att dom fick fler röster än vänsterpartiet.

Den första demonstrationen var väl bra. Är man missnöjd ska man gärna visa det. Men ska man demonstrera varje dag finns det plötsligt ingenting att göra när det väl händer nånting förutom att kasta brandbomber mot polisen. Och när det händer så tycker jag nog hellre att SD kan få sitta på sina riksdagsplatser och vara maktlösa.

För det andra så tänker jag inte stå och lyssna på nån ungjävel som just fått sin första utlösning i samband med att han läst Marx das kapital, när han står med en megafon och raljerar över borgarjävlarna i en timma när det egentligen ska handla om rasism. Och jag vill inte heller gå i tåget och ropa med i ramsor som “svarta och vita, tillsammans mot dom rika”. Lika inskränkt som Sverigedemokraterna själva.

Så länge de här demonstrationerna handlar mer om klasskamp och behandlas som ett rekryteringsforum för vänsterpartiet och kommunistiska partiet så kommer ni inte hitta mig i leden. Osmakligt, onödigt och direkt dåligt för själva målet för demonstrationen. Ifall man tror att någon är rasist för att han/hon röstat på alliansen har man nog blivit till när det bara var piss kvar.

En sak som jag tänkt på sen jag såg på valvakan och som inte är direkt relaterat till demonstrationerna men som jag känner att jag bara skulle vilja kommentera är Lars Ohlys vägran att sminka sig samtidigt som Jimmie Åkesson. Har sett att många på facebook verkar tycka att det var ungefär det häftigaste dom sett sen star wars när dom var små. Själv tycker jag det var det löjligaste jag har sett. Som ett litet barn som inte vill leka med dum-Danne för att han tog hans leksak. Hur bra har det hittills gått att ignorera problemet?

Stämningsmusik: Modest Mouse – March Into The Sea

Jävla hipster.

För ungefär två veckor sen var det någon som kallade mig för en jävla hipster utanför Pustervik för att jag hävdade att Max är löjligt överlägset både Donken och Burger King. Han kommenterade mina converse-skor och sa att jag garanterat har en iPhone också. Eftersom att jag kände på mig att det nog var en lätt psykiskt instabil människa som sa det så avbröt jag snabbt mina försök att bevisa att jag inte alls är nån hipster och gick till mina vänner istället. Sen tänkte jag inte mer på det.

Men alldeles nyss hittade jag en låt med Brian Jonestown massacre som jag inte hört tidigare. En live-bootleg från nån spelning för nån vecka sen där de spelade en gammal outgiven protestlåt från 1965 av Bobby Jameson. Den var svinbra. Det fick mig att tänka. Är jag en hipster? Brian Jonestown massacre är ett av de banden som får mig att känna mig som en hipster.

Jag gillar deras retropsykedelisktrollingstonesinspirerade sound men jag gillar också att jag inte känner en jävel i Sverige som lyssnar på dom. Musik som få andra människor lyssnar på är alltid lite roligare. Jag vet inte om det har att göra med mitt djupa förakt för den vanliga människan och en ovilja att ha någonting gemensamt med pöbeln. Eller kanske något slags bekräftelsebehov som blir uppfyllt när man tipsar människor om ny musik. Eller så är det bara helt enkelt för att det är sjukt kul att upptäcka musik på egen hand. För det är det. Och det tycker väl de flesta människor?

Hur som helst så tar jag ändå avstånd från påståendet att jag skulle vara nån sorts hipster. Även om jag är en musiknörd är jag långt ifrån nog pretentiös för att ens nära kunna kallas för hipster. Jag tror hur som helst att jag blev mest irriterad för att killen sa att jag garanterat hade en iPhone. Och att han dessutom seriöst verkade tycka att McDonalds och Burger king är bättre än Max. Kan ju inte vara lagligt att tycka.

När livet blir till konst och konsten får ett liv. Ett personporträtt av Kent Larsson

Det började med en pojke som hängde upp teckningar på pojkrummets väggar och bjöd in till vernissage. Nu hänger hans målningar på Göteborgs konstmuseum, Västerås konstmuseum och hos statens konstråd.

