Jag drog min första tand i veckan. Jag skriver första eftersom att tandläkaren förklarat ungefär vad hen tyckte om mina tänder. Som en sann Norrbottning har jag i nästan tio år kört taktiken med att gå till tandläkaren när det gör ont. Vilket det aldrig gjort. Inte nog länge för att jag ska boka en tid i alla fall. För ungefär fyra år sen insåg jag att det kanske inte var den bästa planen jag formulerat. Redan då började jag få återkommande mardrömmar om att mina tänder lossnade.

Men det är ju pinsamt att söka hjälp när man är så långt gången. Det känns så jävla dumt att vandra in hos tandläkaren när man är 28 år gammal när man uppenbarligen inte har lärt sig hur man borstar tänderna ordentligt. Jag har vetat väldigt länge att jag måste ta tag i det men inte gjort det av den anledningen. Jag tror det finns sjukt mycket som folk inte tar tag i bara för att man måste erkänna för någon, om det så bara är en främling, eller om det så bara är en själv, att man misslyckats fatalt på något sätt med sitt liv.

Det är samma sak som att man inte vill börja banta för att man inte vill erkänna för folk att man är fet. Som att folk ändå inte ser det. Men om någon vet om att man försöker så vet de också om man misslyckas. Och det är nog så förkrossande för egot när man själv vet att man misslyckats. Ännu värre är det då när man berättat att man försöker gå ner i vikt och sedan veckan efter ändå kommer till matbordet med en påse från subway.

Samma sak med alkohol och drogproblem. Folk säger att “det är lugnt” tills de helt och hållet har slagit i botten och det inte längre spelar någon roll vem som vet att man har problem, när saker inte kan vara värre. Botten i mitt fall var en visdomstand som var ungefär lika fräsch och stabil som en av klumparna i kattlådan.

När jag låg där så tänkte jag att det är ju ingenting konstigt med att dra en visdomstand, det gör ju typ alla. Men samtidigt ska det inte vara så förbannat svårt att identifiera vilken tand det är som är så åt helvete dålig att den måste dras. Tandläkaren ska inte behöva röntga tänderna och fundera över vilket jättehål det är som orsakar smärtan.

Och inte ska det ta två sömnlösa nätter innan man vågar uppsöka hjälp. Första natten av tandvärk sov jag ungefär en halvtimma åt gången och var vaken en halvtimma. När man har tandvärk står man upp för att det gör mycket ondare att ligga ner, för det blir mer tryck av blodet i kroppen när man är i liggande position.

Andra natten hann jag nästan aldrig somna. Jag bara la mig ner, ställde mig upp, sköljde munnen med kallt vatten, vandrade omkring och stönade lite innan jag la mig ner igen och upprepade. Till sist svimmade jag av någon gång kring femtiden eftersom jag snart inte sovit på två dygn. Ändå var det skrämmande nära att jag inte ringde tandläkaren när jag kom till jobbet.

Så här i efterhand kan jag konstatera att det inte var så farligt hos tandläkaren. Jag förklarade även att jag har lite tandläkarskräck (för det har jag) så hen var ganska varsam i allt hen gjorde och förklarade exakt vad hen skulle använda för instrument och vad det instrumentet var till för. Dock var tanden lite svår så hen fick hämta en äldre och mer erfaren tandläkare när det var dags för själva våldandet. Det fanns inte någon tid att protestera under det våld som den äldre tandläkaren utövade mot min stackars visdomstand. Det knakade och kraschade i hela huvudet men det gick så snabbt att jag inte hann få någon panik. Var det allt frågade jag? Och det var det.

Poängen med hela min historia och pinsamma erkännande är i alla fall att det faktiskt är sjukt dumt att skjuta på saker trots att man vet att det bara blir värre. Behöver du gå till tandläkaren? Boka tid. Behöver du gå till en psykolog? Ring en imorgon. Behöver du gå ner i vikt? Börja banta. Behöver du sluta dricka? Gör det. Det är nog illa för dig att skammen finns där, låt den inte göra saker värre än vad de behöver vara.