Brukar tänka att jag borde börja bry mig om någonting. Jag är så sjukt passiv. Det borde finnas någon orättvisa eller problem jag kan motarbeta. Stödja någon organisation eller välgörenhet. Åtminstone någonting enkelt. Miljön är till exempel skitenkel för väldigt många att bry sig om.

Det är sjukt enkelt att bojkotta flyget för att man bryr sig om miljön ifall man samtidigt är flygrädd eller ointresserad av att resa. På samma sätt så är det lätt att vilja höja bensinskatten och förbjuda dieselbilar om man är fotgängare i stan.

Något sånt skulle jag behöva. Alltså något jag inte påverkas av eller som inte kräver någon aktiv handling men som gör att jag ändå lurar mig själv att jag är duktig och gör skillnad. Nu tror jag att jag har det.

Jag kan stödja den här “Me too”-kampanjen mot sexuella trakasserier. Som man behöver jag bara motstå frestelsen att ta över frågan och göra så att den handlar om män, som vi män alltid lyckas göra.

Bröstcancer? Det tar bara minuter innan diskussionen nästan uteslutande handlar om hur sjukt det är att det görs så lite för prostatacancer eftersom att det är så vanligt bland män.

Mäns våld mot kvinnor? Det kommer inte ta lång tid innan samtalet handlar om kvinnors våld mot män som aldrig lyfts fram och hur vanligt det är.

Våldtäkt? 100 procents chans att det här omedelbart kommer att handla om att män också blir våldtagna men ofta misstrodda om de säger någonting.

När Harvey Weinstein-skandalen drog igång och flera kvinnor anklagade honom för allt från sexuella trakasserier till rena våldtäkter så noterade jag att de högst betygsatta kommentarerna ändå främst handlade om män som blivit trakasserade i Hollywood. Till exempel Corey Haim eller Terry Crews.

Även när det gäller “Me too” så har så klart män börjat med “Men too”. Och vi män har så klart också viktiga historier att berätta. Men för en gångs skull kan vi kanske bara vara tysta en stund och höra vad damlaget har på hjärtat.

Allt behöver inte vara en tävling om vem som har det värst. Och vore det en regelrätt tävling så skulle vi förlora. Det är inte så jävla vanligt att kvinnor svingar sig fram som Tarzan i kukarna på dansgolvet. Men vi är många män som greppar arslen och bröst som om de vore klippavsatsar och vi är Göran Kropp på väg till toppen med kvartstank i syretuben. Det verkar fan inte gå vara kvinna i en folksamling utan riddarrustning om man vill ha sin kropp för sig själv.

Så här tänker jag att jag kan göra en insat och bara hålla käften, observera och notera. En jämställdhetens hjälte utan att röra ett finger. Fungerar inte min passivitet så kan jag ändå trösta mig med att jag är man när jag vaknar imorgon också. Och det konstaterar jag är rätt så gött.