Eller nästan i alla fall. Det ser fortfarande ut som Tony Montanas skrivbord utanför fönstret. Och det verkar inte ha snöat för sista gången heller. Men kaoset, rysskylan och spritfesterna är över. För tillfället.

Mitt rättegångsarbete som man skulle kunna missta för någonting en efterbliven femteklassare skulle kunnat skriva i sin drömbok blev godkänt. Jag vet inte hur och jag tänker inte heller ifrågasätta det. Jag har eldat upp min egen kopia. Nu återstår bara att jaga rätt på de andra fem som läst det och göra det som måste göras, sen kommer det vara ett minne blott. Men nu när det är över känns allting överskådligt igen. Kaoset är borta.

Rysskylan är också borta. Självklart har jag haft besök när löpsedlarna lytt “kallaste vintern på 100år” så hon fick bara se Göteborg från dess sämsta sida. Det Göteborg där det är så kallt att man måste ringa en suicide hotline ifall man måste gå längre än två hållplatser. Men det har i alla fall varit hemskt trevligt.

När man bor i en stad glömmer man ofta bort att man faktiskt kan göra någonting på veckorna också. Det var otroligt värt även om det stundvis kändes svårmotiverat att stiga upp kvart i åtta på morgonen efter en kväll med pubquiz, drinkar på heaven 23, på spåret och saffranssnäckor för att gå i dödskylan till en vagn som med 100 procents säkerhet är försenad för att den frusit fast någonstans i länsmansgården. Lätt värt det.

Kom tillbaks till sommaren så vi kan ligga på en filt i parken, dricka boxvin och leva om hela nätterna!

Stämningsmusik: Bruce Springsteen & The E Street Band – Out In The Street