Ledarskribenternas mandat

Efter Lotta Grönings krönika i Expressen om norrländsk självständighet har ledarskribenterna snubblat över varandra för att berätta varför diskussionen är helt oviktig, förlöjligar debatten eller tar uppmärksamhet från de viktiga frågorna. Även om jag nu jobbat på tidning i ett par år och vet hur ledarsidorna fungerar vid det här laget är det lite förvånande att det mottagits med sådant förakt.

De säger att det viktiga är att fördelningen av resurser blir rättvis och att Norrland ska få bra förutsättningar och satsningar för en levande landsbygd. Att prata om självständighet bara är svammel och fjanteri.

Ja det vore väl kul med rättvisa, men om inte det händer då? Om vi till exempel börjar vid tidernas begynnelse och ser hur det sett ut därifrån till idag och märker att det inte hänt någonting? Om vi bara ser likgiltighet, miljöförstöring, centralisering och en ström av pengar och flyttbussar från Norrbotten till “Stockholm”? Det missnöje som uppstått och som nu får lite uppmärksamhet är inte skilt från frågorna om fördelningen av resurser, det är ett resultat av dess fullständiga misslyckande.

Ledarskribenterna på redaktionerna i kuststäderna är sällan några goda talesmän för glesbygden. De tror att latituden på deras arbetsplats ger dem mandat att tala för de som faktiskt bor på landet trots att de egentligen är kvasistockholmare. Att det börjar snöa ungefär samtidigt i Vidsel och Luleå varje år betyder det inte att förutsättningarna för att bo där är de samma. Kan man ta bussen till jobbet kan man troligtvis inte titulera sig som delaktig i diskussionen.

Hur hoppfull ska man förväntas vara när posten, polisstationen, distriktsmottagningen, bensinstationen, affärerna och slutligen skolan försvunnit? När man tio riksdagsval i rad fått läsa att den nya regeringen kommer ta landsbygdens frågor på allvar men när man sen ser sig omkring ser man en tom by utan grundläggande service.

Inte är det så konstigt att folk ger upp att prata om rättvis fördelning, det är väl beprövat vid det här laget.

Har man då inte har något bättre att säga om missnöjet än centralortsversionen av “lilla gumman då” så behöver man faktiskt inte säga någonting alls.

Man måste få vara förbannad ibland också.

[yframe url=’https://www.youtube.com/watch?v=LtCQQKHzgG4′]

skogar som dör, fabriker som stängs
när hoppet sinar, norrland hängs

norrland
var det allt vi fick?
norrland
det vi har kvar…

mörkret förlamar, fördelningen sviktar
mot sveriges hjärta, pistolen siktar

 

Det var den dagen åt helvete det

Bilden tagen på Storgatan 20a tidigare idag.
Bilden tagen på Storgatan 20a tidigare idag.

Vad är det du borrar upp? Vad kan möjligtvis kräva så många borrhål? Gör du det för att jävlas? Det finns ingen logisk förklaring.

Det är lika brutalt varenda gång man hör den den där första betongborren gå igång. Det är som när man kastar sig på toan första gången när man fått vinterkräksjukan, eller när man vaknar upp inuti lakanet med fötterna på kudden och inte minns hur man kom hem. För då vet man att nu är det länge kvar innan jag kan njuta av livet igen. Resten av den här dagen kan man omedelbart sortera bort som skit. Kanske hela helgen.

När jag borrar i betong själv så har jag märkt upp var jag ska ha hålen, sen brukar det hela vara över på cirka fem minuter. Jag hatar varenda sekund av det, men fort går det i alla fall.

Därför ifrågasätter jag vad i helvete alla mina grannar någonsin hållit på med. För när de börjar borra slutar de aldrig. Det är kring femton minuter/en halvtimme mellan borrningarna och det håller på hela dagen, ibland längre. Försöker de bulta fast hela förbannade fotoalbumet på väggen?

Det är som att det är en hobby för dem. Som att fara upp till fjällen och köra skoter. “Fan, ta med dig Black and deckern din till mig i helgen så dricker vi bärs och borrar sönder hela förbannade vardagsrummet! Det är helt orörd betong. Vi kör så fort solen gått upp”. Sen står de och grapskrattar tills de svimmar av betongdammet.

Inget får mig att se såna nidbilder och karikatyrer i huvudet av folk som jag inte ens vet vilka de är. Inte ens trafiken gör mig så arg. Ser bara framför mig hur något dreglande ärkepucko med ögonbindel borrar slumpaktigt i väggen för att montera upp sin tv med hela jävla lägenheten full med sneda hyllor och oanvändbara borrhål.

Jag som hade planerat att ligga på soffan hela dagen. Jag skulle se serier jag redan sett så att jag bara kan vända mig om och somna om jag blir trött. Jag hade verkligen planerat att uträtta så lite som möjligt.

Skitliv.

Jaja, vi har ju alltid nästa helg.

En digital manifestation av allt som är dåligt med folk

pokemongo

 Squirtle Squirtle Squirtle.

Pokémon Go är ett spel som egentligen är en förklädd träningsapp som uppmuntrar folk att promenera eller cykla så långt som möjligt varje dag genom att man också ska fånga digitala djur som finns slumpmässigt utspridda i världen. Att man tycker detta är ett kul sätt att ta sig ut och röra på sig eller umgås är dock ett säkert tecken på hjärnskada, enligt kommentarsfältet.

Kommentarsfältet tycker nämligen inte att det låter kul. Därför är det viktigt att föra fram den åsikten så att de som har kul och får motion ska förstå att de inte har kul på riktigt. Kommentarsfältet vet mer än någon annat vad som är viktigt och roligt, stärkande och närande, utvecklande och hederligt.

Det ses som ett bevis på vilket nedgånget skitsamhälle vi lever i när ungdomarna, och ibland till och med vuxna människor, är ute och går tillsammans för att fånga låtsasdjur flera timmar om dagen. Samtidigt har ungdomarna ingen tid att träffa varken vänner eller familj eller röra på sig. “Vad är detta för samhälle?” frågar sig kommentarsfältet självsäkert och hytter med näven bakom tangentbordet utan att reflektera en sekund över sina egna tankegångar.

Kommentarsfältet anser att det är en masspsykos att bry sig om påhittade djur som man själv fångat när man varit ute och gått. Det är inte som riktig hederlig underhållning som man kan få genom att sätta sig på arslet framför gamla hederliga SVT eller Boxer-Robert och stirra. Och inte heller bidrar man till en bättre värld med Pokémon. I varje fall inte som kommentarsfältet känner att det gör när det så gärna öppet och offentligt berättar om hur de äcklas av 12-åriga barn som har roligt.

Jag spelar inte Pokémon, men jag tycker det är otroligt roligt att Nintendo är en del i att få hundratals miljoner att ställa sig upp och gå ut och gå. Jag har suttit på min balkong på sommarkvällarna i Älvsbyn och sett så otroligt många ungdomar som varit ute och gått med varandra, snackat skit och haft kul.

Inte sedan fjortisfyllan uppfanns har någonting samlat så många ungdomar utomhus samtidigt. Och det är utan att de slåss, förgiftas eller gråter. Inga ungdomar har behövt åka ambulans till Sunderby sjukhus med akut Pokémonförgiftning för att de fångat för många Pikachus på en kväll.

Kommentarsfält i allmänhet är en digital manifestation av allt som är dåligt med folk. Det är där man ser att jantelagen finns på riktigt. Det är där vuxna människor inte ser det konstiga i att de beter sig som mobbande mellanstadieelever. Det är där man med rosenfärgade nostalgiglasögon kan se tillbaka på en tid när det var okej att vara öppet rasistisk och kvinnofientlig. Kommentarsfälten till artiklar om Pokémon Go är bara det senaste i raden av ställen där folk tar chansen att se ner på andra människor. För om det är någonting som tekniken varit bra på är det att ge oss nya sätt att trycka ner människor.

I jämförelse är nog inte den digitala manifestationen av gulliga låtsasdjur på en 10-årings mobilskärm någonting vi behöver vara upprörda över.