Idag hände någonting jättetokigt. På vägen hem från skolan blev jag kontaktad av Anton Berg från P3 Spel. De vill ha en soundbyte när jag läser upp avslutningen på min artikel där jag kritiserar tidningen Roots och Susanne Möller.
Det var inte vi på Eurogamer som grävde upp själva nyheten, det var Blogemup.se, men P3 Spel gillade artikeln och tyckte det var bra med någon som vågar komma med en konkret och kritisk åsikt. Citatet lyder:
Jag känner att en av journalistkårens mest maktlösa grenar just blev än lite maktlösare. Den dagen som spelföretagen gör sina egna tidningar och kommer undan med det är vi illa ute.
Det känns nog så främmande för mig att någon ens läser det jag skriver. Ännu mer främmande är det att annan media läser det, gillar det och tar med det i sitt program. Så självklart är det sjukt kul att ett rikssänt radioprogram uppmärksammar mitt arbete på något sätt. Större bekräftelse har jag nog aldrig fått.
Sen kom den mest främmande tanken av alla. Efter de spelat upp klippet ska de diskutera pressetik med Susanne Möller och hon ska då också få förklara sig. Det betyder alltså att en människa som jag kritiserat i en artikel kanske läst min text och kritik.
Det är en sjukt underlig känsla, nästan lite pinsam. Som att man blivit påkommen med att snacka skit bakom ryggen på någon, trots att det faktiskt är helt annorlunda. Det är bara det att det är helt nytt att någon berörd faktiskt kan läsa någonting jag skrivit.
Kanske har Ola Lindholm läst gårdagens blogginlägg om honom och vägrar precis som tidigare att kommentera?
Jag har skrivit åt Eurogamer i några månader nu. Jag har sänt radioprogram, skrivit artiklar, redigerat tidningar, gjort tv-inslag och allt möjligt på JMG. Men det är först idag jag insett att jag faktiskt är en journalist och inte som någon som bara leker omkring på högskolan tills CSN säger stopp.