Fläskmumien

Projekt: “Rymmas i skoteroverallen” går vidare utan några större avvikelser. Tur det när jag ser att det börjar falla några flingor här och där.

En lchf-bakelse på broderns födelsedagskalas och en halv mörk päronchokladkaka är de enda godisliknande upplevelserna hittills.

Jag ifrågasätter dock hur många kilon som tas från gubbmagen och hur många som beror på vätskebrist. Försöker dricka mer än vanligt men jag vaknar ändå upp uttorkad som en bakfull mumie i öknen. Skillnaden är att jag inte vaknar upp omgiven av skatter och tjänare i en guldpläterad pyramid utan bara till min vanliga fisluft och prestationsångest.

Jag är så torr i munnen att jag inte törs äta halstabletter på morgonen. Mina cigarettpaketständer är väl så jävla torra att de  är redo explodera till en mindre sandstorm vid minsta tuggmotstånd.

Sen hjälper det väl inte att det enda man dricker under förmiddagen är vätskedrivande som kaffe eller energidryck. Eller att en av favoritmiddagarna är oliver med lufttorkad skinka och ost. Bara salt och torkat fett och kött.

Men nu tror jag att skoteroverallen börjar gå att stänga utan någon vidare våldsutövning även om jag inte direkt är i form att göra några extraordinärt akrobatiska manövrar. Ser fram emot utflykterna till vintern.

Sen senast: -2,9

Totalt: -6,6

 

Det är dags att ifrågasätta kanelbullen

Nu är det “Sober October” igen. Månaden som man ska ifrågasätta den starka alkoholnormen för att reflektera över vår relation till alkohol. Har alltid varit emot det här med att lägga en månad på att låtsas som att man inte dricker eller vill dricka alkohol, eller låtsas att man tycker att alkoholfria drinkar är någonting som har existensberättigande.

Oviktig fotnot: Jag såg ett pressmeddelande nyligt om någon som uppfunnit en alkoholfri vodka. Bra uppfinning. Vad kommer härnäst? Smakfri taco? Om det är någon där ute som sitter och dricker vodka och önskar att de bara kunde njuta av den goda smaken utan att bli full så borde denna person rimligtvis avlägsnas från samhället och bli tvångsinlagd på livstid i närmaste vadderade cell.

Men det är inte det jag funderar på. Tidigare i dag så märkte jag att det börjat komma en väldig massa reklam för kanelbullens dag. Det om något är väl vad vi bör fundera på vad vi har för relation till.

Det är nu på fredag. Som att det finns en enda arbetsplats som det inte regnar kanelbullar på varenda jävla vecka i Sverige. Man kanske borde ifrågasätta om det inte går att ha trevligt utan kanelbullar? Om du inte med glädje kan fråga din dumma kollega om vad de tycker om vädret utan en kanelbulle i munnen så kanske det också är en sjuk relation.

Jag är inte emot kanelbullar i sig. Även om jag gett upp på dom då min mormor inte längre är i livet. Ni tror ni har smakat kanelbullar. Ni har bara smakat fikaversionen av högstadiematsalsens hamburgare. Men det är oviktigt i diskussionen.

Den stora frågan är varför vi måste uppmärksamma kanelbullens dag? Det finns ingen brist på kanelbullsbjudande under årets 52 veckor. Det kan realistiskt sett inte finnas många svenskar som är längre än sju minuter från en kanelbulle vilken sekund på dygnet som helst.

Ändå så rullar reklamen lögnaktigt på som att kanelballar är någonting som vi måste passa på att äta på kanelbullens dag. Som att det vore något exotiskt som vi måste prova på nu under dagen. Något som måste förbeställas för att det finns nu bara på fredag. Tänk om du missar det?

Men det är denna dag vi väljer att uppmärksamma. Den är markerad i almanackan. Besöker du en matvaruaffär imorgon är det tapetserat från golv till tak med kanelbullar. Man får ducka och slå sig fram för att undvika att en ramlar i kundvagnen.

Jag lovar att det finns dagar för världens alla maträtter, men inte är det någon som ramlar in på ICA och får en selleri uppkörd i arslet bara för att det är sellerins dag. Den har vi bekvämt glömt bort. Den har ta mig fan en hel månad ägnad till sig. Mars om jag inte missminner mig. Eller hur många känner du som någonsin sagt att de till exempel äter alldeles för mycket broccoli? “Åh, jag har slutat ha broccoli hemma för jag kan inte hålla mig” är en mening som ingen någonsin har hört.

Nu ska ni inte tro att jag är negativt inställd till kanelbullar bara för att jag inte kan äta dom när jag är på diet. Det är helt orelaterat.

Dra åt helvete. Sen ser vi fram emot ostbågens dag.

 

Början är alltid lättast

Första veckan på diet så jävlat rasar man alltid. Om det kunde fortsätta så här skulle jag kunna köra 10 veckor och gå ner 37 kilo. Men det är bra i början för motivationen att man rasar i vikt. Att ställa om sitt liv med allt vad det innebär vore inte särskilt kul om man bara såg ett par hekton på vågen. Det ser hoppfullt ut för första delmålet att rymmas i skoteroverallen i alla fall.

Vars de här 3,7 kilona kommer ifrån vet jag inte. Man pratar ofta om att det är vattenvikten som försvinner. Men jag vet då inte vars det vattnet ska komma från. Chipstuttarna spänner då som ett par höggravida juver precis som de gör varje dag. Det är inte så att jeansen känns pösiga eller att jag kan glida in i mina snyggingskjortor jag köpte när jag senast var i form att köpa människokläder istället för cirkustält. För er vanliga människor är 3,7 kilo skillnaden mellan beachkropp och vinteride. För en fet person är det som nanoteknologi. Det som händer går inte att se med blotta ögat men enligt mätinstrumenten så är det något som händer.

Första veckan har i alla fall gått hur bra som helst. Eller ja. Jag har inte varit sugen att bryta dieten i alla fall. Men jag har impulsmöblerat om i sovrummet, städat lägenheten, tvättat alla otvättade kläder, rekondat bilen, diskat diskberget i köket. Så jag misstänker att jag förtrycker mina tjockisimpulser att hälla i mig en påse Polly genom att hålla mig sysselsatt med annat.

Det är snart slut på skit att städa och fixa med så det blir nog skaffa ett gymkort så fort Actic öppnar igen. Kan om inte annat vara ett bra läge att jobba lite med axeln som jag bröt i fjällen för ett par år sedan. Man märker att den inte är allt den bör vara. Nånting behövs då i alla fall nu när vi kommer in i årets sämsta skitperiod då fiskesäsongen är avslutad och skotersäsongen inte är påbörjad. De enda intressen som återstår är att dricka brännvin och spela dator, och det hjälper mig knappast att komma i form.

I veckan: 3,7 kg

Totalt: 3,7 kg

Dags att straffa gubbkroppen igen

Projektet “Rymmas i skoteroverallen har dragit igång”. Bara som en testpriod förra veckan då jag hade kickoffen inplanerad och redan visste att jag kommer äta för tre och dricka för fem på fredagen. Men från och med i dag så är det hundra procent. Vardagar och helger.

Det senaste året har jag behandlat min kropp som IS-krigarna bör behandlas i fängelset. En kärlekslös tillvaro med mycket tid i isolering, dålig mat, låg fysisk aktivitet och matad med gift ett par gånger i veckan.

Det är inte som att jag inte märkt att jag börjat växa till ett ärkefetto igen. Det är som bara nån inbyggd förnekelse som hindrar en från att engagera sig ordentligt. Jag antar att det är samma sak som för alkoholister som lever i förnekelse tills de får ett “moment of clarity”.

Alkisen vaknar med trasiga kläder och en skrikande huvudvärk i ett dike och förstår att han nått botten och måste göra något. Själv satt jag och lastade i mig från en påse lättsaltade (det behövdes något salt efter chokladen kände jag) när det slog mig att: “vänta nu, jag var ju för i helvete i ganska bra form bara för ett tag sedan”. Jag har sett det hända, långsamt men säkert, men inte gjort ett skit åt det.

Jag blev aldrig direkt skulpterad i marmor, men senast jag engagerade mig med diet så uppnådde jag i alla fall en nivå där jag kunde klassa mig själv som “anonymt knubbig” där jag kunde känna mig någorlunda bekväm med mig själv. 25 kilo plockade jag bort den gången. Det var extremt jobbigt, men extremt värt det, både psykiskt och fysiskt.