– kul att man fantiserade om att hänga där när man var liten, och jävligt kul att dom köper tavlorna innan man är död, säger Kent.

Det började med vernissagen i pojkrummet. Nästa steg var när han var fjorton år och han var med i en konsttävling på NK. Han lämnade in tre-fyra konstverk. När inget av dem kom med i utställningen tyckte han att det måste vara fusk.

– Jag tyckte ju att mina tavlor var världsbäst. Jag sa åt dom på NK att det här var fusk och gick direkt till det största galleriet i stan och sa att NK hade fuskat och att jag ville ställa ut hos dom.

Till svar fick han att han hade en fantastisk sökande attityd men att hans konst var för splittrad. Han fick ett telefonnummer till en bank som ställde ut konst. Banken ställde ut hans konst och sedan blev det andra banker, företag och caféer. Och på den vägen gick det.

1983 hade han sin första utställning på ett galleri i Östersund. Året efter det började han måla på heltid och sen dess har det blivit museer och konsthallar över hela världen.

Inspirationen

Vad är det då som inspirerar Kents konst? Han säger själv att ”mina målningar är alltid en bearbetning av mig själv”. Och när Kent börjar prata inspiration är det lätt att förstå vad han menar.

Det undermedvetna

– När jag står och tittar på en färdig tavla kan jag bli förvånad och undra var det kom från. Jag målade en tavla med två dalmatiner som jag inte alls visste var de kom ifrån. Till slut insåg jag att det måste vara från en vernissage för tio år sen när en kvinna kom in med två dalmatiner i koppel. Jag vet inte varför det kom fram just då.

När Kent började måla handlade det mycket om teknik och det var målet som var det viktiga. Nu har färgen och känslorna tagit över och nu vet han aldrig vad det ska bli.

– Det blir mycket mer spännande så. När man använder hjärnan för mycket blir kunskapen negativ. Man låser sig och lägger till allt för att det ska bli perfekt och då dör målningen.

Musiken

Kent berättar att musik är väldigt viktig för honom. Han har alltid musik i bakgrunden när han målar. Det är allt från klassisk musik till Joakim Thåström när han är som hårdast.

– När man målar till samma musik som dagen innan kan man få samma känsla. Då kan jag slå på musik som kan vara jobbig eller störande bara för att få en annan känsla.

Människorna

Modellen spelar en stor roll för Kents konst. Det var när han började samarbeta med en gallerist och gick på vernissage som Kent började måla människor.

– Den folkfyllda vernissagen utgjorde en väldig kontrast mot den ensamma studion. Jag började måla av vernissagen med dess minglande människor och vinglas.

Sen dess har modellen och möten mellan människor varit väldigt viktiga.

– Jag älskar att titta på människor, på caféer, på spårvagnen eller på en parkbänk. En period i livet åkte jag och min bror omkring och intervjuade gamla människor. De sa alltid att de inte hade någonting intressant att säga men när man satt där och fikade med dom hade dom alltid minst en bok inom sig.

Boken

När Kent börjar prata konstverk och inspiration är det med en sådan entusiasm att det är svårt att stoppa honom. Det är också så hans bok blev till.

– När jag har utställningar kommer det alltid någon och ställer frågor, det brukar sluta med att alla är tysta och jag bara står och babblar. Folk började säga att jag måste skriva ner det. Helt plötsligt blev det bara en bok av det.

– Jag ville göra boken helt utan regler och pekpinnar. Den skulle bli som den sorts konstbok som jag själv ville läsa när jag var ung och drömde om att hänga tavlor på museet.

Istället för kapitel ville han ha färger. Boken har inte heller några sidnummer. Han vill att man ska kunna slå upp boken på vilken sida som helst. Det var också väldigt viktigt att texten ska komplettera målningen på något vis.

Framtiden

Kent är just nu aktuell med en utställning på Tingshuset i Lerum som börjar den femte november.

