Det här inlägget riktar sig till er som aldrig har haft stopp i avloppet. Det korrekta sättet att hantera en sådan situation är att ringa folksam och teckna en brandförsäkring. Packa sedan en väska med allt som har något slags sentimentalt värde. Nu kommer vi till den viktiga delen. Dra upp spisens alla plattor på max och lägg pappersreturen ovanpå. Säg adjö till ditt hus, ta på dig skorna och stig ut ur huset. Börja för guds skull inte försöka lösa problemet själv.

Plan B: om plan a inte fungerar

Igår tappade jag upp ett badkar för att tvaga min smutsiga kropp. Efteråt, när jag stod och torkade mig, hörde jag plötsligt ett oroväckande ljud från nedervåningen. Det lät som om någon stod och sprutade med en trädgårdsslang. Eftersom att jag inte har en trädgårdsslang och visste att jag var ensam i lägenheten föreföll sig detta som väldigt underligt. När jag stegade ned för trappen såg jag till min förskräckelse att det sprutade vatten ur toaletten, alltså upp ur toalettstolen. Eftersom att jag föredrar att hålla mitt avloppsvatten i avloppsrören istället för mitt levnadsutrymme satte jag proppen i badkaret och började skura.

Efter några förvirrade försök att hitta ett annan anledning till varför avloppsvattnet beslutit sig för att lämna sitt naturliga revir kom jag fram till slutsatsen att det över åren formats en plugg av toalettpapper, urin och mänskligt exkrement någonstans i rörsystemet nedanför huset. Teorin visade sig stämma och för att göra en lång historia kort så har jag mellan 15 och 20 hinkar orenhet i snödrivan här utanför och ett minne som jag jobbar så hårt jag kan med att förtränga.

Saneringsarbetet påbörjades runt fyra på eftermiddagen. Verktygen var en improviserad avloppsslev gjort av en träbit, en sprejburkshatt och eltejp, en hink och en högtryckstvätt med ett speciellt avloppsrensande munstycke. Runt klockan sex kom den första kommentaren om att “nu måste vi vara nära” när det började komma mer skit och papper. Runt åtta började tanken på att vi nog var mycket nära kännas mer och mer som ogrundad optimism. Kring tiotiden visste man att man ljög för sig själv. Nu hade även smörjan som kom ut ur röret uppnått den maximala graden av vidrighet. Varje slev var som de mörkaste delarna av bibeln. En storm av vidrighet som bara ökade i styrka för varje minut som gick. Klockan tolv, i stormens öga efter åtta timmar och ett hundratal torrkräkningar övergavs saneringsarbetet till förmån för tyst hulkande i fosterställning under täcket. Jag kände mig smutsig.

Idag har en firma varit här och spolat rent rören. Jag behövde inte röra ett finger. Den som säger att rörmokare blåser sina kunder och tar för mycket betalt har uppenbarligen aldrig haft stopp i avloppet. Eller så har de en ohälsosam inställning till att hantera avföring. Nu var det hyresvärden som betalade så jag har ingen aning om hur mycket det kostade, men det finns ingen gräns för hur mycket jag hade kunnat betala för att slippa stiga upp i morse och återgå till att sleva skit.

Jag, när allt var över