Alla intressen är inte lika

Tänk intressen hade samma sociala status? Det är någonting som jag brukar tänka på varenda gång det är något stort sportevenemang, som skid-vm i Falun. Ett intresse för sport är ju nämligen det finaste intresset man kan ha har jag märkt många gånger.

Jag är ju själv ökänd för mitt brinnande ointresse för sport. Jag tror jag har någon slags hjärnskada som gör att jag inte kan relatera till stolthet över andras prestationer eller någonting liknande. Men jag missunnar ingen att tycka sport är intressant, jag önskar att jag tyckte det var kul. Det hade varit en väldigt enkel tillvaro eftersom att det finns så mycket att välja på.

Men det är underligt hur det är så många som lyfter upp sport till någonting mer än vad det är. Tidsfördriv, ett intresse, kul att se på. Det är precis lika dumt eller smart som allting annat som man kan vara intresserad av. Det borde inte vara någon skillnad på ett starkt sportintresse och att till exempel spela World of Warcraft, lyssna på musik eller ha en sci-fi bokklubb som träffas varje torsdag kväll. Men det är det.

När jag hur folk beter sig under skid-vm så brukar jag tänka på hur det skulle se ut om det vore ett helt annat intresse. Redigeringen har en av redaktionens tv-apparater, så det är många som kommer dit för att titta och ställa frågor.

“Vilka är det som åker? Har Kalla åkt än? När är finalen?”

Många sitter helt öppet och kollar på det på SVT play eller sätter sig vid oss och tittar.

Det anses inte heller konstigt att skrika av glädje eller ilska åt tvn, svordomar är mycket vanligt.

Det är väl okej till en viss gräns, även om det stör min arbetsro.

Men tänk om det vore någonting annat. Tänk om tv-händelsen vore när Big Four (Metallica, Anthrax, Slayer och Megadeth) spelade på Ullevi? Skulle det vara okej om jag var femte minut gick tvärs över redaktionen och frågade vem som spelar, om Metallica spelat än och vad det är för låt som spelas?

Hur skulle det se ut om halva redaktionen samlades när Metallica äntligen spelar Creeping Death och stod och vrålade DIE, DIE, DIE, DIE, DIE när det kommer till den bästa livedelen? På vilken arbetsplats skulle detta accepteras av folk som inte gillar hårdrock? Absolut ingen skulle jag tro.

Och hårdrock är ett klart större intresse än längdskidor i världen. Wikipedia har information på fyra språk om längdskidor och två av dom språken är norska.

Om vi tar det ett steg längre, till någonting som de flesta ser ner på och inte kan förstå hur någon kan tycka är intressant. Tänk om tvn visade en livestream från Thomas Bengtssons pov när Nihilum fick world first på C’thun eller Illidan Stormrage? Jag tänker mig någon av mina chefer stå och vråla DPS FÖR HELVETE så att spott flyger över hela skrivbordet. Sedan ett öronbedövande vrål från halva redaktionen när det äntligen blir down. Spaltmeter skrivs om Kungens insats som maintank. Redaktionens grafiker börjar direkt arbeta på att översätta raidens damagemeters till snygga diagram. På sociala medier tävlar man redan i vem som kan hylla guildet mest.

“Det var först när jag såg lootsymbolen som jag fattade att det faktiskt hade hänt och då kom tårarna. Världsklass! World fucking first! #Nihilum” skriver tidningens datorspelschef på Twitter.

O-TÄNK-BART

Nu menar jag inte att det borde vara på det viset, eller att man inte får älska sport. Tycker bara det är roligt att påpeka hur orimligt det vore för andra att uttrycka glädje för sitt intresse på samma sätt som någon som gillar sport. Det kan vara värt att ha i bakhuvudet nästa gång man tittar lite snett på någon som berättar att de spelar rollspel med tärning, håller på med Magic The Gathering, bygger Star Wars-lego eller vad det nu kan vara som de väljer att lägga sin fritid på.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *