Monthly archives: November, 2010

Compare your lives to mine and then kill yourselves.

Det här inlägget är fruktansvärt ointressant. Jag räknar mest bara upp de saker som jag enligt vårt schema ska hinna med imorgon. Och så klagar jag. Det är skönt att klaga.

Imorgon har vi dagen avsatt för eget arbete. Så då ska jag åka till tingsrätten, hitta ett fall, begära ut förundersökningen, läsa in mig på den, gå på rättegång, intervjua lite olika människor och skriva en längre aktualitetstext om det, det ska vara inne på måndag.

Sen ska jag sätta mig med min grupp och bestämma vad vi ska göra vårat grävarbete om och skriva en synopsis till det, ett bra första steg är tydligen att göra en ordentlig sökning i Göteborgspostens arkiv. Det ska vara inlämnat på onsdag.

Sen ska jag sätta mig med min grupp, hitta en artikel som vi ska skriva om på sådant vis att den strider mot yttrandefriheten och förbereda en presentation av själva artikeln och hur vi ska påvisa vad som är brottsligt med artikeln och även plädera för varför dessa trots allt är försvarliga att publicera.

Sen att min grupp för tillfället bara består av två människor istället för fyra gör bara utmaningen roligare.

Den som lagt upp schemat tycker i alla fall att jag ska göra det under de åtta timmarna imorgon. Ja det och läsa kurslitteraturen också så klart. För annars har vi schemalagd undervisning från nio till fyra varje dag. Jag har en teori om att den som lagt upp schemat antingen har väldigt dålig tidsuppfattning eller problem till att räkna till 40h i veckan.

Själv har jag taktiskt hoppat över föreläsningar så jag har redan läst in mig på ett fall, varit på rättegången och intervjuat människor. Men poängen är att det för min grupp är fysiskt omöjligt att följa schemat. Andra grupper har inlämning av rättegångsarbetet om drygt två veckor, så dom har det lite lättare.

Nu ska jag argsova lite och sen kanske börja göra lite skolarbete.

Uppdatering: Såja, efter lite argsovning känns allt lite bättre. Nu kör vi.

Stämningsmusik: Jay-Z – 99 Problems


Can’t we give ourselves one more chance

It was nineteen years ago today,
That Freddy Mercury died of aids
He’d been going in and out of hospitals
But he was guaranteed to raise a smile.
So may I introduce to you
The act you’ve known for all these years,
Freddy Mercurys lonely hearts club band.


Hardy Johnsson – Private eye

En del av den här kursen är också att jag ska ta reda om allt som man kan få reda på en människa genom olika myndigheter eller annat. Inkomst, belastningsregister, högstadiebetyg, jävlat allting och utan att lämna ett spår efter mig. Så förutom journalist kommer jag alltså kunna bli privatdetektiv när det här är klart.

Mitt nya alter-ego ska heta Hardy Johnsson, private eye. En man med whiskeyandedrät, hatt och trenchcoat. En hård man som levt ett hårt liv fast innerst inne har ett hjärta av guld. Jag ska gå omkring i Göteborgsregnet och prata högt för mig själv med min rossliga berättarröst.

Jag måste bara bestämma mig för vem det är jag ska undersöka. Det ska ju vara någon känd människa som ändå inte är för känd. Gärna någon som det uppstått myter om. Ett bra exempel vi fick med i vårat häfte var att någon tidigare elev undersökt Nikanor Teratologen, kultförfattaren som skrivit bland annat Äldreomsorgen i övre kågedalen. Niclas Lundkvist som han egentligen heter sades vara likskändare och annat. Vilket visade sig vara en myt.

Vad jag funderat på hittills är Bajsmannen eller Ghostrider. Har även funderat på min gamla lärare Rune Tovetjärn som var fullfjädrad mytoman. Jag skulle vilja veta om någonting han någonsin sagt är sant eller på något sätt baserat på verkligheten. Eller så bara välja ut någon som man hört är lite småskum på något vis.

Har någon något förslag på andra människor som jag kan stalka ursinningslöst? Vem vill ni veta mer om?

Stämningsmusik: The Ventures – Secret Agent Man


The best feeling you can get in a gym is the pump.

När jag ändå skulle till Tingsrätten var jag en sväng till Max också och åt lunch eftersom att det ligger precis bredvid. Sen fick jag skuldkänslor och gick på sportlife och skaffade ett årskort. Så nu återstår bara att göra en riktigt grym träningsplaylist och sen är det bara luta sig tillbaks, tända en cigg, öppna en chipsare och vänta på att bli smal och snygg.

Jag kommer se ut som en Grekisk staty om ett år. Naken och utan armar.


Stämningsmusik: Vince DiCola – Training Montage


Tingsrättssuperdödsspritfestschocken. Journalister rasar.

Idag var jag ner till Tingsrätten för att utdela priset för Sveriges otrevligaste, suraste och minst hjälpsamma personal. Jag kände mig först lite osäker eftersom att jag faktiskt varit inskriven på arbetsförmedlingen i Älvsbyn. Men väldigt snabbt gick det upp för mig att jag hade kommit helt rätt. Kvinnan i disken vägrade förstå vad jag pratade om när jag inte använde exakt rätt terminologi på allting, hon hävdade att jag inte kunde få ärenden och handlingar utskrivna och stönade nedlåtande när hon gav mig numret till den avdelning som hade handlingarna jag sökte. När jag sedan ringde numret som hon skrev på pappret vägrade avdelning fem svara. Det kanske är svårt att svara i telefon när man har 20cm rakbladsvassa klor? Eller så kanske de var upptagna med att äta spädbarn och planera apokalypsen.

Som tur är har vi i CD-gruppen hela torsdag, fredag och halva måndag på oss att hitta varsitt fall, få ut all information och läsa in oss på det, vara med på rättegången och skriva en “längre aktualitetstext”. Det är ju onödigt att dra ut på det, som gruppen som har på sig till den sextonde december att göra samma arbete. Bra planerat JMG.

Stämningsmusik: Diamond Head – Am I Evil


Välkommen till helvetet, här är ditt dragspel.

Dragspelet måste vara mest bittra och vedervärdiga musikinstrument som finns. Egentligen ska jag inte skylla helt och hållet på instrumentet. Jag brukar vara den som är först med att påpeka att dragspel är asnice. Det finns mycket bra musik som innehåller dragspel. Frankie’s gun med The Felice brothers och Low estate med 16 horsepower för att nämna två låtar. Men när man hör dragspel i vardagliga livet är det alltid bara irriterande.

Det sägs ju att när man lider blir konsten bättre. Jag skulle hellre säga att när man lider så kan man spela dragspel. För det verkar inte finnas en enda jävel som spelar dragspel utan att lida. Det ska spelas nån superbitter och ledsam låt så att vi ska superbittra och ledsna och ge pengar till de som spelar dragspel. Kopplingen mellan lidande och dragspel har aldrig illustrerats lika väl som i den gamla Larson-teckningen nedanför.

Förr i tiden höll dragspelare till mest utanför affärer och systembolag. I Umeå fanns det bland annat en gammal man som alltid satt utanför Ålidhem centrum och spelade samma tragiska trudelutt dagarna i ända. Sedan blev han ersatt av en yngre kvinna som spelade exakt samma sak. Det måste varit något slags familjeföretag eller nånting. Jag har inget emot gatumusikanter egentligen. Men nu har den enögde draspelaren gjort revolution och börjat spela på spårvagnarna också. Har råkat ut för honom många gånger. Dessutom verkar andra ta efter hans beteende för fler och fler börjar sprida sin smörja på .

När jag sitter med lurarna på spårvagnen vill jag inte ha nån tragisk figur som står och blastar “Zlati Självmordsson – gråtvals i fjorton akter” i 140 decibel så att jag inte hör ett skit och sen känna mig som ett arsle som inte betalar för någonting jag egentligen inte ville höra.

Men varför är det alltid dragspel? Min enda logiska slutsats är att ifall man vill ha ett bra liv ska man aldrig lära sig spela dragspel. Det är sällan någon stiger på spårvagnen med trasiga kläder och en tuba, det är alltid dragspel. Det är dags att liggarna förnyar marknaden och börjar ta in lite andra instrument och andra toner. Jag ser framför mig hur jag sitter och läser metro när jag plötsligt hör “dödödö, dödö dödödödödö och någon glider in genom dörrarna på sina bara knän och skriker HERE I AM! ROCK YOU LIKE A HURRICANE! Den killen skulle fan få mitt visakort med koden nedskriven på sidan när han sträcker fram hatten.

Kille som uppenbarligen lever ett hårt liv.


Tvättstugeilska

Jag kunde inte stå emot.

IMG_2454.JPG

Förövrigt undrar jag vilka alla de här människorna som sätter upp lappar i tvättstugor är? Vem är det som alltid är så upprörd? Jag har aldrig varit med om att jag tyckt det varit äckligt i tvättstugan. En gång blev jag lite irriterad när tumlaren stannat för att det var för mycket ludd i den. Men då tömde jag luddet och slog igång torktumlaren igen. Tyckte inte det behövde vara svårare än så. Jag skulle i alla fall aldrig få för mig att sätta upp en lapp i tvättstugan. Förutom nu då. Det var ett så fantastiskt upplägg att jag var tvungen att smasha. Ifall det är så äckligt så är det väl för fan bara köpa en egen tvättmaskin.

Dessutom tycker jag det är lite väl mycket begärt att man ska behöva tvätta och städa på samma dag.


Offentlig förvaltning

Jag skulle vilja likna dagens föreläsningar med att installera ett program.

Det första som händer är att man får se användarvillkoren. Det där som ingen någonsin läser eftersom att det är tusen sidor långt och ointressant. Man klickar bara i rutan att man läst och trycker på nästa.

Efter det följer en ruskigt lång installation. Så pass lång att man inte kan sitta och titta på mätaren medan det pågår så man börjar hålla på med någonting annat.

Sen när det är klart så får man upp en varningsruta med att programmet inte installerats korrekt.

Jag tror det här kan vara den bästa liknelsen jag någonsin gjort.

Stämningsmusik: DJ Ideal – Nigga What


If the button is pushed there is no running away.

Missil avfyrad utanför Los Angeles kust, ingen vet vem som avfyrat den eller exakt vad det är.

Vissa tror att det kan vara en ICBM (intercontinental ballistic missile). Den sorten som kan bära kärnvapen.

Ifall det är en ICBM kan det vara början på ett kärnvapenkrig. Världens undergång. Slutet på den mänskliga rasen.

Men det som gör mig mest upprörd är att det tog så pass lång tid att hitta ett youtubeklipp som inte hade 30 sekunder reklam för ett  30 sekunder långt klipp. Jag satt verkligen och kokade av ilska över att jag skulle vara tvungen att sitta och titta på nån jävel som tar kort på en hund med sin jävla blackberry före klippet börjar. Det det som fick mig att tänka “vart är världen på väg?”

Det är tur att jag har prioriteringar.


Ge mig ett glas innan baren stänger, ge mig ett glas innan jag törstar ihjäl.

I metro kan vi även läsa att var tionde svensk dricker för mycket.

Så många som var tionde svensk över 15 år har idag ett sådant sätt att dricka att de riskerar att bli alkoholister. Det visar en ny undersökning bland 10000 svenskar som presenterades av folkhälsoinstitutet igår.

Det följer även med en liten faktaruta med ett test. Jag höll på att ramla av stolen när jag märkte att jag själv är i riskzonen. Män är i riskzonen ifall de dricker mer än 14 standardglas i veckan eller fem standardglas vid ett och samma tillfälle! Jag tror bestämt att jag druckit mer än fem standardglas vid något tillfälle.

Det var en fruktansvärd känsla, jag blev alldeles glad och till mig. Jag ville prata med människor och röra mig till musik. Jag hade fruktansvärd ångest dagen efteråt, hur kunde det gå så snett? Och nu sitter jag här, i riskzonen. Jag förstod att det var onyttigt men jag hade ändå aldrig kunnat tro att jag skulle smittas av alkoholism!

Vid närmare eftertanke minns jag nog den gången jag drack mer än fem standardglas vid ett och samma tillfälle. Jag är inte 100% säker men det kan vara varje gång de senaste tio åren. Det är nog kört för mig. Jag får ringa de senaste tio människorna jag druckit med och säga att det är bäst de testar sig så att jag inte smittat dem med min alkoholism.

Men artikeln har i alla fall en positiv sida. Den visar att unga kvinnors drickande ökar mest och att riskdrickandet minskar bland unga killar. Så ur jämställdhetsperspektiv är det jättebra. För kvinnor är det nio standardglas i veckan eller fyra standardglas vid ett och samma tillfälle.

Rebel without a cause

Stämningsmusik: Royksopp – The Alcoholic