Jag är definitivt inte tillbaka på ruta ett sen dess, men förfallet det senaste året är lika påtagligt som det är skamfullt. Så nu är det dags igen att jobba upp mitt självförakt, att sluta tro att jag “förtjänar att unna mig något” när jag uppenbarligen redan ätit klart för en livstid.

Första delmålet är som sagt att när jag plockar fram skotern så ska jag rymmas i overallen. Jag har inte provat den sen jag ställde bort skotern, men av siffrorna på vågen och en spegelbild som hör hemma i lustiga huset att döma så kommer det bli en jävligt stel och tajt historia. Skoterkörningen blir inte fullt lika njutbar när man klämt in sig i ett korvskinn och skotern går en halvmeter djupare än den ska i lössnön.

Ministerio de Seguridad del Estado

Igår blev det besök på Calamarro Mountain. Först tåg fem minuter till Benalmadena, sen linbana i 2,6 kilometer. Allt i skoningslös och bestraffande solsken som jag tog emot uteslutande mitt på flintskallen. Förstår inte hur jag lyckats att inte bränna mig där uppe för allt solskyddsmedel måste spolats bort av svett redan innan vi satte foten på tåget.

När linbanan klonkade iväg slog det mig att jag har aldrig åkt linbana. Jag kanske är livrädd för linbanor? Det visade sig att jag var ganska livrädd för linbanor, men det var så pass fascinerande och bra utsikt att jag kunde trycka tillbaka ångesten och njuta av utsikten ändå. Jag fick bara koncentrera mig på annat än hur linbanan fungerar och hur vagnarna är fästa i vajern och hur full den underbetalda östeuropen som byggde den var. Såg en bergsget på bergsväggen.

Där uppe var det fågelshow med falkar, örnar, ugglor och nån kondor eller nånting liknande. Alltid kul med djur och att få se hur örnen jagar och flyger. Vid det här läget fick chipstuttarna komma ut i friska luften för skjortan behövde formas till någon slags blågulturban för att jag inte skulle få solsting.

Men efteråt kunde man beställa en 0,75l öl och få en hatt på köpet så nu har det problemet löst sig.

Efter en del whiskey, sangria, pils och GT blev det pizza hos en bisarr och knepig italiano. Eftersom att jag är en världsvan man visste jag att jag inte skulle beställa capricciosa utan det heter något helt annat här vid medelhavet där de inte vet något om pizzor. Här vet inte folk ens att man måste ha beasås till pizzan. Galenskap. Nej men det var faktiskt riktigt bra. Sen blev det en runda på lite barer innan man kunde ramla ihop i sängen vid slutet av kvällen.

En viktig sak med den här resan är att hålla kedjerökandet uppe på alla uteserveringar innan man kommer tillbaka till Sverige där Ministeriet för statssäkerhet då har förbjudit rökning på uteserveringar. Tänk så hemskt om någon skulle få i sig något onyttigt på en uteservering när de sitter och hinkar bärs bland alla avgaser och svaveloxider.

Här är en idé. Om det nu är en sån otrolig glädje bland alla krogbesökare över att man inte ska få röka på uteserveringen så måste det finnas en rejäl marknad där ute för rökfria uteserveringar. Då kan krögarna bestämma själva och då skulle det finnas både rökfria och inte rökfria ställen att gå till.

Men sen läser man också ofta ”oj så skönt. Det är ju inte så kul när man har barnen med sig”. Jag skulle kunna kontra med att det vore skönt med barnförbud på uteserveringar för det är inte så kul att sitta och ta en öl och en cigarett om uteserveringen är nedlusad med andras odrägliga barn. De borde ju ligga och sova vid den tiden som den här diskussionen är relevant.

Men det är aldrig relevant. Det är aldrig några barn på krogen som andas in min feströk. Jag skulle kunna satsa pengar på att det som vanligt främst handlar om människor som inte ens går på krogen men ändå ska bry sig som att deras åsikt har någon relevans i frågor de inte har att göra med.

Det är som när man läser hur folk hejar på Piteå Kommun som vägrar ge ut serveringstillstånd under fotbollsmatcher och hockeymatcher. För att ”dricka alkohol och att se på sport går absolut inte ihop i deras värld”.

Här vore det ju intressant med en opinionsundersökning bland de som ser på sport om vad de tycker. Jag bara misstänker att det finns en kraftig majoritet av sportintresserade som gärna dricker en öl framför fotbollen. Kanske är de som applåderar åt Piteå kommuns ställningstagande mest bara är moraltanter som aldrig ens sett en fotbollsmatch på bild, men mer än gärna bryr sig om vad andra gör?

