Skräck och avsky i ett provrum på en mellandagsrea i Norrbotten.

Resultatet av dagens shopping blev

  • Tre t-shirts
  • En skjorta
  • En stickad tröja
  • Ett par Jeans
  • Ett par pyjamasbyxor
  • Ett par träningsbyxor
  • Två par skor
  • En keps

Det gick förhållandesvis smärtfritt tills jag var tvungen att prova ett par jeans på Cubus för att se om de skulle passa min slanka men samtidigt ytterst kraftfulla fysik. Där rådde totalt kaos. Skylten sa att man som mest fick ta med tre plagg men jag var ensam om att inte ha tresiffrigt mängd plagg i famnen. Av någon anledning verkade det inte vara nog heller för det gick människor med nya plagg till alla som var inne.

Hälften av båsen kom ingen ut ur under de 20-30 minuter jag stod i kö. Min teori är att de helt enkelt är bofasta där. Kanske jobbar de med att prova kläder? Vem vet? När det äntligen blev min tur gick jag i alla fall förbi ett av dom och jag kan svära på att jag hörde en tv-stå på och någon som spolade i en toalett.

Väl inne i mitt provrum möttes jag av en förskräcklig syn. Det var helt uppenbart att jag vandrat in i något rovdjurs lya. Det eller någon pervers seriemördares dödsrum. Det var som ett näste byggt av damunderkläder, blusar och jeggings. Troligtvis från de hundratal offer som mist sitt liv där inne. Jag stod knähögt i brösthållare och kämpade frenetiskt för att få av mina jeans och långkalsonger så snabbt som möjligt för att hinna prova de plagg jag valt ut för att inte bli dess nästa offer när psykopaten återvände.

Jag hade fortfarande bara ett ben i mina jeans när jag ramlade ut genom dörren. Anfådd, kallsvettig och vit i ansiktet rusade jag till kassan och sa åt kassörskan att de måste varna de bofasta i omklädningskvarteret att det går en mördare lös. Hon tog genast upp telefonen och ringde securitas och sa att det var en dåre lös på cubus och att de måste komma omedelbart. Jag drog på mig det andra benet av jeansen, knäppte gylfen, betalade och gick innan vakten anlände. Jag hade ju fler ställen att gå till.

Stämningsmusik: Nick Cave & The Bad Seeds – The Curse Of Millhaven

Riktigt norrsken

Jag hatar människor med extraljus. Jag har varit till Luleå över dagen, och eftersom att vi har sju minuter dagsljus har jag varit tvungen att köra i mörkret. Jag har lite lätt huvudvärk eftersom att varannan biljävel man möter har Rammsteins ljusshow fastmonterad i fronten. Jag förstår att det kan vara skönt att se lite längre så att man hinner bromsa om det går upp en älg på vägen. Men med de extraljus som folk använder behöver de inte ens bromsa. Den kraftfulla strålningen från strålkastarna hinner lösa upp skogens konung i atomer långt innan det ens är tal om att det skulle bli en krock.

Det måste ju vara så att människor här uppe antingen är rädda för mörkret eller  så har de ett försvinnande litet kön som de måste kompensera för. Ifall man monterar en ljusramp på taket, fyller fronten med extraljus, har dimljusen påslagna, har tänt inne i bilen och sitter med en laserpekare i ena handen går det inte motivera enbart med att man bara vill se bättre. Det här är anledningen till att Norrbotten aldrig har något “snökaos”. Vi har inte fler plogbilar, vinterdäck eller folkvett. Det är alla arslen som kör omkring med sina förbannade extraljus som smälter bort snön från vägarna.

Oturligt nog är det här också samma människor som vägrar blända av innan den mötande gör det. Så när man möter någon på en raksträcka måste man antingen härda ut tills ögonen blöder och man kan se benen genom armen när man håller för ögonen. Eller så måste man själv blända av och då blir det en sträcka på garanterat minst två kilometer i fullkomligt mörker.

Efter några mil börjar man lessna. Jag var väldigt sugen på att göra en god gärning genom att svänga över i mötande fil och hoppas på att bältet håller. Men jag ville inte krocka sönder mammas bil.

En norrbottning slår på helljuset.

Stämningsmusik: The Rolling Stones – Shine A Light

Decisions decisions

Tenta på tisdag. Ska jag börja med att läsa den här fantastiska boken (en riktig nagelbitare sägs det)?

eller kanske det här otroligt välskrivna och gripande samhällsdokumentet?

Eller ska jag kanske lägga min slitna gubbkropp i sängen, leka lite cowboy med mitt playstation och sen jävlat somna ihjäl mig efter att ha halkat omkring en dag mellan universitetet, gymmet och skattekontoret i det ispalats som tidigare var känt som Göteborg.

Det finns ett av de tre valen som är troligare än de andra.

Stämningsmusik: Jose Gonzalez – Far Away

Träningsbloggarn

Idag åkte jag in till människobyn för ett möte och träning. Tycker faktiskt att det går framåt med träningen. Jag känner mig fortfarande lite som ett sånt där luftskepp som måste tvätta sig med en trasa på en pinne när jag jobbar på där bredvid alla normala människor. Men det känns helt klart som att jag orkar mycket mer redan efter en dryg vecka.

Jag är osäker på om det faktiskt är någon egentlig skillnad mer än att jag börjar vänja mig vid att det är jobbigt så att jag inte börjar gråta efter fem minuter, men nu klarar jag i alla fall en halvtimma på crosstrainern och 20 minuter på löpbandet utan någon paus. Visst, mina tår domnar bort, min puls snittar 175 och när jag går till omklädningsrummet efteråt känner jag mig full. Men jag klarar av det, och har jag inte fått en hjärtattack än så är det nog lugnt.

Stämningsmusik: Bruce Springsteen & The E Street Band – Born To Run

Trolling down the street, making paintings, sippin on gin n juice

Är muslimer dumma? Eller är det bara så att pressen är sjukt duktiga och snabba på att hitta den där pyttelilla gruppen av dumma muslimer som faktiskt bryr sig när Lars Vilks gjort någonting? Och ja, jag använder ordet dum. Man måste vara väldigt dum för att inte förstå att Lars Vilks är en talanglös konstnär som gör kontroversiella saker av rädsla för att han kanske en dag måste skaffa ett riktigt jobb. Han är som ett monster i en saga där monstret försvinner om man slutar tro på det.

Lars Vilks har faktiskt en poäng, en poäng som jag faktiskt håller med om. Jag tycker inte att religion står över yttrandefrihet. Jag tycker faktiskt inte att religion står över särskilt mycket. Jag tycker inte att djur ska få slaktas på plågsamma sätt för att det står i en bok som skrev av nån man med långt skägg som såg en brinnande buske under en svamptripp för några tusen år sen. Jag tycker inte att man ska få diskriminera mot bögar för att bibeln säger att det är en styggelse och ska bestraffas med döden. Och så vidare.

Men när Lars Vilks för tusende gången gör någonting provokativt och hävdar att det handlar om yttrandefrihet börjar man misstänka att det mest handlar om en sorglig mediehora med dålig fantasi och tvivelaktigt karriärsval som gör vad som helst för att synas i media.

“Jag har en gjort en tiometersstaty av profeten Muhammed. Jag har en motoriserad dildo som förs in och ur hans anus 120 gånger per minut. I vänster hand håller han en bomb. Höger hand heilar. Och så ser man att han håller på att trampa på en kattunge som jag målat i samma färger som Sveriges flagga. Det har med yttrandefrihet att göra! Jag lovar!”

Kanske är det dags att pressen slutar rapportera om varenda liten grej som har med Lars Vilks att göra och istället vänta tills han gör nånting intressant. Om vi har tur kanske kan hämtar inspiration från självmordsbombaren och spränger sig själv i småbitar så vi slipper se honom försöka hålla tillbaks orgasmen varje gång tv-kameran slås på.

Det slumrande folket

“Svensson kan inte ta en lur på en onsdag” /Håkan Öberg 2010

Håkan Öberg var en helt vanlig journaliststudent. Full av liv, stora drömmar och ett brinnande intresse för att skriva. Så här i efterhand är det ironiskt att det enda hans liv blev var ett reportage som han inte själv fick skriva. Han blev bara 27 år gammal. Höstterminen 2010 började Håkan nämligen sova middag.

Det började oskyldigt som det alltid gör. Håkan somnade i soffan framför Conan O’Brien efter torsdagens obligatoriska ärtsoppa. Men vad som verkade vara en engångsföreteelse blev snabbt till rutin.

– Asså uppfattningen var ju länge att ifall man inte sover i sängen så äre lugnt, då kan man inte bli beroende. Och man vill ju inte bli en jävla snarkare. Fan i början trodde vi ju till och med att det bara var nyttigt me en femma på örat, säger Håkan.

