Jag har löst ett av de svåraste problemen som uppkommit under nära på 200 år. Ja sen folkbiblioteken uppfördes. Genom digitala medier har jag inte bara jämställt en låneboks status med en köpt bok, jag har till och med upptäckt stora fördelar gentemot en privat sådan.

Problemet har alltid varit att man bör ha böcker i sitt hus för att känna sig som en akademiker och visa besökande att man tillhör den läsande klassen. Inget kan få någon att verka intellektuellt överlägsen som en välfylld bokhylla. Men det finns nackdelar också. Böcker tar plats. Ifall man någonsin tänkt flytta blir man också snabbt varse om att det, med undantag för singulariteten i ett svart hål, finns ingenting som är lika tungt som en låda böcker.

Dessutom är det kostsamt med böcker. En Billys bokhylla kan säkert inhysa cirka 300 böcker. Beställer man 300 exemplar av till exempel Den unge Werthers lidande för 177 kronor per exemplar är man uppe i över 50 000 riksdaler. Därför har så klart böcker även en ekonomisk status som inte går att komma ifrån. Men i dagens återvinningssamhälle kan en människa lätt motivera ett skoningslöst hånflin genom att påpeka att man inte bidrar till regnskogens skövling eller pappersverkens försurning av vår storslagna natur.

Men 177 kronor per bok kanske låter dyrt? Då får man inte glömma att det enbart är inbundna böcker som duger. Det är svårt att föreställa sig skammen när en besökare drar fram American Psycho i pocketform ur din bokhylla. “En pappersslösare och dessutom en snåljåp? Fy för den lede” är den första tanken som viner mellan hjärnhalvorna på varje normalt funtad människa efter en sådan upplevelse.

Och då ska vi inte tala om vad som händer ifall omslaget på pocketboken är taget från filmen med samma namn. Då är det bara till att flytta till en ny ort och börja om från början igen. Med ett filmomslag på boken kan man lika gärna vara en vuxen man i shorts på en Takidaconcert. Ett kastlöst väsen dömt till evigt hån och pina.

Från akademisk professor till obildad byfåne i ett enda steg

Ni ser själva på exemplet vilken fullkomlig jubelidiot man ska vara ifall man inhandlar exemplaret till höger. Det råder ingen tvekan om att inbundet och originalomslag är den enda vägen att gå ifall man vill verka bildad och smakfull. Så man får vackert kasta upp 177 kronor för Den unge Werthers lidanden. Ifall man inte lånar sin litteratur från biblioteket.

Men hur ska folk veta att jag är smart och kultiverad om de inte kan se att jag läser? Det är ju halva poängen med böcker.

Jo det är här de digitala medierna kommer in. Senast idag fick jag något slags infall och gick på biblioteket för att låna en bok och på vägen ut ställde jag mig samma fråga. Det var då det slog mig att genom att kombinera tryckkonsten med digitala medier kan mitt läsande få lika stort eller till och med större genomslag i min bekantskapskrets.

Genom att dela denna bild på Facebook och Instagram vet alla att jag varit på biblioteket för att låna en bok. Alltså läser jag. Men vad är det för bok? Med namnet på pärmen kan ingen veta. Men en äldre bok med namnet på pärmen innebär garanterat att det är något lite mer obskyrt än smörjan som finns i kassan på Ica. För extra effekt kan man dessutom påpeka att det är skandal att sån här stor litteratur inte fanns på hyllan utan de var tvungna att gå till magasinet. Det här är nu en bok som vida överstiger de flesta människors kapacitet att förstå. Hur tjock är den då? Hur stor är texten? Det kan man inte säga säkert. Men denna bok är nu så upptrissad i folks sinnen att man gissningsvis behöver ett elektronmikrosop för att läsa texten och det går inte att utesluta att den är över tusen sidor lång.

Det enda man kan säga säkert är att folks uppfattning av mig efter att ha sett den här bilden har förändrats markant. Likt en skamfull hund som bajsat inomhus kommer folk vända sina blickar och kura ihop sig i hörnorna av underlägsenhet när jag kommer gående. Motspelare i Trivial Pursuit kommer inte ens bemöda sig att läsa svaren på korten utan kommer ta mitt ord för att svaren är korrekt. Jag ser det inte som en omöjlighet att detta är en upptäckt värd nobelpriset i litteratur.