Igår när vi var på jakt efter en avslutande semesterdrink nere vid strandpromenaden kom vi till ett ställe som inte hade en riktig uteservering. De tyckte vi skulle komma in, men jag ifrågasatte om vi kunde röka eller ej. Jag fick svaret ”Of course, no problem. Just don’t sit next to the baby”. Så vi satte oss i andra änden av lokalen vid fönstret och rökte en cigg till en välblandad caipirinha. Den semestrande kvinnan med sin baby noterade nog inte ens att vi satt där på andra sidan. (Om det nu inte var en svensk, då kanske hon kokade av ilska med näven knuten i fickan..)

Så svårt var det i alla fall att lösa en sån ovanlig situation i ett land där folk inte är konflikträdda viktigpettrar som tycker att världen ska vara deras kuvös. Och då är det ju tur att de har Ministeriet för statssäkerhet på sin sida så att inga fler småbarn skadas av någon som tänder en cigg klockan 23.15 på en uteservering.

 

Hola Spendola Banderillo

Av någon anledning så blir vi hela tiden misstagna för finländare. Vi bär ju inte ens kniv. Jag antar att de bara tar en titt på våra skrikvita kroppar och i kombination med resesällskapets långa hår och metal-skägg så kommer de tydligen fram till att vi måste vara från Finland.

Resesällskapet har i alla fall fyllt sin uppgift nu så jag har sagt åt dem att nu kan de åka hem om de vill. När jag var här senast så uppmärksammade jag att man behöver vara två stycken för att beställa paiella. Givetvis ville jag ju bara äta paiella bara därför men kunde inte. Nu när jag har gjort det kan jag konstatera att det var gott, men inte så jävla märkvärdigt.

Har hunnit läsa ut båda Maus-böckerna sen jag kommit hit. Extremt bra böcker men kanske inte direkt optimalt för lättsam solsemesterläsning. Det är alltså  en pulitzserprisbelönad serietidning om förintelsen. Det resulterade också i att jag drömde om Auschwitz hela natten. Precis som Vladek Spiegelman i boken så bodde jag i Auschwitz och skulle över till Birkenau för att arbeta på nått jävla tak. Jag har redan åkt nog mycket tåg den här semestern, jag behöver inte göra det i sömnen också.

Fisketuren blev tyvärr inställd. Hans ”deckhand” hade en son på sjukhuset och kunde inte arbeta. Sjukt tråkigt att det inte blir något, men det går inte göra så mycket åt det. Det känns svårt att vara bitter här nere hur som helst. Det blir nog åka in till Malaga i dag i stället och hitta något roligt att göra där.

Espada los sopranos

Tillbaka i Torremolinos efter en lång och mödosam resa. Tänkte att det kanske är fördelaktigt med mänsklig kontakt och gemenskap så jag tog beslutet att den här gången skulle jag inte åka själv. Men jag är osäker på om det mänsklighetens avskräde som jag lyckats locka till mig kommer att hålla måttet under hela resan. Jag känner redan nu fröet till ett växande förakt mot mina resekamrater.

Resan inleddes på midsommarafton i en storm av blixt, regn och djävulskap. När tåget stod stilla i Älvsbyn fick vi möjlighet att fylla på ölmagen med midsommaraftonens tolfte och trettonde öl. När gamle gode Jim Beam sedan tittade förbi en sväng i våran kupé är det väldigt oklart vad som hände, men jag konstaterar att jag för en gångs skulle kunde sova ganska gott på tåget.

Tyvärr så kom vi ganska tidigt till Arlanda så resten av resan kommer att finansieras med SMS lån. Ölen på Arlanda kostar nämligen i runda slängar runt 3500 kronor per styck. Förhoppningen var att få valuta för pengarna på flyget och att jag kunde sova lika gott där som när gamle Jim kom fram i tågkupén.

Planen var fulländad när jag lyckades svimma av i flygstolen efter bara en kvart. Men det blev en kort lur då resesällskapet väckte mig för att tränga sig förbi.

En sådan oförrätt kommer jag inte att glömma i första taget. Visst hade jag kanske kunnat somna om om jag inte blivit så upptagen med att detaljplanera vilka ”olyckor” som kan komma att hända med den här mannen under vår vistelse. Man väcker inte folk som lyckats somna på flyget om man så måste kissa ner sig.

På tisdag har vi bokat fiske på medelhavet. Risken är överhängande för att det blir hans sista fisketur.

Det blev i varje fall en tripp till supermercadonan när vi kom hit för att köpa allt vi kommer behöva under veckan. Oliver, brödpinnar, ost, lufttorkad skinka, gin, öl, whiskey, tonic och en del bubbel. Sånt man behöver i Spanien. Sedan blev det en San Miguel och stekt svärdfisk med vitlök på områdets egna restaurang. Väldigt smarrigt. Tror jag får plantera in lite svärdfisk i Nästräsk när jag kommer hem.

Livet känns inte sådär jättedåligt nu får jag väl erkänna. Trots att man är mer död än levande efter resan.

Färdigplingat

När jag för tredje gången samma vecka blev helt orimligt arg på telefonens plingande tänkte jag att det måste finnas ett annat sätt. Jag har börjat bli sådär arg på sistone när det plingat nog många gånger. Jag svär högljutt, svingar mobilen mot väggen med precis nog mycket sans kvar att jag inte släpper den. Eller så gör jag utfall med knytnäven mot den när oljudet från det där högoktaviga förbannade facebookplinget skär genom luften som nån slags digital trafikolycka.

Hela jävla tiden. Samma fruktansvärda pling, pling, pling. Facebooks ingenjörer måste jobbat hårt och länge för att hitta ett ljud som går rakt genom allt annat tänkbart oljud och attackerar någon primitiv del i hjärnan som ger en automatisk reaktion. Ungefär som när en grottman såg en orm, en spindel eller annan liknande fara.

Sen är det ju jävlat bara skit som skrivs också. Eller, det är väl trevliga vardagliga diskussioner som jag tar del av med mina vänner. Inget illa mot dem. Jag menar bara att det aldrig sagts någonting viktigt på Facebook messenger. Ingenting brådskande har förmedlats där. Allting kan vänta tills jag självmant tar upp min mobiltelefon för att se om någon skrivit något. Det är åtminstone inget som gör det värt att utsätta sig för kinesisk vattentortyr i ljudform dygnet runt.

Foto: Maurizio Pesce

Det var för drygt en vecka sedan som jag slog av alla aviseringar för sociala medier på mobiltelefonen. Först provade jag bara att köra ljudlöst när jag inte var på jobbet. Men det hade ju nackdelen att jag inte hörde när folk ringer, plus att det var 50-50 att jag skulle glömma det när jag kom till jobbet. Sen slog det mig att ingenting hindrar mig att bara slå av aviseringarna på mobiltelefonen. Både i ljud och textform.

Jag föreställer mig att det är lite så här det är att ut ur en psykos. Det känns som att jag haft vanföreställningar om att det är viktigt, normalt, eller ens accepterbart att det ska plinga i telefonen hundra gånger om dagen. Redan nu känns det rent löjligt och otänkbart att låta mig störas på det viset. Jag rekommenderar det helhjärtat.

FLASH: Sverige går mot nyval

Sedan valet i september har både de rödgröna och alliansen upprepade gånger bevisat att de inte klarar av ens den enklaste mellanstadiematematiken. Varken de rödgröna eller alliansen förstår omständigheterna runt det faktum att 144 är mer än 143, men också att båda är mindre än 175. Därför utlyste talmannen i dag nyval.

Att dra igång en helt ny valrörelse, trycka nya valsedlar och ragga valarbetare är dock både kostsamt och som talmannen säger: “djävulskt drygt”. Därför valde talmannen ett annat väl beprövat system för att välja vinnare. Ett system som bara kräver en enda lokal. Ett system som inte kräver att befolkningen lyfter sina bakfulla arslen från nedgröpningen i lädersoffan en söndagseftermiddag. Melodifestivalen.

Under ledning av Kodjo Akolor en kväll i januari kommer varje partiedare att ställa upp med var sin coverlåt av en gammal goding. Winner takes it all. Årets lineup är:

Jonas Priest (V) – Electric Eye

“You think you’ve private sector, think nothing of the kind, there is no true escape I’m watching all the time.”

Lööfie (C) – Heart of Glass

“Seemed like the real thing, only to find. Mucho mistrust, I’ve gone behind.”

The Röfvens (S) – I Wanna Be Sedated

“I can’t control my fingers, I can’t control my brain.”

