Uwaga slisko

Lördag natt klockan halv fyra liftade jag med två polacker. Eller de var egentligen tre men en låg avsmullen i baksätet. Så han räknas inte riktigt. Jag kände att mina chanser för överlevnad låg någonstans mellan 40 och 60 procent. Men jag tyckte det var värt risken. Annars hade jag varit tvungen att stå ute i minusgraderna och vänta en timma på att räddningstjänsten, ambulansen och polisen skulle bli klara på vägen. Och sen gå de tre-fyra kilometrarna hem.

Det var nämligen så att jag satt på nattbussen hem när vi plötsligt kom till en olycksplats. Eller olycka och olycka. Det är väl en definitionsfråga eftersom att bilen kört så fort att den kluvits mot ett träd. Polisen sa att det skulle ta väldigt lång tid innan någon skulle få passera så busschauffören bestämde sig för att vända och köra en annan väg till Gråbo, de som inte skulle till Gråbo ombads gå av bussen för oss skulle han inte skjutsa, det var tydligen för mycket begärt. Jag frågade honom vad vi andra skulle göra, kanske lägga oss i ett dike och frysa ihjäl? Det hade han inget svar på. Han hade heller inget svar på om västtrafiks resegaranti skulle täcka taxi.

Så det var bara ställa sig vid sidan av vägen. Som tur är fanns en väldigt otrevlig polis på plats som kunde undvika att svara på några som helst frågor men kunde putta oss bakåt ifall vi frågade hur lång tid dom trodde att det skulle ta eller om man möjligtvis kunde gå förbi olyckan om man gick på ängen. Efter en halvtimma kände jag att det fick vara nog så då gick jag och frågade polackerna som stod och väntade på att få komma fram om jag kunde åka med dom.

Jag funderar lite på om jag möjligtvis kan gå in till västtrafik idag och gnälla? Det känns ju inte riktigt rätt att dom kastar ut en mitt i vildmarken i januari utan att ge några alternativ. Om bussen skulle till Gråbo kan dom ju köra till Gråbo och sen ta vanliga vägen tillbaks så långt det går i alla fall.

Nu måste jag hetsa till skolan, suttit kvar alldeles för länge.

Technical ecstasy

Idag var jag tekniker på radio jmgs sändning på 94,9. Det var nog det galnaste jag gjort hittills på utbildningen. Jag har aldrig varit så stressad och samtidigt haft så mycket tid på mig. Teknikern är då alltså den som styr programmet, den som slår igång inslag, slår av och på mickar, ställer in volymer, slår igång låtar, ringer folk och kopplar in dom i studion och sånt. När man drar igång ett reportage har man ungefär fem-sex minuter på sig att förbereda sig inför nästa grej. Egentligen jättemycket tid. Men jag satt som om jag satt på en porslinsstol hela tiden.

Efteråt gick vi igenom hela programmet bit för bit och fick komma med lite åsikter och tankar. Jag hade verkligen ingenting att säga. Det var som att jag mirakulöst överlevt en bilkrasch. Jag minns när sladden kom, jag tror jag var upp och ner vid något tillfälle, det var väldans mycket ljud och sen helt plötsligt var det tyst och jag hade på något sätt överlevt utan en skråma. Men det var i alla fall sjukt roligt. En riktig gruppinsats och man kände sig riktigt stolt efteråt.

Nu imorgon slipper jag allt det tekniska. Men vi ska sända ett reportage som jag gjort om butiken extreme food där jag pratar med världens mest Göteborgska man om bajskaffe, ätbara insekter, oändligt starka såser och exotiskt kött. Efter det ska jag vara med i Studion och där ska vi provsmaka starka chips, friterade jalapenos och gräshoppor med salt och vinägersmak. Jag har också en filmkrönika på två minuter som ska sändas.

Programmet börjar 14:10 och håller på till 15:00. 94,9mhz är frekvensen. Annars går det lyssna med webradio. Ifall ni missar det så kommer det även gå i repris på lördag. Det kan tyvärr krocka med melodikrysset, dock inte säker. Jag kommer troligtvis ändå lägga upp det på bloggen också sen. Radio är sjukt kul, misstänker att jag väljer fördjupning i det senare i kursen.


Stämningsmusik: Daddy Boastin – Stress

This is radio nowhere

Slut med gnällandet.

Vad är det för människor som alltid ska påpeka att det finns folk som har det värre? Idag satt jag i grodan ro på spårvagnen och läste metro tills jag kom till insändarna. Där hade någon avskyvärd lattesurplande ursäkt till människa skrivit en insändare där hon klagade på att vi nordbor är allt bra gnälliga. Hon upplyste mig om att i resten av världen är det översvämningar, krig och folk svälter. Och här gnäller vi bara för att några tåg blivit försenade i vinter? Löjligt tyckte hon.

