Igår var det chili-kok här i Björsared. Några kilo högrev och oidentifierat älgkött kokades i öl under tre timmar tillsammans med ett antal olika chilifrukter. Detta avnjöts med nybakat bröd, julöl och gräddfil. Jag har aldrig varit lika bakfull efter ett chilikok någonsin. Och med bakfull menar jag inte att jag söp som ett svin och att jag därför upplever slags alkoholrelaterat bakrus. Jag menar att min bak var full av vad som en gång var chili.

Jag skulle kunna jämföra känslan med den man får när man tar en stor tugga av en lasagne som just kommit ut ur ugnen. Exakt det där ögonblicket när man registrerar hur förbannat varmt det är och känner hur huden lossnar från tandköttet av den intensiva hettan.

Det är få gånger det är tillåtet att gråta. På begravningar, när Mufasa dör i Lejonkungen och när man lämnar tillbaks ett rejält chilikok till naturen. Mitt liv passerade i revy för mina ögon. Lågmälda men skräckslagna skrik hördes komma från insidan av min lilla stuga. Som tur var hade jag förberett mig och tagit med mig en träbit som jag kunde bita i. Jag är osäker på om jag torkade mig med toalettpapper eller en påslagen lödkolv men jag överlevde i alla fall. Stomipåse känns inte som en så dålig idé ändå.

Jag har en hel del rester i kylen men jag är rädd för att äta dem. Jag är ytterst osäker på om jag klarar av att gå genom det här en gång till.

Stämningsmusik: Accept – Burning