Det gick snabbt utför för Håkan. Inte nog med att han sov middag varje dag, långsamt men säkert förflyttades också middagsluren in till sovrummet. Det tog bara några veckor innan Håkan sov middag i sin säng varje dag. Håkans beroende gick snabbt ut över studierna. Han kom försent till morgonföreläsningarna för att han inte kunnat somna innan tre på natten och när han väl lyckades ta sig till universitetet i tid var det alltid med rödsprängda ögon och bristande uppmärksamhet.

– Jag märkte ju vad som var på gång. Jag sa åt han att du måste sluta, jag känner så jävla många som gått ner sig på det där. Han hamnade i försvarsläge direkt, riktigt förbannad blev han. Du ska väl för fan inte säga nånting! Du ligger ju för helvete och sover hela jävla nätterna! Fan ska du bry dig för om jag tar mig en kvart på kvällen sa han. Jag borde stått på mig men jag blev också förbannad. Dra åt helvete sa jag, hoppas du somnar på spårvagnen och hamnar på länsmansgården ditt arsle! Det var sista gången vi sågs, säger Jajje Olsson, före detta vän.

Efter att ha blivit utsparkad från skolan för att ha slumrat till under en tisdagsföreläsning med Nils Hansson hamnade Håkan i en nedåtspiral av duntäcken och snoozefunktioner. Han prostituerade sig för snuttefiltar och sov på spårvagnar, parkbänkar och i dåligt upplysta möbelaffärer. Smekmånaden var över, nu hade leken blivit allvar. I december 2010 hittades Håkan död på järntorgets toalett.

– Han ringde mig veckan innan och ville ses. Han berättade att han sovit normalt i över en vecka och att det äntligen var slut med den där skiten. Han lät så pigg och fräsch att jag började gråta. Jag trodde verkligen på han. Det tror jag att han själv gjorde också. Men han ville ha den där sista vilan innan han återgick till Svenssonlivet, och en sista vila fick han, säger Håkans Mamma.

Håkan hade bäddat ner sig under ett duntäcke med inte mindre än fem kuddar. Han hade ställt en väckarklocka som han just köpt av en langare på andra långgatan. Väckarklockan ringde aldrig. Håkan vaknade aldrig igen.

– Fem kuddar är ju väldigt mycket. Det var väl antagligen vad han använde när han körde på som hårdast och det blev för mycket nu när hans dygnsrytm hade återvänt till det vanliga. Jag är tveksam till att han hade vaknat även om klockan hade ringt. Det här är alliansens nya kalla Sverige, politikerna byr sig inte. Och den vaga lagstiftningen gör att vem som helst kan beställa hem en resårbotten från internet helt lagligt. Tillverkarna gör nya sängar snabbare än våra lagstiftare kan klassificera dom. Det är en förlorad generation, säger Rolf, Dolphsson sömnexpert.

Och fallet Håkan var bara ett av tusentals. Ny statistik visar att mer än var tionde sjuåring uppnått remsömn innan bollibompa är slut. Bristande information och dåliga förebilder är problemet. Att skolorna säger att tuppluren är en inkörsport till koma hjälper inte ifall barnen ser sin pappa ligga på soffan och slumra till redan innan de regionala nyheterna på svt har slutat. Samtidigt får rockstjärnorna ungdomarna att tro att det är coolt med sömn med låtar som Sleeping my day away, Sleep now in the fire och Sleeping in my car. Ungdomen har ingen chans.

Horse, not even once.

Stämningsmusik: Sleep – Dopesmoker

The candyman can, oh the candyman can

Idag insåg jag att jag nog kommer vara tvungen att helt sluta äta godis. En vanlig jävla snickers innehåller ju 500 kalorier. Förut skulle jag inte brytt mig, det skulle lika gärna kunna stå 5 kalorier eller 5000 kalorier. Men nu börjar jag inse hur mycket jag måste arbeta för att bränna dom där 500 kalorierna.

Är det det här jag har missat alla dessa år? Har jag gått omkring som en jävla hoppborg de senaste tio tolv åren bara för att jag inte haft perspektiv på hur äckligt onyttigt saker och ting är? Jag känner mig som Ace Ventura. “Finkle is Einhorn, Einhorn is Finkle!”. Jag har löst mysteriet!

