Slava Ukraini
“Det florerade visserligen en del rykten om att Hitler skulle ha fört dagbok, men det fanns inga tillförlitliga vittnesmål om att så skulle ha varit fallet. Tvärtom ansågs Hitler hysa motvilja mot att skriva för hand. Han använde maskin eller dikterade i stället.”
Ifall Hitlers lärare bara hade väckt ett intresse för att skriva för hand. 🙁
Nu börjar det hårda arga tentapluggandet. Radio nowhere spelas på maxvolym och jag har snus, cola, lypsyl och en hink ifall jag skulle behöva gå på toa. Nu lämnar jag inte det här rummet förrens jag kan allt om allting.
Ifall ändå Sverigedemokraterna kunde koncentrera sig på rätt folkslag hade de fått min röst direkt. Det finns nämligen ett speciellt folkslag som jag blir så gud förbannat irriterad på, som inte har någonting på Sveriges gator att göra, som borde skickas hem. Jag pratar om kvinnor med barnvagnar.
Det är någonting som går sönder i kvinnors hjärna när de föder barn som gör att de inte kan vistas bland människor. Det är en kombination av att alla de träffat de senaste halvåret varit fantastiskt trevliga och hjälpsamma, och ett storhetsvansinne av grövsta slag, ådraget av det faktum att de nu vet att de kan skapa eget liv. På grund av det här slutar alla regler gälla för kvinnor med barnvagn, i deras sinnen vet de att de är det viktigaste som någonsin hedrat trottoaren och att vi vanliga dödliga borde tacka dem på våra bara knän för att de kör på oss med sina barnvagnar.
I lördags åkte jag in till stan trots att jag var sjuk för att köpa en väldigt viktig bok inför tentan. Självklart hade någonting hänt så spårvagnen var ruskigt försenad, när jag kom fram var jag tvungen att springa från järntorget till olivedalsgatan för att hinna i tid. Hur som helst innebar det här också att spårvagnen var packad som en japansk tunnelbanevagn i rusningstid, det skulle inte gått att få in ett vykort mellan oss.
Men på varje stopp stod det någon kvinna som ändå skulle försöka pressa in sitt slagskepp till barnvagn i spårvagnen. Det var helt löjeväckande uppenbart att det var dödsdömt från början men alla skulle i alla fall försöka. Det kan vara för att de vet hur mycket man kan pressa någonting stort genom en liten öppning bara man vill. Hur som helst avslutades varje försök med en arg blick som uppenbart sa att vi alla borde gå av så att hon skulle rymmas med sin barnvagn.
Doing it right.
Sen när någon som faktiskt fått på sin barnvagn skulle av så började hon självklart inte röra sig mot utgången förrens vagnen hade stannat så vi fick hålla dörrarna öppna åt henne för att vagnen inte skulle börja åka igen. Men det gjorde ju ingenting, hon hade ju ingen som helst brådska. Själv satt jag där med stegrande panikstress och ville bara skrika KÖÖÖR FÖR HELVETE! PASSAR DET INTE ATT RÖRA SIG MOT UTGÅNGEN I TID SOM ALLA ANDRA MÄNNISKOR SÅ FÅR DU OCH DIN SKITUNGE FAN I MIG VARA KVAR! Hur som helst så hann jag till bokhandeln i alla fall, fast när jag andades lät det som att jag blåste upp en luftmadrass. Gött att springa typ tre hållplatset när man är sjuk.
Hur som helst är det här bara ett exempel på irriterande barnvagnsincidenter. Men man har ju annars vid otaliga tillfällen blivit påkörd av barnvagnar på trottoaren eller tvingats kasta sig åt sidan eftersom att vanlig promenadpraxis inte gäller när man har en barnvagn. Jag tror hellre att jag skulle utmana en spårvagn än en kvinna med barnvagn för det är större chans att spårvagnen skulle väja.
Och jag ska inte ens börja skriva om alla moderiktiga barnvagnar som fyller alla fik till bristningsgränsen nu när det är höst och alla nyblivna föräldrar känner att de absolut måste träffa varandra på café över en kopp rabarbergrädd och berätta hur speciell deras unge är. Man måste skaffa en Indiana Jones-piska och svinga sig fram för att kunna köpa en lunch-baguette och en kopp kaffe.
Och inte fan jobbar dom heller. Nä skicka hem packet.
