The shape of post to come

Vad är dealen med att det alltid är slut enstaka brev? Kvar finns enbart miljonpack med brev till det förmånliga priset: “dra åt helvete”. Jag är fullt övertygad att om jag verkligen vill kan jag nog klara mig med att skicka brev max tio gånger till i mitt liv. Och då lägger jag på nio extra brev i beräkningen bara för att gardera mig. Enligt statistik från en anonym källa har ingen fått ett brev som de vill ha under de fem senaste åren. Så varför har vi kvar skiten?

Vad väntar vi på?Vad är det för ny teknik vi ska börja använda för att få våra räkningar? Vi skriver brev på datorn, använder en okristlig jävla konstruktion som kallas skrivare för att skriva ut texten på döda träd. Sedan sätter man in det i ett kuvert som också är gjort av döda träd. Sedan ska det här brevet skickas runt till tusen olika ställen och sorteras av nån permanentad idiot med marmelad på fingrarna.
I bästa fall kommer brevet fram till fel adress ett halvår försent med marmeladfläckar på det och avsändaren är livets ord. Bra jobbat posten. Bra användning av naturresurserna.

Fax är ju för fan ett bättre val. FAX. Det vete djävulen om inte flaskpost är att föredra också. Inför dödsstraff på att ha en firma som inte kan skicka e-faktura, spräng alla postkontor, skicka brevbärarna till gruvan i Kiruna, där behövs det folk.

Hur som helst köpte jag inget brev, det är den 24:e idag.

Den fruktansvärda chili-bakfyllan

Igår var det chili-kok här i Björsared. Några kilo högrev och oidentifierat älgkött kokades i öl under tre timmar tillsammans med ett antal olika chilifrukter. Detta avnjöts med nybakat bröd, julöl och gräddfil. Jag har aldrig varit lika bakfull efter ett chilikok någonsin. Och med bakfull menar jag inte att jag söp som ett svin och att jag därför upplever slags alkoholrelaterat bakrus. Jag menar att min bak var full av vad som en gång var chili.

Jag skulle kunna jämföra känslan med den man får när man tar en stor tugga av en lasagne som just kommit ut ur ugnen. Exakt det där ögonblicket när man registrerar hur förbannat varmt det är och känner hur huden lossnar från tandköttet av den intensiva hettan.

Det är få gånger det är tillåtet att gråta. På begravningar, när Mufasa dör i Lejonkungen och när man lämnar tillbaks ett rejält chilikok till naturen. Mitt liv passerade i revy för mina ögon. Lågmälda men skräckslagna skrik hördes komma från insidan av min lilla stuga. Som tur var hade jag förberett mig och tagit med mig en träbit som jag kunde bita i. Jag är osäker på om jag torkade mig med toalettpapper eller en påslagen lödkolv men jag överlevde i alla fall. Stomipåse känns inte som en så dålig idé ändå.

Jag har en hel del rester i kylen men jag är rädd för att äta dem. Jag är ytterst osäker på om jag klarar av att gå genom det här en gång till.

Stämningsmusik: Accept – Burning