Jag satte kaffet i vrångstrupen av chocken. Krig? Svält? Kan det vara möjligt att det alltså finns det folk som har det värre än mig tänkte jag? Jag som trodde att jag hade det sämst i hela världen! Efter lite snabbt bläddrande i tidningen kunde jag konstatera att hon inte förde någon osanning. Jag bestämde mig genast för att aldrig mer klaga på någonting. Sedan började jag fundera lite. Kan det finnas någon som har det bättre än mig? För enligt den ofelbara logiken att jag inte får klaga om jag inte har det sämst får jag ju inte vara glad om jag inte är lyckligast i världen. Så nu är jag dömd att leva resten av mitt liv som ett tomt känslokallt skal av en människa, okapabel att känna glädje, sorg, ilska, irritation eller kärlek. Kanske kan jag med tiden och lite tur bli den olyckligaste människan i världen och på min dödsbädd äntligen få yttra några korta svordomsramsor.

Hur självgod ska man egentligen vara innan man sätter sig och skriver en sån här insändare? Det enda jag vet om författaren är hennes förnamn, men jag har spenderat dagen med att fantisera fram en profil i mitt huvud.

Hon är 23 år gammal och bor i andra hand i majorna. Hon har aldrig jobbat men har gått flera kurser på högskolan, bland annat filosofi. Hon tror på horoskop. Hon handlar ibland på second hand men försöker få det att låta som att hon alltid gör det och sticker gärna in ett uttalande eller två om hur miljömedveten man är när man handlar second hand. Hon röstar på vänsterpartiet, mest för vänsterromantikens skull. Hon går gärna i demonstrationståg men skulle inte se någon skillnad på vänsterpartiets och sverigedemokraternas valprogram. Hon säger att hon lyssnar på smiths men kan bara namnet på en låt. För den är med i singstar.

Hon är med i greenpeace som hon gärna nämner i en statusrad på facebook för att folk ska se att hon “gör sitt för jorden”. Hon är vegetarian men äter både fågel och fisk, för det får man göra. Hon handlar ekologiskt och kravmärkt, det smakar ju så mycket fräschare än allt giftbesprutat. Hon är uttalat emot genmanipulering av grönsaker utan en tanke på att det räddat över en miljard människor från svält. Hon äger ingen tv på grund av att hela csn går till att köpa kläder, hon säger att det är för att hon inte gillar att se på tv. Hon beskriver sin stil som bohemisk. Hon vet inte vad det betyder.

Och inatt kommer hon sova gott för att hon lyckats upplysa alla okunniga människor om världens problem.

Dagens fynd, The last waltz

Hittade en av världens bästa skivor på centralstationen idag. Sitter och lyssnar på den nu och ber till gudarna att ingen skiva är för repig för att lyssna på. Men nu får det fan vara färdigköpt för ett tag. Det tänkte jag i och för sig redan efter förra inköpet men jag tänker ju inte låta The last waltz ligga kvar i en skivback när jag hittat den.

Honkiie.se ett år senare

Bloggen som den är nu blev ett år den 29:e december. Det var då som jag styrde egen domän och webhotell. Tanken var väl jag bloggade så pass mycket att det kändes som att en “egen” blogg kändes som en självklarhet. Och blogga var väl det enda jag skulle göra den närmaste tiden. Jag var arbetslös utan någon som helst inkomst.

Jag hade vid det tillfället ingen egentlig plan på att jag skulle börja skriva professionellt. Men när man ställs inför valet att antingen jobba på ett skitjobb resten av livet, bli uteliggare eller hitta någonting man verkligen vill göra så släpper vissa spärrar. Det sägs att det är svårt att ta sig ur ett beroende innan man träffat botten. Samma sak. Man är ju en säkerhetsknarkare. Så länge alternativet “fortsätta som förut” finns i bilden är det svårt att motivera risken att göra någonting annat. När det inte längre är ett alternativ blir allting möjligt och då klarnar saker lite mer.

Jag har nog i alla fall bloggen att tacka för att jag sökte. Bloggen och vänner som tyckte det lät som en bra idé när jag blygsamt la fram att jag kanske funderar på att möjligtvis söka till journalistprogrammet. Utan bloggen hade jag aldrig kommit på idén att söka. Utan bloggen skulle inte läsare kommit fram till mig och sagt att jag borde jobba med att skriva. Och utan bloggen skulle jag aldrig fått träning att skriva.

Så hurra för bloggen. Ett år gammal. 2175o besökare från hela Sverige.

Hård pluggsession

Journalistens knep: Tystnad

När två personer samtalar brukar det gå till så att person A säger något, person B svarar, person A säger något igen och så vidare, tills det är uppenbart att samtalet är slut. Om då plötsligt person B inte svarar på eller kommenterar det A sagt, ens med en liten nick, då blir det genast en konstig stämning (om inte båda kommer från norrländsk glesbygd). Förmodligen kommer A, om det är en socialt kompetent person, att lösa situationen genom att upprepa det han sa, eller helt enkelt säga något mer, så att det inte uppstår en pinsam tystnad.

Det känns som att jag redan kan det här.

Stämningsmusik: Euskefeurat – Kvad