Stämningsmusik: Muse – Plug In Baby
Har idag haft endagsredaktion på skolan. Riktigt jävla kul måste jag säga. Känner mig väldigt nöjd över att jag hittade en story själv (demonstrationståget), lyckades genom aggressiv internetstalking få tag på numret till den som anordnade det, genomförde en kort intervju, åkte till Götaplatsen och pratade med folk och tog en halv miljon bilder och åte sen tillbaks till skolan genomsur upp till knäskålarna och skrev en artikel om hela skiten.
Mycket att göra, lite stressigt och läskigt när man egentligen inte kan ett skit om nånting, men fantastiskt skoj. Skulle göra det imorgon också om jag fick. Imorgon ska tidningen vara tryckt så då får vi se hur det blev.
Angående själva demonstrationen så tyckte jag personligen att det var jävligt dumt att talare på en “partipolitiskt obunden” demonstration mot sverigedemokraterna står och jämför alliansen med bakterier. Det fick det hela att kännas väldigt oprofessionellt och smaklöst. Det vet jag att både de blåa och många av de röda tyckte. Kan man ju också se som ett tecken på vilken verklighetsuppfattning som extremvänstern har också.
Fast det hade nog inte kommit särskilt mycket folk om dom skrivit att AFA ska hålla tal. Att stå ensam på ett pickup-flak och vråla slagord åt några duvor som sitter och skiter på poseidon har inte samma vänsterromantiska skimmer som att stå framför 5000 antirasister av alla möjliga partitillhörigheter och låtsas att de är lika galna som en själv.
Stämningsmusik: Neil Young – Walk On
Stämningsmusik:Dead Kennedys – Nazi Punks Fuck Off
Eftersom att jag senare i afton ska på en avskedsfest för en av mina gamla klasskompisar sitter jag och dricker whisky och lyssnar på musik som jag brukar göra innan fester. Jag drog igång lite Hendrix och började fundera på när han dog. Drog upp wikipedia och såg han dog den 18 september 1970, alltså för exakt 40 år sen.
Vad jag undrar är om kidsen idag har någon som helst aning om vem Jimi Hendrix var? Och kommer dom någon dag få reda på det? Finns det någon artist på billboardlistan idag som kommer lyssnas på om 40 år av någon som inte ens var påtänkt innan den artisten dog? Jag känner mig gammal eftersom att jag tror mig tillhöra den sista generation som upptäcker sån här fantastisk musik.
Det kanske är en åldersgrej som alla upplever, att det var bättre förr och att kidsen idag bara lyssnar på det som är nytt. Men jag tror ändå att jag på något sätt har rätt. Jag tror att den buffertzon av musikupplevelser som vi haft sen 60talet börjar krympa mer och mer. Innan Sverige satsade hårt på internet och blev ett av världens moderna länder om vi ser till IT så var vi ungefär 10 år efter alla andra, och kanske är det just på grund av att vi gått så snabbt framåt de sista 10-12 åren som gör att det känns som att vi lämnar det gamla bakom oss. Eller så är det för att jag är hyfsat berusad. Eller kanske för att jag faktiskt börjar bli en gammal gubbjävel?
Jag vet inte riktigt vad jag försöker komma fram till. Kanske är det att det är synd om 90 och 00-talisterna. Eller kanske handlar det här inlägget om att jag börjar acceptera min smygande åldersnojja genom att lura mig själv att jag åtminstone tillhör den generationen som fick uppskatta Hendrix? Hur som helst så skiter vi i vilket nu och drar igång are you experienced.
Jag avskyr politisk propaganda. Det är tydligen nu till och med omöjligt att vistas i min egen lägenhet utan att bli utsatt för den. När jag kom ut från toaletten i min lägenhet tidigare idag satt ett klistermärke på väggen med texten “gör Reinfeld arbetslös, innan du själv blir det”. Jag trodde det var en självklarhet att man inte sätter upp klistermärken i andra människors hus när man är på besök, men tydligen inte för alla.
Det första partiet som vill totalförbjuda valreklam får min röst direkt. Valreklam är ändå riktad mot folk som uppenbarligen egentligen är för dumma för att få rösta. Är man så lättpåverkad och ointresserad av politik att man går förbi en valaffisch och ser någonting som helt ändrar planerna på vilket parti man tänkt rösta på så kan man lika gärna gå till ett runkbås istället för ett röstbås.
