Kommer ni ihåg era drömmar? De flesta gör inte det. Även om man vaknar och kommer ihåg exakt vad som hände i den dröm man just haft glömmer man det oftast efter några minuter. På så sätt är nya Nightmare on Elm Street ganska verklighetstrogen. Det finns ingenting minnesvärt med den och när jag vaknar imorgon kommer jag troligtvis redan ha glömt bort den.

Man kan tycka att förutsättningarna är de rätta för att det skulle ha lyckats. Säga vad man vill om Michael Bay produktioner men de har i alla fall högt produktionsvärde. Det tillsammans med att Jackie Earle Haley (Rorschach i Watchmen) spelar en mörkare Freddy och att filmen är “Rated R for strong bloody horror violence, disturbing images, terror and language” tyckte jag borde räckt för att få en underhållande film. Men jag hade fel.

Handlingen är den samma som alltid. Freddy kommer in ungdomarnas mardrömmar och ifall de dör i mardrömmen dör de också i verkligheten. Det som skiljer den nya mot den gamla är främst att publiken får mer backstory till Freddy Krueger.

Det första problemet är Freddy. Freddy Krueger har alltid varit en av de mest intressanta och på sitt sätt mest karismatiska filmmördarna. Men det är inte den fullkomligt spritt språngande galna och uppfinningsrike Freddy som vi får i den här filmen. Trots att vi får mer bakgrundsinformation om Freddy är han en tunn och tvådimensionell karaktär. Hans karaktär i den här filmen baseras mer på att han var en pedofil än att han är ett övernaturligt monster som torterar och mördar tonåringar i deras sömn. Och det fungerar inte alls. Och trots att jag gillar Haley som skådespelare sitter jag hela tiden och undrar varför man i sin vildaste fantasi skulle få för sig att byta ut Robert Englund.

Det andra problemet är att filmen inte är filmad på 80-talet. Det är någonting speciellt med skräckfilm från 80-talet. För det första kunde man som ung heterosexuell man alltid se fram emot den obligatoriska bröstscenen. Men de hade också en känsla som inte går att återskapa hur många miljarder dollar man än plöjer ner i cgi-effekter. 80-talets specialeffekter var mindre välgjorda men det får dem också att kännas mer äkta och vulgära på något vis. Dessutom kunde man på den tiden göra skräck som både var underhållande och obehaglig. De enda som jag snabbt kommer på som klarar av det idag är Rob Zombie och Robert Rodriguez. Och det är två regissörer som uppenbart jobbar med att vara retro.

Jag vet inte om a nightmare on Elm Street försöker vara underhållande eller obehaglig. Men den misslyckas med både och. Trots att den bygger på ett av skräckens bästa scenarion skulle den inte kunna stå själv ens om den lutade sig mot en vägg. Det tråkiga med re-makes är att det inte går att avråda människor från att se dem. Nyfikenheten vinner ändå alltid i slutändan.

2/5

Original and best

Stämningsmusik: Misfits – American Nightmare