Idag åkte jag in till universitetet för att skriva ut mina stipendieansökningar och lämna in. När jag lämnade lägenheten pissade det ner utomhus så jag klädde mig ordentligt. När jag kom till hållplatsen slutade det regna och temperaturen gick upp från 14 grader till 44 grader. Efter 35 minuter stannade spårvagnen vid Linnéplatsen och jag plaskade iväg mot mediahuset blöt i svett. Jag stoppade in mitt usb-minne på baksidan av datorn och tänkte på hur fantastiskt smart det är att ha mitt usb-minne fastsatt på nyckelringen. Jag menar tänk om jag hade glömt minnet hemma! Det hade kanske varit det jobbigaste som skulle kunna hända. Jag ändrade några meningar, kopierade lite andra papper, lämnade in allt och började glida hemåt. Jag gick in på hemköp och köpte ingredienser till en pizza. Sen var det bara åka de 35 minuter som det tar att åka hem igen.

När jag kom hem insåg jag på hur vedervärdigt dumt det är att ha usb-minnet fastsatt på nyckelringen. Det var nämligen så att mina lägenhetsnycklar satt fast på baksidan av en dator på fjärde våningen i mediehuset. Jag övervägde möjligheten att kanske bara flytta någon annanstans och lämna allt jag äger, men det kändes inte särskilt hållbart. Less som aldrig förr började jag gå mot hållplatsen. På vägen satt en glad alkis och sjöng Rudolf med röda mulen för mig. Jag mördade honom i mina tankar.

När jag kånkat med mig min väska och mina matvaror hela vägen till mediehuset, hämtat mina dumma jävla nycklar och tagit mig ombord på spårvagnen igen fanns självklart ingen plats eftersom att folk vid det här laget slutat arbetet och var på väg hem. Eller ja, det fanns en plats, på insidan av en gubbjävel.

Man skulle ju kunna tro att det bara är arga kids och hårdrockare som sätter sig längst ut trots att det finns plats på insidan. Men i verkligheten kan man räkna med att det åtminstone fyra av fem gånger är nån gubbjävel som vägrar folk plats. Jag tänkte först att han troligtvis bara skulle en eller två hållplatser eftersom att det kan vara jobbigt för honom om han ändå ska upp nästa hållplats. Men vid korsvägen satt han fortfarande kvar. Vid svingeln satt han fortfarande kvar. Vid gamlestadstorget satt han fortfarande kvar. Och han satt kvar när jag gick av vagnen.

Det här är den verkliga anledningen till varför människor inte vill bli gamla. Att bli rynkig och senil är ju ingenting emot att bli ett arsle. Det mest irriterande är ju att man är en sån jävla riddare att man ger upp sin plats om det kommer på en gamling på vagnen. Men ifall jag ser den här gubben stiga på vagnen nån mer gång ska jag fråga ifall han vill sitta ner.

Ifall han sen svarar ja ska jag påpeka att det finns plats på golvet och sparka bort käppen för han. Se vad han tycker om det.

Less!

Stämningsmusik: Tom Waits – I Don”t Wanna Grow Up