Och alla kändisar som yttrar sig om vad jag ska rösta på kan också dra långt åt helvete. När jag blir känd kan jag också stå på barrikaderna med en megafon och skrika om solidaritet och sedan åka hem till min lyxvilla och vaska en flaska Dom pérignon framför pay-per-view-porren. Ifall jag ska lyssna på vad någon har att säga så ska det gärna vara någon som har någon sorts verklighetsförankring.
Och ifall nån mer hjärntvättad paltskalle med pärm och tom blick kommer fram till mig på stan så får vi jävlar i mig hoppas att jag har mitt hulkenserum på mig för annars får armén kallas in.
Ifall vi skulle ta alla pengar och all arbetskraft som läggs på valrörelsen och istället lägga den på välfärden skulle vi inte ens behöva bry oss om vem som vinner valet. Vi skulle kunna sänka skatterna med 30%, ha världens överlägset bästa välfärd, införa medborgarlön och skratta åt Norges oljepengar.
Dagens länk: http://valaffisch.se/wordpress/
Stämningsmusik: At The Drive-In – Rolodex Propaganda
Idag åkte jag in till universitetet för att skriva ut mina stipendieansökningar och lämna in. När jag lämnade lägenheten pissade det ner utomhus så jag klädde mig ordentligt. När jag kom till hållplatsen slutade det regna och temperaturen gick upp från 14 grader till 44 grader. Efter 35 minuter stannade spårvagnen vid Linnéplatsen och jag plaskade iväg mot mediahuset blöt i svett. Jag stoppade in mitt usb-minne på baksidan av datorn och tänkte på hur fantastiskt smart det är att ha mitt usb-minne fastsatt på nyckelringen. Jag menar tänk om jag hade glömt minnet hemma! Det hade kanske varit det jobbigaste som skulle kunna hända. Jag ändrade några meningar, kopierade lite andra papper, lämnade in allt och började glida hemåt. Jag gick in på hemköp och köpte ingredienser till en pizza. Sen var det bara åka de 35 minuter som det tar att åka hem igen.
När jag kom hem insåg jag på hur vedervärdigt dumt det är att ha usb-minnet fastsatt på nyckelringen. Det var nämligen så att mina lägenhetsnycklar satt fast på baksidan av en dator på fjärde våningen i mediehuset. Jag övervägde möjligheten att kanske bara flytta någon annanstans och lämna allt jag äger, men det kändes inte särskilt hållbart. Less som aldrig förr började jag gå mot hållplatsen. På vägen satt en glad alkis och sjöng Rudolf med röda mulen för mig. Jag mördade honom i mina tankar.
När jag kånkat med mig min väska och mina matvaror hela vägen till mediehuset, hämtat mina dumma jävla nycklar och tagit mig ombord på spårvagnen igen fanns självklart ingen plats eftersom att folk vid det här laget slutat arbetet och var på väg hem. Eller ja, det fanns en plats, på insidan av en gubbjävel.
Man skulle ju kunna tro att det bara är arga kids och hårdrockare som sätter sig längst ut trots att det finns plats på insidan. Men i verkligheten kan man räkna med att det åtminstone fyra av fem gånger är nån gubbjävel som vägrar folk plats. Jag tänkte först att han troligtvis bara skulle en eller två hållplatser eftersom att det kan vara jobbigt för honom om han ändå ska upp nästa hållplats. Men vid korsvägen satt han fortfarande kvar. Vid svingeln satt han fortfarande kvar. Vid gamlestadstorget satt han fortfarande kvar. Och han satt kvar när jag gick av vagnen.
Det här är den verkliga anledningen till varför människor inte vill bli gamla. Att bli rynkig och senil är ju ingenting emot att bli ett arsle. Det mest irriterande är ju att man är en sån jävla riddare att man ger upp sin plats om det kommer på en gamling på vagnen. Men ifall jag ser den här gubben stiga på vagnen nån mer gång ska jag fråga ifall han vill sitta ner.
Ifall han sen svarar ja ska jag påpeka att det finns plats på golvet och sparka bort käppen för han. Se vad han tycker om det.
Less!
Stämningsmusik: Tom Waits – I Don”t Wanna Grow Up
Min delade playlist har varit död ganska länge, så nu börjar vi om från början igen! Jag har rensat den helt och hållet och lagt in några låtar så vi har någonting att börja med. Ingen musik är förbjuden men lägg helst inte till hela album.