Jimmie & the Stooges (SD) – Dirt

“Ooh, I been dirt, and I don’t care. Oooh, I been dirt. But I don’t care.”

Isa and Gustfunkel (MP) – The Boxer

“Lie la lie, lie la la la lie lie. Lie la lie, lie la la la la lie la la lie”

Depeche Moderaterna (M) – It’s No Good

“Don’t say you want me. Don’t say you need me. Don’t say you love me.”

Jan Fogerty (L) – Lodi

“Things got bad and things got worse.”

Ebba Grön – Psalm #99

“Gud som haver barnen riktigt kärt.
Se till mig som aldrig någonting lärt.”

 

Längtar efter snö

Efter 35 år av inget annat än avgrundsdjupt förakt för vintern och allt som den för med sig så har jag till slut gett upp kampen. Hur mycket jag än gormar, hur mycket jag än våndas, hur mycket jag än ignorerar den så kommer den till slut ändå. Inför förra vintern gjorde jag ett sista krafttag och skaffade persienner för att slippa se djävulskapet, men det visar sig ju att man till slut måste utomhus ändå för att handla mat och vara på jobbet. Man hade kunnat tro att vi 2018 borde ha teknologin att avskaffa vintern helt och hållet, men det verkar som att den politiska viljan inte finns där. När vi står och skrapar rutorna på mornarna så tjorvar de på om regeringsbildning och annat oviktigt. Fy fan säger jag bara.

Så något måste förändras. Jag behöver ett intresse specifikt bundet till vintern. I våras funderade jag på att köpa skidor, men jag tror jag känner mig själv alldeles för väl, för jag köpte aldrig några. Förvisso är det nyttigt och bra för kroppen med motion. Men att göra sportiga saker som är bra och nyttiga för kroppen har väl aldrig varit mitt signum. Ingen har någonsin dragit ihop ett bandylag och sagt “fan hör med Håkan, han är säkert med”.

Pimpelfisket har fått några tappra försök de två senaste vintrarna. Det har resulterat i exakt noll stycken fiskar trots ett antal fiskepremiärer och försök på både vanliga sjöar och inplanterade sjöar. De som läst mitt inlägg Pimpelbluffen vet att jag listat ut att allt bara är en konspiration och att fiskarna flyttar söderut under vintern.

Nej något mer behövdes. Plötsligt slog det mig att jag för första gången i mitt liv faktiskt är en vuxen man med ett fast jobb. Det finns ingenting som hindrar mig från att köpa en skoter. Det är så här det blir när man pluggat halva livet. Trots att jag är 35 så är jag som ett jävla barn som tänker att jag måste fråga någon om lov och inte har råd med saker. Efter ett par månaders forskning och punktmarkering av blocket så åkte jag och hämtade min PRO RMK för ett par veckor sedan. Det var som att en tyngd omedelbart lättade från mina axlar. All ångest inför vintern försvann direkt. Min plan verkar ha fungerat.

Men det var ett svårt beslut. Det här är ju ett helt nytt liv för mig. Jag vet fortfarande inte om jag klarar av den omfattande personlighetsförändringen som krävs för att jag ska bli en riktig skotermänniska. Jag måste börja ha såna här snabba sportiga spegelglasögon och konstiga jackor med färgglada ränder och skoterloggor. Jag måste lära mig dra en massa dassiga skoterskämt. “Helvete har du högre ruta än kammar? Hur gammal är du egentligen”, ska jag säga samtidigt som jag slår blåmärken på knäna och skrattar så att det dånar över kullarna som Hia Hia Häxan i Bamse. Jag måste lära mig alla nya taggar på instagram som #braap, och byta profilbild till skotern på Facebook. Det kändes ju också jävligt rimligt att behöva ta förarbevis för skoter vid 35 när man haft körkort sen man var 18. Tror jag hade kunnat läsa in den där broschyren på egen hand utan att betala 3700 kronor och bränna en semesterdag.

Jaja. Nu återstår bara “uppkörningen” och en kväll med ursinnig shopping av skoteroverall, skoterskor, hjälm, glasögon, handskar, packväska, spade, rem, såg och allt annat jag kan behöva på black friday.

Sen är det jävla säkert dags för snön att komma. Fast man kan väl ge sig fan på att det blir första snöfria året i Norrbotten bara därför. Fy fan.