Va fan är det jag står och säger? Jag flytt hem. Jag vet inte om det är någon slags psykos jag har fått, men det känns som att det börjar vara på tiden. Trots att jag fram till nu tänkt att det nog ändå är några år kvar. Jag trivs fortfarande rätt bra i Göteborg, men tanken slog mig en dag att när jag nu kommer ut i arbetslivet vid den unga åldern av 28 år så kommer jag aldrig åka upp om jag ska vara här nere och jobba. Visst finns det tid under semestern. Men när fan ska jag annars åka upp? När jag pluggade hade jag jullovet att åka upp på. Dessutom fanns det alltid nån lugn vecka när jag kunde skita i skolan och bara åka upp. Det håller ju inte att åka upp fredag kväll och åka tillbaks söndag kväll om jag ska träffa släkt och vänner. Det går däremot utmärkt att hälsa på här nere när det händer nånting kul. Dessutom känner jag på mig att Norrbotten kommer ha fruktansvärt många historier att berätta när jag startar mitt frilansföretag.

Ni ser ju bara hur jävla grannt det är?

Foto: Sandra Granström

Fram till sommaren blir det Älvsbyns kommun som gäller i alla fall. Sen märker jag väl om jag får lappsjuka och självmordstankar. Då är det ju inte svårare än att flytta tillbaks.

Dagens playlist: Hemåt!