I och för sig kan man ju se det som att det är en självklarhet som jag borde förstått själv, men uppenbarligen har jag ju gjort någonting jävligt fel. Jag kan väl trösta mig med att jag inte är den enda. Ifall inte Svenska folket vore så lättlurade skulle det bli svårt att fylla ut dagstidningarna.

Kom i form på två veckor med den nya kissochbajsdieten, aftonbladet plus har recepten!

Jonas gick ner femton kilo på tre sekunder. “Jag behöver ändå bara ett ben!”. Expressen har testat den nya självstympningsmetoden.

Experten rekommenderar “Skjut dig i huvudet så kommer din kropp att automatiskt tappa massa när den förmultnar, du kan till och med titta på tv samtidigt!”

– Det kanske inte behöver vara så svårt, tänkte Håkan och insåg att skammen med att misslyckas just fördubblades i och med det här inlägget.

Good night sweet prince


Stämningsmusik: The Rolling Stones – Brown Sugar

Pumping iron

Idag tränades det som aldrig förut. Efter föreläsningen gick jag med bestämda steg till sportlife. Mitt träningskort låg hemma så istället för att dra kortet sparkade jag in dörren och råmade att nu är jag här. En anställd kom och frågade vad det var frågan om, jag besvarade frågan genom att sänka honom med en rak höger. Det är viktigt att spöa någon första dagen så att man inte blir någons bitch.

Jag bytte om till enbart shorts. Jag har ännu inte hittat ett linne eller t-shirt som inte bara går i bitar så fort jag spänner mina hulkenmuskler. När dörren till omklädningsrummet slog igen kände jag direkt hur kvinnornas blickar drogs till mig. De såg ut som rådjur i strålkastarljus och jag kände genast hur luftfuktigheten ökade markant. Mina ögon är här uppe sa jag innan jag förflyttade mina stenhårda glasskuleskinkor in till konditionsrummet.

Tyvärr var inte utrustningen anpassad till en man med lika gudomlig fysik som mig. Varken crosstrainer eller löpband kunde erbjuda nog motstånd för att min puls skulle gå över 50 slag i minuten så jag gick över till vikterna utan att jag var tillräckligt uppvärmd. Oturligt nog blev det fiasko vid vikterna också. Jag hann bara köra några futtiga set i bänkpressen innan rutorna brast av mina träningsvrål. De bände sig bara rakt ut och gick i tusen bitar.

Det hade inte gjort någonting i vanliga fall. Men eftersom att uppvärmningen gick åt helvete hade jag inte fått upp någon värme så jag beslöt mig för att avbryta. Man vill ju inte bli förkyld. Och så behöver man ju inte slita ut sig helt första passet heller.

Stämningsmusik: Various Artists – The Incredible Hulk

Superdödssnörysskylechokspritfestskaoset är över

Eller nästan i alla fall. Det ser fortfarande ut som Tony Montanas skrivbord utanför fönstret. Och det verkar inte ha snöat för sista gången heller. Men kaoset, rysskylan och spritfesterna är över. För tillfället.

Mitt rättegångsarbete som man skulle kunna missta för någonting en efterbliven femteklassare skulle kunnat skriva i sin drömbok blev godkänt. Jag vet inte hur och jag tänker inte heller ifrågasätta det. Jag har eldat upp min egen kopia. Nu återstår bara att jaga rätt på de andra fem som läst det och göra det som måste göras, sen kommer det vara ett minne blott. Men nu när det är över känns allting överskådligt igen. Kaoset är borta.

Rysskylan är också borta. Självklart har jag haft besök när löpsedlarna lytt “kallaste vintern på 100år” så hon fick bara se Göteborg från dess sämsta sida. Det Göteborg där det är så kallt att man måste ringa en suicide hotline ifall man måste gå längre än två hållplatser. Men det har i alla fall varit hemskt trevligt.

När man bor i en stad glömmer man ofta bort att man faktiskt kan göra någonting på veckorna också. Det var otroligt värt även om det stundvis kändes svårmotiverat att stiga upp kvart i åtta på morgonen efter en kväll med pubquiz, drinkar på heaven 23, på spåret och saffranssnäckor för att gå i dödskylan till en vagn som med 100 procents säkerhet är försenad för att den frusit fast någonstans i länsmansgården. Lätt värt det.

Kom tillbaks till sommaren så vi kan ligga på en filt i parken, dricka boxvin och leva om hela nätterna!

Stämningsmusik: Bruce Springsteen & The E Street Band – Out In The Street