Dragspelet måste vara mest bittra och vedervärdiga musikinstrument som finns. Egentligen ska jag inte skylla helt och hållet på instrumentet. Jag brukar vara den som är först med att påpeka att dragspel är asnice. Det finns mycket bra musik som innehåller dragspel. Frankie’s gun med The Felice brothers och Low estate med 16 horsepower för att nämna två låtar. Men när man hör dragspel i vardagliga livet är det alltid bara irriterande.

Det sägs ju att när man lider blir konsten bättre. Jag skulle hellre säga att när man lider så kan man spela dragspel. För det verkar inte finnas en enda jävel som spelar dragspel utan att lida. Det ska spelas nån superbitter och ledsam låt så att vi ska superbittra och ledsna och ge pengar till de som spelar dragspel. Kopplingen mellan lidande och dragspel har aldrig illustrerats lika väl som i den gamla Larson-teckningen nedanför.

Förr i tiden höll dragspelare till mest utanför affärer och systembolag. I Umeå fanns det bland annat en gammal man som alltid satt utanför Ålidhem centrum och spelade samma tragiska trudelutt dagarna i ända. Sedan blev han ersatt av en yngre kvinna som spelade exakt samma sak. Det måste varit något slags familjeföretag eller nånting. Jag har inget emot gatumusikanter egentligen. Men nu har den enögde draspelaren gjort revolution och börjat spela på spårvagnarna också. Har råkat ut för honom många gånger. Dessutom verkar andra ta efter hans beteende för fler och fler börjar sprida sin smörja på .

När jag sitter med lurarna på spårvagnen vill jag inte ha nån tragisk figur som står och blastar “Zlati Självmordsson – gråtvals i fjorton akter” i 140 decibel så att jag inte hör ett skit och sen känna mig som ett arsle som inte betalar för någonting jag egentligen inte ville höra.

Men varför är det alltid dragspel? Min enda logiska slutsats är att ifall man vill ha ett bra liv ska man aldrig lära sig spela dragspel. Det är sällan någon stiger på spårvagnen med trasiga kläder och en tuba, det är alltid dragspel. Det är dags att liggarna förnyar marknaden och börjar ta in lite andra instrument och andra toner. Jag ser framför mig hur jag sitter och läser metro när jag plötsligt hör “dödödö, dödö dödödödödö och någon glider in genom dörrarna på sina bara knän och skriker HERE I AM! ROCK YOU LIKE A HURRICANE! Den killen skulle fan få mitt visakort med koden nedskriven på sidan när han sträcker fram hatten.

Kille som uppenbarligen lever ett hårt liv.