Nej, det är inte romerna jag talar om när skriver det resande folket. Jag pratar om mig själv. Jag är en del av det resande folket. De som ständigt måste vara på resande fot.

Det är vi som kom ut på arbetsmarknaden efter den tiden när allt som krävdes för ett fast arbete var att gå till valfritt företag, presentera sig och säga att man söker arbete. Fortfarande ser man detta orimliga och verklighetsfrånvända tips från äldre kvinnor och män som inte behövt söka arbete sedan Palme var i livet. Det kan självfallet hjälpa att ringa och prata med den ansvarige på företaget i fråga, men man behöver inte besvära sig med att ha särskilt höga förhoppningar ändå.

Har man trots allt tur nog att vinna cv-lotteriet och lyckas framställa sig själv som en någorlunda välanpassad individ under intervjun så kan man lyckas få ett vikariat. Kanske är det någon av de äldre kvinnorna eller männen som ska åka utomlands eller studera lite. Mot slutet av månaden är det extra spännande. Då kommer lönen och beskedet om hur många veckor man får vara kvar.

Det enda man kan vara säker på är att lagen om anställningsskydd säkerställer att du inte kommer jobba på samma ställe mer än ett år. Ifall du inte är en av de äldre kvinnorna och männen som kom in i systemet innan det gick sönder. De som har tid med två kafferaster och lunchrast varje dag, de som kan släppa allt de håller i sekunden som visaren passerar 17.00.

Efter jobbet åker vi alla hem till våra boenden. Kanske är det som inneboende i ett litet rum i Skarpnäck hos en halvalkad äldre kvinna eller man för 6500 kronor i månaden? Kanske en lägenhet utan dusch och trasig spis uppe i Kalix? Eller så är det till en nybyggd etta i ett torn utanför centrum för 8000 kronor i månaden.

De äldre kvinnorna och männen köpte eller började hyra sina lägenheter innan bostadsmarknaden gick sönder, medans det fortfarande fanns boenden som inte var prissatta av SEB och Swedbanks masochistavdelning. De sitter tryggt i sina avbetalda hus eller hyreslägenheter med halva hyran utan någon som helst tanke på att flytta in i något svindyrt torn utanför centrum. De har ändå samlat så pass mycket kötid att de kan flytta vart de vill i stan.

Men det resande folket hyr inte heller några långtidsboenden. När vikariatet är över måste de snabbt vidare till nästa ort och nästa anställning, och om de har riktigt tur, nästa svindyra torn utanför centrum i nästa stad.

Tänk vilken dröm om åtminstone en av dessa tre saker fungerade som de skulle. Bostadsmarknaden, arbetsmarknaden eller lagen om anställningsskydd. Jag har väl klarat mig hyfsat ändå under min korta tid i arbetslivet. Jag har iofs flyttat till Stockholm med en dags varsel, flyttat till Kiruna, pendlat till Luleå från Älvsbyn, flyttat till Luleå, flyttat till Kalix två gånger och veckopendlat till Skellefteå. Men det är svårt att inte bli i alla fall lite bitter över att alla dessa tre saker är åt helvete.

Tänk om det åtminstone vore lätt att skaffa ett fungerande boende varje gång man blir ivägskickad?

Eller om det åtminstone vore enkelt att hitta ett nytt arbete. Fast där har jag i alla fall viss förståelse. Man trollar inte fram nya tjänster i en bransch som går dåligt.

Tänk om inte lagen som ska skydda min anställning gjorde att jag inte får jobba kvar på arbetsplatsen trots att behovet finns.

Imorgon börjar jag min månad av pendling till Skellefteå. Jag kommer att bo kvar i mitt svindyra torn utanför centrum, för jag hittar ingenstans att bo i Skellefteå. Även om jag gjorde det är det svårmotiverat att säga upp ett förstahandskontrakt med tre månaders uppsägningstid för de fåtal månader jag har kvar innan lagen om anställningsskydd, för att “säkra min anställning”, säger att jag inte får jobba på samma företag längre.

En mer naiv man hade säkert hoppats på att politikerna kommer att ta lite krafttag och lösa åtminstone ett av dessa problem. Fast vi vet ju ändå att de som styr och ställer, är äldre kvinnor och män. Och de verkar ha det rätt bra.