Han har också följts av dokumentärfilmare i ett och ett halvt år. Filmen ska just börja klippas.

Han säger också att han nu för första gången inte har de närmaste två-tre åren planerade.

– Jag tänkte att när jag fyller 50 så skulle jag ta det lite lugnare. Men jag känner nu att det kommer ju inte gå. Det kommer bli fler utställningar.

http://www.kentlarsson.nu/

A review on Elm Street.

Kommer ni ihåg era drömmar? De flesta gör inte det. Även om man vaknar och kommer ihåg exakt vad som hände i den dröm man just haft glömmer man det oftast efter några minuter. På så sätt är nya Nightmare on Elm Street ganska verklighetstrogen. Det finns ingenting minnesvärt med den och när jag vaknar imorgon kommer jag troligtvis redan ha glömt bort den.

Man kan tycka att förutsättningarna är de rätta för att det skulle ha lyckats. Säga vad man vill om Michael Bay produktioner men de har i alla fall högt produktionsvärde. Det tillsammans med att Jackie Earle Haley (Rorschach i Watchmen) spelar en mörkare Freddy och att filmen är “Rated R for strong bloody horror violence, disturbing images, terror and language” tyckte jag borde räckt för att få en underhållande film. Men jag hade fel.

Handlingen är den samma som alltid. Freddy kommer in ungdomarnas mardrömmar och ifall de dör i mardrömmen dör de också i verkligheten. Det som skiljer den nya mot den gamla är främst att publiken får mer backstory till Freddy Krueger.

Det första problemet är Freddy. Freddy Krueger har alltid varit en av de mest intressanta och på sitt sätt mest karismatiska filmmördarna. Men det är inte den fullkomligt spritt språngande galna och uppfinningsrike Freddy som vi får i den här filmen. Trots att vi får mer bakgrundsinformation om Freddy är han en tunn och tvådimensionell karaktär. Hans karaktär i den här filmen baseras mer på att han var en pedofil än att han är ett övernaturligt monster som torterar och mördar tonåringar i deras sömn. Och det fungerar inte alls. Och trots att jag gillar Haley som skådespelare sitter jag hela tiden och undrar varför man i sin vildaste fantasi skulle få för sig att byta ut Robert Englund.

Det andra problemet är att filmen inte är filmad på 80-talet. Det är någonting speciellt med skräckfilm från 80-talet. För det första kunde man som ung heterosexuell man alltid se fram emot den obligatoriska bröstscenen. Men de hade också en känsla som inte går att återskapa hur många miljarder dollar man än plöjer ner i cgi-effekter. 80-talets specialeffekter var mindre välgjorda men det får dem också att kännas mer äkta och vulgära på något vis. Dessutom kunde man på den tiden göra skräck som både var underhållande och obehaglig. De enda som jag snabbt kommer på som klarar av det idag är Rob Zombie och Robert Rodriguez. Och det är två regissörer som uppenbart jobbar med att vara retro.

Jag vet inte om a nightmare on Elm Street försöker vara underhållande eller obehaglig. Men den misslyckas med både och. Trots att den bygger på ett av skräckens bästa scenarion skulle den inte kunna stå själv ens om den lutade sig mot en vägg. Det tråkiga med re-makes är att det inte går att avråda människor från att se dem. Nyfikenheten vinner ändå alltid i slutändan.

2/5

Original and best

Stämningsmusik: Misfits – American Nightmare

Kaniner!

He’s a little bald manc twat with a head like a fucking orange.

Nu är den förbannade hösten här igen. Kall, regnig och jävlig. Dessutom måste man lyssna på en massa dårar som säger att hösten är så härlig för att det är så vackert när löven ändrar färg. Ja det är ju jättefint i två sekunder tills man inser att marken är täckt av bruna döda löv, det är svinkallt och att man börjar vara för gammal för att roas av gul färg. Om träden skulle explodera eller sjunga en sång vore det kanske någonting att titta på men som det är nu kan de dra åt helvete.

Som tur är så innebär höst också tv-höst. Nu har både min favoritseriemördare Dexter och den bittra doktor House kommit tillbaks till tv-rutan. Dessutom har Family guy, American dad, 30 rock och It’s always sunny in Philadelphia börjat om. Många härliga serier som gör att man kan fästa ögonen på tv-rutan så man slipper se skiten utomhus.

Men utöver alla gamla serier har även An idiot abroad börjat sändas. Det är i grund och botten ett vanligt reseprogram där en människa åker jorden runt för att se jordens underverk. Skillnaden mot ett vanligt reseprogram är att det är Karl Pilkington, världens omedvetet roligaste människa, som åker jorden runt.

Karl Pilkington är känd från The Ricky Gervais show som var ett radioprogram på Xfm och blev senare en prisvinnande podcast som också finns i Guinnes rekordbok och animerats till ett tv-program på HBO. Karl Pilkington är chockerande dum, outbildad, naiv, bekväm och rolig. Ricky Gervais vet att Karl inte gillar att resa och visste att han skulle hata det. Och just därför tyckte han det skulle vara fantastiskt roligt att skicka honom jorden runt.

An idiot abroad är nog det program som jag sett fram emot mest i höst och hittills har det inte gjort mig besviken.

Stämningsmusik: The Hives – Walk Idiot Walk

Litteraturuppgift 1 – Bokrecension: Råttan i pizzan.

Råttan i pizzan innehåller 100 moderna folksägner och redovisar deras ursprung och mening. Bengt af Klintberg har skrivit journalistens kanske viktigaste toalettbok. En bok som utbildar och underhåller genom sina 100 kapitel.

Jag försöker inte förringa Råttan i pizzan på något vis när jag skriver att det är en toalettbok. Men dess upplägg liknar det i toalettböckerna. Ni vet de där små böckerna med en bild av ett utedass på framsidan som hänger i ett snöre på var och varannan toalett. Ofta fyllda av otroliga historier och ”sanna fakta”.

Råttan i pizzan är på samma sätt fylld av korta historier. Men i motsats till den klassiska toalettboken bygger Råttan i pizzan på fakta och forskning med tillhörande källförteckning. Kapitlen är ungefär två sidor långa och börjar med en sägen och sedan fortsätter Klintberg med att förklara sägnens ursprung och sociala funktion.

Boken synliggör vikten av källkritik på ett underhållande sätt. Den beskriver vart och hur sägner uppkommer och även hur de reser genom världen och förändras genom tiden. Jag tror att de flesta som läser boken kommer hitta någonting som de själva någon gång trott på eller stött på i tidningen.

Boken visar också på ett skrämmande sätt hur sägner kan avspegla och förstärka samhällets rädslor och fördomar. Det är oftast det okända eller främmande som ställer till med problem. Råttköttet serveras aldrig på en svensk restaurang.

När kinamaten kom till Sverige var det på en kinesisk restaurang som den smutsiga gnagaren fick agera tuggmotstånd. När pizzan kom var det pizzerior som hade råttkött i maten. Och när den första kebabrullen började snurra i Stockholm kan vi vara säkra på att någon redan hört från säkra källor att det är råtta i kebabkött.

I grunden är det fördomarna om att invandrare är smutsiga och äter vad som helst som startar dessa folksägner och folksägnerna förstärker i sin tur fördomarna.

Men nu är det inte bara mörker i Råttan i pizzan. Det är svårt att inte dra på läpparna när Klintberg berättar om den exploderande toaletten för att sedan förklara hur det oftast är tragiskt när människor gör illa sig, men om det är stjärten som råkar illa ut är det alltid komiskt.

Råttan i pizzan är en väldigt intressant och underhållande faktabok. Och skulle du när du läser bli rädd att toaletten ska explodera eller att en boa ska krypa upp genom avloppet kan jag meddela att även om jag beskrivit den som en toalettbok så passar den minst lika bra i bokhyllan eller på nattduksbordet.