Det här var den storslagna rubriken på ett filmklipp på aftonbladet för ett tag sedan. Av någon anledning började jag tänka på det i bilen på väg hem idag. Troligtvis för att jag måste tänka på någonting annat än hur tråkigt det är att pendla.

Hur som helst så slog det mig att det är bisarrt att Aftonbladet, en nyhetsorganisation som vunnit stora journalistpriset nio gånger och guldspaden fyra gånger, på något sätt försöker påstå att spöken kanske finns. Hur gick det så här illa? Vem var det som kollade på den här filmen och tänkte att det här, det här måste världen få veta?

Jag tänker mig bara ett morgonmöte där nyhetschefen delar ute lite olika jobb och avslutar med att fråga om det är någon som har något eget, varpå den dreglande mannen i tvångströja säger att de bara måste göra någonting om den där spökfilmen han sett på internet.

Sen undrar jag också vem som kom på att någon ska försöka bevisa att det är fejk. Jag kan ju tycka att bevisbördan borde ligga på andra sidan. Det känns som att vi hellre bör utgå ifrån att någonting är fejk eller bara en slump än att vi utgår ifrån att en död människas ande hemsöker en plats.

Och vem är det som försöker bevisa att det här är fejk? Vilken vetenskapsmän skulle jobba med det här? Vem skulle vara så sjukt misslyckad att hen går in i det nobla fältet av spökmotbevisning? Hur arbetslös måste en forskare vara?

Någonstans så vill jag tänka mig en farbror på Karolinska institutet med långt vitt skägg och ett skrivbord fullt med provrör som jobbar med ett botemedel mot cancer. Plötsligt ringer en stor röd telefon.

– Hallå?

– Det är dags. Vi har en spökfilm som inte går att förklara. Du flyger till Skara ikväll. *klick*

Men mer troligt är väl att det här en vetenskapsman som skriver sina teser på väggen med sin egen avföring.

Eller ja. Självklart finns det ingen vetenskapsman alls i verkligheten.

Det är sånt jag tänker på när jag pendlar.