Lördag natt klockan halv fyra liftade jag med två polacker. Eller de var egentligen tre men en låg avsmullen i baksätet. Så han räknas inte riktigt. Jag kände att mina chanser för överlevnad låg någonstans mellan 40 och 60 procent. Men jag tyckte det var värt risken. Annars hade jag varit tvungen att stå ute i minusgraderna och vänta en timma på att räddningstjänsten, ambulansen och polisen skulle bli klara på vägen. Och sen gå de tre-fyra kilometrarna hem.

Det var nämligen så att jag satt på nattbussen hem när vi plötsligt kom till en olycksplats. Eller olycka och olycka. Det är väl en definitionsfråga eftersom att bilen kört så fort att den kluvits mot ett träd. Polisen sa att det skulle ta väldigt lång tid innan någon skulle få passera så busschauffören bestämde sig för att vända och köra en annan väg till Gråbo, de som inte skulle till Gråbo ombads gå av bussen för oss skulle han inte skjutsa, det var tydligen för mycket begärt. Jag frågade honom vad vi andra skulle göra, kanske lägga oss i ett dike och frysa ihjäl? Det hade han inget svar på. Han hade heller inget svar på om västtrafiks resegaranti skulle täcka taxi.

Så det var bara ställa sig vid sidan av vägen. Som tur är fanns en väldigt otrevlig polis på plats som kunde undvika att svara på några som helst frågor men kunde putta oss bakåt ifall vi frågade hur lång tid dom trodde att det skulle ta eller om man möjligtvis kunde gå förbi olyckan om man gick på ängen. Efter en halvtimma kände jag att det fick vara nog så då gick jag och frågade polackerna som stod och väntade på att få komma fram om jag kunde åka med dom.

Jag funderar lite på om jag möjligtvis kan gå in till västtrafik idag och gnälla? Det känns ju inte riktigt rätt att dom kastar ut en mitt i vildmarken i januari utan att ge några alternativ. Om bussen skulle till Gråbo kan dom ju köra till Gråbo och sen ta vanliga vägen tillbaks så långt det går i alla fall.

Nu måste jag hetsa till skolan, suttit kvar alldeles för länge.