Det har varit tio tunga dagar i belägringen av Sarajevo

Pavle har varit deprimerad i flera dagar efter att han bevittnade en soldat våldföra sig på en ung kvinna när han var till den sönderbombade mataffären och letade förnödenheter under natten i tisdags. Det fanns inget han kunde göra åt det men jag tror någonting gick sönder inom honom. Han går omkring och muttrar för sig själv dagarna i ända.

I köket sitter Bruno på en stol. Inte för att det finns någon mat i kylskåpen utan för att lyssna på radion för att få reda på vad som händer där ute. Han måste dock snart vila i den enda sängen som vi inte huggit sönder för bränsle. Bruno får sängen eftersom att han är skadad. Vi hade inbrott för två nätter sedan och han tog en kniv i armen över tre burkar presskinka.

Själv förbereder jag mig mentalt inför natten. Jag vet var det finns mat, bandage och medicin, åtminstone för ett par dagar. Jag heter Roman, och ikväll ska jag bryta mig in hos ett gammalt par.

This War of Mine är inte ett vanligt krigsspel. Men det är bra. Det handlar inte om att hoppa ur en exploderande stridshelikopter med en automatkarbin i varje hand. Det är mer vinklat på den vidriga verkligheten för civila i krigshärjade länder.

Så om du har lite tid över så kan du också bli miserabelt deprimerad för bara 17 euro.

Det stora avslöjandet

Idag lanserar jag min nya site: omlajkat.se. Precis som de stora mediebolagen har jag insett att det här med att skriva och producera själv tillhör dåtiden. Framtiden är att stjäla, länka och paketera det som någonting eget med sensationaliserade clickbait-rubriker.

Honkiie.se kommer så klart finnas kvar, men den kommer drivas av en obetald praktikant som lägger ut tt-texter om Stockholms innerstad dagarna i ända.

Inte är det konstigt…

…att folk har så gud förbannat svårt att blinka när de ska svänga. Den spaken har ju ändå två lägen. Man kan ju inte kräva att någon ska klara av att manövrera sånt avancerat maskineri när de inte ens kan byta mellan hel och halvljus. Den spaken går ju bara åt ett enda håll och är ändå för svår för många.

Har suttit hela vägen från Skellefteå och psykosvrålat könsord och svordomar åt alla idioter som inte förstår att det för fan inte går att navigera enbart med luktsinnet, jag behöver ögonen också.

Hade författat ett rasande arg blogginlägg i mitt huvud om hur jag ska åka förbi hemtex och köpa tyg till min superhjältedräkt jag ska bära efter jag monterat en strålkastare stor som bat-signalen på taket på bilen för att patrullera E 4 om kvällarna och skickar alla bländande idioter till ögonläkaren. Men så kom jag på att jag redan författat ett riktigt argt inlägg som är nog så relevant fortfarande.

Riktigt norrsken

Det visar sig alltså att min ilska och bitterhet har gått runt ett helt varv. Är det så här det är att bli gammal? Ska jag spendera resten av livet med att vara arg på samma saker? Jag får helt enkelt gå över till att blogga om saker som gör mig glad. Det har man ju definitivt inte hunnit vara lika många gånger.

Konceptbil