I want to thank you like an animal, I want to thank you from the inside.

Jag förutsåg Trent Reznors oscarsvinst sekunden jag läste att han skulle göra soundtracket till the social network. Det kändes inte som att det skulle kunna bli på något annat sätt. Finns få människor som kan göra musik med lika mycket atmosfär som tokiga gamla Trent.

Men känns det lite som att jag börjar bli gammal när de musiker jag gillar börjar vara finkultur och vinner priser på prestigefyllda galor som oscarsgalan samtidigt som “artister” som Justin Bieber plockar hem priserna på MTV music awards.

Jag har liksom kommit över på andra sidan. När jag var liten vann band som Nirvana priser på MTV music awards och de vuxna på den tiden tyckte nog oftast att de var talanglösa skitungar. Ungefär som jag tycker att Justin Bieber är en talanglös skitunge.

Självklart vet jag också att jag faktiskt har rätt och att jag egentligen inte är gammal utan det är helt enkelt USA:s produktion av populärkultur som förgiftats och förstörts under åren. Ingen hipster kommer leta genom skivbackar om 20 år för att hitta Justin Bieber på det gamla formatet cd.

Eller? Är världen så galen?

Magiska musikaler

Tråkigt att bara länka videor men jag tyckte dom här var för bra för att låta allmänheten missa dom. Det är alltså musikalnummer från toppfilmer som till exempel Commando, Robocop, Total recall och Rambo.

I don’t tip because society says I have to

Det här med dricks har diskuterats flera gånger på senaste tiden. Diskussionen inleds oftast vid sämsta möjliga tillfälle, det vill säga när man sitter och äter eller när man ska betala. Jag är i alla fall en stenhård antidricksare. Så till den grad att jag inte klarar av att vara tyst när människor ska börja dricksa. Jag måste påpeka att det här är för helvete Sverige och här dricksar vi inte. Jag börjar inte grina när någon säger åt någon att de kan behålla växeln eller kastar växelkronorna i nån liten skål. Det kan jag gå med på.

Men vet inte vad folk håller på med när det ska dricksas med sedlar eller fyllas i några extrafält. Folk får dricks i skitiga u-länder som USA för att de inte kan överleva på sin lön annars. Det kan man i Sverige. Och kan man inte överleva på sin lön så får man skaffa billigare boende, billigare vanor eller ett mer välbetalt jobb. Jag vet inte om det är att folk vill visa hur stor ekonomisk-penis dom har, att dom sett för mycket film eller vad det handlar om.

“Men hon var ju supertrevlig!”. Klart som fan att personalen är trevlig, det är det dom är anställda för. Och är dom inte det så gör dom väl inte sitt jobb och kanske borde ersättas av någon bättre. Det är så det fungerar med alla andra jobb. Det är inte så att sopgubben ligger hemma en vecka och spelar tv-spel varpå chefen ringer upp och säger att jag märker att du inte gjort ditt jobb i veckan, så du kommer tyvärr bara få grundlönen.

“Men det här är ett lite finare ställe”. Ja men vad i helvete har det med dricks att göra? Alla som jobbar här har garanterat högre lön än på alla skitställen men dom gör samma sak. Och ingen kan lura mig att den som bestämde att en entrecote i pillerform med lite potatis till ska kosta 300 spänn höll tillbaka på priset för att servicen ska betalas separat.

Bland det värsta var nog på Red lion i Majorna när jag beställde en öl och betalade med kort. Då fick jag själv knappa in vad jag ville betala. – Vad jag vill betala? Ja då blir det nog gratis faktiskt. Och ska det vara så här så kan du langa hit en flaska southern comfort också.

Självklart var det meningen att man skulle få dricksa om man ville. För att man köper en dum jävla öl för 40 spänn? Troligt säger jag bara. Jag vet inte hur bra en öl ska serveras för att jag skulle känna att bartendern förtjänar dricks. Däremot har jag ofta varit med om att jag velat att bartendern ska få något slags straff. Ifall det gick att kombinera så att man dricksar men dricksen kastas jättehårt i ansiktet på bartendern kanske det vore värt det. Då skulle jag dricksa hela jävla tiden och alltid ha med mig en hel säck med enkronor ut på krogen.

“Tjejer som spelar är feta fula horor”

Så låter det i artikeln som Aftonbladet skriver om nätmobbing. Tydligen är det så att tjejer som spelar datraspel på internet blir systematiskt mobbade och utsatta för hot av både våldsamt slag och sexuellt slag. Det här kommer lite som en chock eftersom att jag själv aldrig mött någon otrevlig människa i samband med datorspel online.

Jag har självklart aldrig varit med om att någon sagt att de ska misshandla mig. Eller leta upp mig och döda mig. Eller bränna upp mitt hus när jag sover. Eller pissa på askan efteråt. Eller göra mig illa på något annat sätt. Eller sagt att jag är bög. Eller sagt att jag är fet. Eller sagt att jag är mentalt handikappad. Eller sagt att jag är ful. Eller sagt att jag kommer dö ensam.

