Jag hatar människor med extraljus. Jag har varit till Luleå över dagen, och eftersom att vi har sju minuter dagsljus har jag varit tvungen att köra i mörkret. Jag har lite lätt huvudvärk eftersom att varannan biljävel man möter har Rammsteins ljusshow fastmonterad i fronten. Jag förstår att det kan vara skönt att se lite längre så att man hinner bromsa om det går upp en älg på vägen. Men med de extraljus som folk använder behöver de inte ens bromsa. Den kraftfulla strålningen från strålkastarna hinner lösa upp skogens konung i atomer långt innan det ens är tal om att det skulle bli en krock.

Det måste ju vara så att människor här uppe antingen är rädda för mörkret eller  så har de ett försvinnande litet kön som de måste kompensera för. Ifall man monterar en ljusramp på taket, fyller fronten med extraljus, har dimljusen påslagna, har tänt inne i bilen och sitter med en laserpekare i ena handen går det inte motivera enbart med att man bara vill se bättre. Det här är anledningen till att Norrbotten aldrig har något “snökaos”. Vi har inte fler plogbilar, vinterdäck eller folkvett. Det är alla arslen som kör omkring med sina förbannade extraljus som smälter bort snön från vägarna.

Oturligt nog är det här också samma människor som vägrar blända av innan den mötande gör det. Så när man möter någon på en raksträcka måste man antingen härda ut tills ögonen blöder och man kan se benen genom armen när man håller för ögonen. Eller så måste man själv blända av och då blir det en sträcka på garanterat minst två kilometer i fullkomligt mörker.

Efter några mil börjar man lessna. Jag var väldigt sugen på att göra en god gärning genom att svänga över i mötande fil och hoppas på att bältet håller. Men jag ville inte krocka sönder mammas bil.

En norrbottning slår på helljuset.

Stämningsmusik: The Rolling Stones – Shine A Light