But I won’t do that, no I won’t do that

Så fort jag rör mig utanför huset ensam lyssnar jag på musik, oftast på den maximala volymen som min Creative Zen tillsammans med mina Porta Pro lurar klarar av att producera. I söndags åkte jag tåg med några goda vänner, jag hade varit på marknadsdans kvällen innan och bakruset satte stopp för alla planer på att föra någon sorts konversation under tågresan. När jag hade valt artist och album slog det mig att jag kanske skulle fråga hur högt det egentligen låter ut. Jag har länge undrat om man kan höra ut, men aldrig haft chansen att fråga någon. Eller självklart har jag kunnat fråga någon varje dag, men jag pratar inte med främlingar. Svaret jag fick var att det lät som att jag spelade ur högtalare.

Det här innebär att jag varje dag spelar musik för hela bussen. Vilket man egentligen kan tro är en bra sak, så att barbarerna får sig lite kultur. Jag fick ju faktiskt en Oscar för världens bästa musiksmak. Men så får vi ju inte glömma att jag gillar väldigt mycket skamlig musik också.

Jag står bakom allt jag lyssnar på men det finns självklart sånt som jag hellre lyssnar på när ingen annan lyssnar. Det känns klart mer socialt acceptabelt att lyssna på till exempel Refused eller Tom Waits än låt oss säga Meat Loaf eller Elton John när man sitter på vagnen och f u c k i n g blastar musik på maxvolym. Ifall du hör någon lyssna på Meat Loaf på vagnen så kan du vara säker på att han sitter och smyglyssnar i tron att ingen hör.

Det finns dock bra saker med det hela. Till exempel kan jag dra slutsatserna att ingen hört mig flåsa när jag sprungit till bussen och att anledningen till att jag ofta sitter ensam beror varken på mitt avvikande utseende eller mustiga kroppsodör. Och den där gången jag började gapskratta på bussen framgick nog att jag lyssnade på en rolig podcast och att det inte var en sinnesförvirrad medelålders mans galenskap som visade sig.

Det innebär även att jag kan utföra lite olika sociala experiment. Jag vill sätta mig bredvid människor på spårvagnen och lyssna på temat från Benny Hill och mäta hur lång tid det tar innan människor 1. Säger till mig, 2. Går därifrån, eller 3. anfaller mig. Mäta om det är någon skillnad på ålder och kön på de som sätter sig bredvid mig beroende på om jag lyssnar på till exempel Ghost eller Peter Gabriel. Möjligheterna är ändlösa.

His name is Robert Paulson

2 Replies to “But I won’t do that, no I won’t do that”

  1. Man vill ju tro att det inte är det. Simon & Garfunkel borde ju kunna sjunga minst lika bra fortfarande, tycker man. Men det är tyvärr galet uppenbart att det är det. Det är så tydligt att de inte verkar kunna ta en ton rätt. 🙁

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *