Monthly archives: August, 2011

But I won’t do that, no I won’t do that

Så fort jag rör mig utanför huset ensam lyssnar jag på musik, oftast på den maximala volymen som min Creative Zen tillsammans med mina Porta Pro lurar klarar av att producera. I söndags åkte jag tåg med några goda vänner, jag hade varit på marknadsdans kvällen innan och bakruset satte stopp för alla planer på att föra någon sorts konversation under tågresan. När jag hade valt artist och album slog det mig att jag kanske skulle fråga hur högt det egentligen låter ut. Jag har länge undrat om man kan höra ut, men aldrig haft chansen att fråga någon. Eller självklart har jag kunnat fråga någon varje dag, men jag pratar inte med främlingar. Svaret jag fick var att det lät som att jag spelade ur högtalare.

Det här innebär att jag varje dag spelar musik för hela bussen. Vilket man egentligen kan tro är en bra sak, så att barbarerna får sig lite kultur. Jag fick ju faktiskt en Oscar för världens bästa musiksmak. Men så får vi ju inte glömma att jag gillar väldigt mycket skamlig musik också.

Jag står bakom allt jag lyssnar på men det finns självklart sånt som jag hellre lyssnar på när ingen annan lyssnar. Det känns klart mer socialt acceptabelt att lyssna på till exempel Refused eller Tom Waits än låt oss säga Meat Loaf eller Elton John när man sitter på vagnen och f u c k i n g blastar musik på maxvolym. Ifall du hör någon lyssna på Meat Loaf på vagnen så kan du vara säker på att han sitter och smyglyssnar i tron att ingen hör.

Det finns dock bra saker med det hela. Till exempel kan jag dra slutsatserna att ingen hört mig flåsa när jag sprungit till bussen och att anledningen till att jag ofta sitter ensam beror varken på mitt avvikande utseende eller mustiga kroppsodör. Och den där gången jag började gapskratta på bussen framgick nog att jag lyssnade på en rolig podcast och att det inte var en sinnesförvirrad medelålders mans galenskap som visade sig.

Det innebär även att jag kan utföra lite olika sociala experiment. Jag vill sätta mig bredvid människor på spårvagnen och lyssna på temat från Benny Hill och mäta hur lång tid det tar innan människor 1. Säger till mig, 2. Går därifrån, eller 3. anfaller mig. Mäta om det är någon skillnad på ålder och kön på de som sätter sig bredvid mig beroende på om jag lyssnar på till exempel Ghost eller Peter Gabriel. Möjligheterna är ändlösa.

His name is Robert Paulson


Det kungliga smutsblodet

Så har alltså mugglaren Daniel Westling lyckats göra kronprinsessan Viktoria med barn och därmed bekräftat våra farhågor om att nästa tronföljare kommer vara ett smutsblod. Vilken skam för familjen Bernadotte som i så många år enbart skickat renblod till Hogwarts. Fast värst är det så klart för Silvia vars släkt var starka motståndare till vad de ansåg vara raslig orenhet. Nu vänder sig Walther i graven, det kan du ge dig fan på! Om han hade fått ett ord med i debatten hade det nog varit “abortikus!”.

Men vad innebär det här barnet rent konkret för det svenska folket? Ja om vi vill skydda monarkin är väl det främsta vi kommer vara tvungna att återinföra den allmänna värnplikten så att vi är redo när dödsätarna kommer.

Annars är det väl främst att vi kommer bli sjukligt less på allt som kommer skrivas om det.

SUPERPISSCHOCKEN! VICTORIA TILL TOALETTEN UNDER NOBELMIDDAGEN
“Barnet tryckte mot urinblåsan”

HÄR ÄR DEN KUNGLIGA MAGEN
“Sidorna 3-36”

LÄKAREN: BARNET MÅR BRA
“Precis som det gjorde igår, och i förrgår”

Fast min önskerubrik är: “Viktoria föder ett negerbarn, första svenska negerkungen sen Efraim Långstrump.


Mina tankar om public service

Det pågår två utredningar om public service. Den ena av kulturdepartementet, den andra är allmänhetens utredning. Den utredningen startades bland annat av vänner på JMG och jag har länge tänkt skriva ett inlägg om det, men det har alltid glömts bort till fördel för annat. Men nu tänkte jag göra ett försök i alla fall.

Som jag ser det är det viktigaste att Sveriges Radio och Sveriges Television har yrkesstolta och duktiga journalister med hög trovärdighet. Utöver detta sänder de också underhållning, som även om den oftast inte uppskattas av mig, är populär bland folket.

Och det är väl där, som jag förstår det, som skon klämmer för många. De tycker att det inte ska sändas ren underhållning, för det ska de andra kanalerna ta hand om. Det är svårt att konkurrera mot ett företag som får gratis lagstiftade pengar varje år.

Många år höll jag med om det, jag ville inte betala någon licensavgift. Men ju mer insatt jag blir i världens mediaklimat desto mer tycker jag att det inte bara är okej, utan en nödvändighet. Det är vår kvalitativa nyhetsrapportering som gör att vi inte kommer få ett svenskt Fox News, det vill säga ren politisk propaganda förklätt till nyheter. Det är SR och SVTs trovärdighet som gör att andra nyhetsprogram inte kan komma med rena lögner, för det skulle upptäckas direkt.

Men varför kan de inte bara ha nyheter då? Det här kanske känns som spekulationer, men jag tror inte att folk tittat på nyheterna om tv-kanalen är väldigt impopulär. Jag tror det krävs ett stort varierat utbud för att folk ens ska ha SVT sparat på sina TV-apparater eller SR på sina radioapparater. Vår generation kanske vet vad som gäller men när de yngre generationerna börjar intressera sig för nyheter kommer de inte slå över till en tv-kanal med enbart testbild, rysk dockfilm och nyheter.

Det pratas också om de radio och tv-kanaler vi kanske missar genom att ha konkurrenskraftig public service. Och jag tror helt klart att det är sant att vi missar några. Den som bara är intresserad av bandy och skiter fullkomligt i Littorinaffären kanske hellre vill ha en kanal med bandy dygnet runt. Men man måste också vända på steken och prata om det nyhetsklimat vi kanske skulle tappa. Det kanske är min naturliga misstro till stora företag men den dag som vissa vinstdrivande företag kan äga de populäraste tidningarna, radiostationerna och tv-stationerna utan att ha den sortens kvalitetskoll som SVT och SR utgör tror jag vi är illa ute.


Reason to cry: En till anledning till varför Takida är världens sämsta band

Takida har länge varit sämst i Sverige på att skriva musik och även på att framföra den. Nu har de gått steget längre och även blivit sämst på att ta kritik. De har på fullaste allvar polisanmält en negativ recension från musiktidningen Gaffa. Sångaren Robert Pettersson pratade med Dagbladet.

“Vi kände att vi måste stat­uera ett exempel. Personliga påhopp och hotfulla form­uleringar kan vi inte acceptera”,

“Det är riktat mot oss men den blir ju också nedsättande för alla som har downs syndrom”,

Petterssons röst beskrivs i recensionen som en blandning av skitnödighet och downs syndrom och jag kan faktiskt hålla med Pettersson om att det måste vara fruktansvärt kränkande för de med downs att höra att de låter som sångaren i Takida. Därför tycker jag att recensenten borde be alla med downs syndrom om ursäkt och ändra till någonting mer neutralt som “det stönande man utstöter precis efter man kräkts riktigt hårt”.

Frågan som jag ställer mig är vem som ska polisanmäla Takida för deras musik? Det känns helt klart mer legitimt än att de polisanmäler en negativ recension.

Deras reason to cry