Men det kanske är för att jag är kille? För i min värld är det ju inte så att anonyma människor på internet säger saker bara för att såra människor eller göra någon upprörd. Det är ju bara kolla alla kommentarsfält på internet för att se att det bara är gentlemän som skriver.

Typexempel på hur en vanlig onlinegamer ser ut.

Aldrig mer

Nu har det hänt igen. Mitt i veckan dessutom. Klockan är snart nio på kvällen och jag mår fortfarande inte helt okej. Jag är långt från körklar, mår lite lätt illa och kallsvettas. Det värsta är att jag har en del redigeringsarbete att göra inför inlämning av featureövningen imorgon. Jag tror det får bli gå och lägga sig tidigt ikväll, stiga upp före skam har skott sig och göra det imorgon när jag är mig själv igen.

Varför lär man sig aldrig? Jag är 27 men kan ändå inte säga nej när det väl bjuds. Det var ingenting jag egentligen hade planerat när jag steg upp i morse. Men så fort klockan slog halv sex gick man ändå raka vägen till kalas. Man får väl snart erkänna för sig själv att man har ett riktigt problem.

Jag heter Håkan Öberg och kan inte hantera mitt smörgåstårteätande.

Leker med layouten

Blir så inspirerad på mina redigeringslektioner så jag började leka lite med layouten tidigare ikväll. Ska nog göra en hel del ändringar, kanske skrota hela idén om det inte går att få snyggt. Men nu är klockan elva så nu är det sovartajm.

Och ja, jag vet att jag egentligen borde blogga istället för att leka med layouten.

Melodifestivalen

Medan Hultsfred och Arvika går under så står fortfarande Sveriges klart sämsta festival stark. Melodifestivalen. Rallarsvängen, en liten “festival” i Älvsbyn som mestadels går ut på att alla dricker sig dödsfulla till minne av ett stort fylleslagsmål som var för hundra år sen brukar bjuda på stabilare underhållning. Ibland finns det ju karuseller. Självklart tolkar jag ordet festival rätt fritt nu. Jag skulle egentligen aldrig kalla melodifestivalen för en festival.

Hur som helst har mitt förakt för melodifestivalen växt varenda år sen de gjorde om det till en dokusåpa med femtio avsnitt. Jag förstår inte hur folk kan hålla intresset för melodifestivalen uppe under de sex månader som den pågår. Är det så intressant att se gamla avdankade artister, homosexuella män och idoldeltagare sjunga dassiga låtar till förinspelad musik? Och andra chansen, behöver vi verkligen se förlorare en gång till? Eller tror folk att playback låter bättre nästa gång?

Att slå på sin radio eller tv när melodifestivalen pågår är helt uteslutet. Jag brukar köra på total media-blackout. Annars kan man räkna med att varenda program diskuterar Tommy Nilssons tråkiga klädval eller Shirley Clamps urringning. Det är medias motsvarighet till att umgås med människor som bara pratar om champions league. Fullkomligt ointressant. Dessutom ointressant på ett sånt sätt att jag verkligen inte förstår hur någon kan tycka att det är intressant. Jag brukar hävda att jag kan se storhet även i sånt som inte intresserar mig, men i fallet med melodifestivalen förstår jag inte alls.

Och sen när skiten är klar så kommer det ultimata beviset på att Sverige är på väg åt helvete. Hälften av låtarna blir till riktiga hits och ska spelas i repeat på radion. All pratradio förutom nyheterna utgår till fördel för en tolvtimmarsmix av det gör ont, och kvart i fem ekot måste sjungas in över en karaokeslinga. Att varken självmorden eller sjukskrivningarna går upp under melodifestivalen är ett mysterium större än livets ursprung.

Oturligt nog pluggar jag journalistik. Så någon media-blackout känns svår att genomföra i år. Vi kommer jobba med tv de tre sista veckorna av melodifestivalen och jag ber till gudarna att vi slipper ha någonting med melodifestivalen att göra.

Don’t it make you wanna rock n roll all night long, Håkans radio.

Nu har jag varit nyhetsankare i direktsändning, det var också en jävla upplevelse. Superkul, men otroligt svettigt. Antingen måste det skett ett mirakel eller så är jag egentligen någon sorts superhjälte vars superkraft är att läsa telegram i direktsändning samtidigt som jag:

  • tänker på hur högt jag andas
  • tänker på hur länge sen det var jag andades
  • kalkylerar hur hög chans det är att jag kommer svimma om jag inte andas snar
  • inser att jag just hade en paus där jag kunde andats
  • funderar när nästa andningspaus möjligtvis skulle kunna komma
  • och dessutom på något sätt lyckas förstå viktiga kommandon i lurarna

Nu blir det genomgång, får se om det gick lika bra som jag tänker mig att det gjorde.