The cornerstone of any nutritious breakfast

I tisdags var jag med klassen på en liten tillställning på Henriksberg. Vi bestämde oss för att eftersom att vi lämnat in PM inför C-uppsatsen och dessutom fått CSN var det bästa tillfället för klassfest på länge. När vi anlände var jag hungrig och hoppfull. Även om Henriksberg är ett sunkställe är ju en krogburgare alltid en krogburgare. Hur dålig kan den vara?

Fasansfullt dålig visade det sig. De flugtäckta barnen med uppsvällda magar som visas på tv hade ratat den här dyngan och ätit flugorna istället. Till att börja med satt jag och väntade på min mat tills alla andra nästan ätit upp sin. När jag sedan gick och frågade hur det gick med min burgare visade det sig att den var färdig men att de glömt att skicka ner den. Och färdig var den. Färdig och väldigt mycket mer.

När jag tog min första tugga skrumpnade hela munnen ihop när den brända och snustorra köttmassan sög åt sig all min saliv. Det sägs ju att man ska tugga mat över 40 gånger men det här är första gången jag varit tvungen att göra det. Till slut lyckades jag spola ner några grova bitar som uppenbarligen var för gummiaktiga för att kunna tuggas sönder med en öl.

Av ren chock och fascination var jag tvungen att smaka en till tugga bara för att vara säker på jag misstagit mig. Men det hade jag inte. Andra tuggan var lika skrämmande dålig som den första. Det var den sämsta burgaren någonsin. Hur i helvete kan en människa som jobbar med att göra mat steka en så förbannat dålig hamburgare? Jag skulle på något sätt vilja jämföra den med förintelsen men det vore att överdriva allvaret med andra världskriget.

Jag kände hur min inre Gordon Ramsay bara ville gå till bardisken och kasta det brott mot mänskligheten som var min hamburgare i ansiktet på servitören. Men svensk som jag är knöt jag näven i fickan, väntade artigt på min tur varpå jag påpeka att den var helt oätlig och att de får göra en ny.

Det är första gången jag någonsin skickat tillbaks mat. Man kan ju räkna med att kocken fiser på brödet och ollar tomaten när han får maten tillbakaskickad. Men allt förutom en tillplattad bajskorv mellan två mögliga knäckebröd hade varit bättre än den första burgaren så jag brydde mig inte.

Efter att ha väntat onaturligt länge på en ersättningsburgare kom den äntligen, den som jag så länge hade väntat på, världens näst sämsta burgare. Jag funderade om jag skulle lämna tillbaks den också och säga att nu får ni fan göra mig en nachotalrik, det kan väl för fan inte vara för svårt att göra? Men jag var vid det här laget för hungrig för att orka börja jiddra och vänta på någonting nytt. Det hade gått över två timmar sen jag beställde.

När jag var och beställde en ny öl frågade bartendern mig om jag var nöjd med min nya burgare. Jag påpekade att den var bättre men fortfarande det absolut värsta jag lyckats få i käften. Men någon ersättning i form av pengarna tillbaka eller gratis öl var det inte frågan om. Inte för att jag bad om det men det ska man inte behöva göra.

Poängen med historien är i alla fall att jag inte ska tillbaks till Henriksberg.

Helkass helklass

Idag fick vi presentera våra planer för projektarbetet för klassen. Projektarbetet är alltså våran C-uppsats, fast det är lite annorlunda i och med att vi gör ett magasin av hela skiten istället för en vanlig uppsats. Saken är den att vi är över 40 pers i klassen och de flesta skriver två och två så det blev ungefär 20 redovisningar på raken.

Cool som jag är satt jag längst bak eftersom så att jag kunde tugga tuggummi och snusa utan att läraren skulle se. Kepsen tog jag dock av mig, så cool är jag inte. Ett resultat av min placering var tyvärr att jag inte kunde höra ett ord som sas.

– mmmfffmmmhhhmmmf hundbajs mmmffhfmmfm gestapo.

– Är det någon som har några frågor?

– Nej det är glasklart. Gestapo och hundbajs låter som ett väldigt intressant ämne.

Att försöka gissa vad orden gestapo och hundbajs egentligen betydde blev gammalt rätt snabbt. 3G-nätet har nog aldrig belastats så hårt.

Twitter gick varmt med kommentarer från likasinnade klasskompisar som skrev saker som: “jävlar vad långsamt det går…” och “Målade just ett litet hakkors i mitt anteckningsblock”. Inte ens lärarna kunde dölja att de inte ville vara där. Kring klockan fyra hade varje grupp gått från tio minuter till ungefär fem minuter. “Har du en idé? Är den bra? Kör hårt, NÄSTA!”. Den sista gruppen fick inte ens gå upp. Vi hörde bara hur läraren vrålade “skitbra idé killar” från trapphuset.

Ungefär så spännande har min dag varit.

I don’t remember askin’ you a Goddamn thing!

Igår såg jag Pulp Fiction för första gången sen vad jag tror är 2002 när den släpptes på DVD. Jag har medvetet hållit mig från att se den eftersom att den började kännas söndersedd och en sån film förtjänar bättre.

Det var med skräckblandad förtjusning som jag förde in skivan i spelaren. Hade det gått nog lång tid sen senast? Hade jag glömt nog mycket för att filmen skulle bli intressant eller skulle jag sitta och mima med i dialogen? Var den över huvud taget så jävla bra från början eller var man bara ung och dum och tyckte att det var kul med svordomar?

Mina farhågor var dock helt ogrundade. Det visade sig att Pulp Fiction fortfarande är en av världens bästa filmer. Om inte den bästa. Den är en av anledningarna till att jag inte gillar skalor som går upp till tio. För det är bara Pulp Fiction och en handfull andra filmer som förtjänar det.

Det ultimata beviset på detta är att Pulp Fiction är en så bra film att vi i många år framöver blev lurade att John Travolta och Samuel L Jackson gör bra filmer. Vilket absolut ingen av dem gör. Nu har det till stor del gått över men det finns fortfarande många som på allvar tror att Samuel L Jackson är en slags garanti för underhållning.

Frågan är bara om Tarantino någonsin kommer göra något i närheten av lika bra? Det har ta mig fan gått 17 år nu.

 

Ministry of same walks

Någon har googlat frasen “samernas gångstil” och tagit sig in på min blogg. Jag är ruskigt intresserad. Går samerna på något speciellt sätt? Är det därför de har sina löjliga näverskor? Går de annorlunda av någon speciell anledning? Kanske för att attrahera samehonor under parningssäsongen eller har det någonting att göra med att de tar sig fram i terrängen bättre på det viset?

Jag tänker mig i alla fall att det påminner om någonting ur ministry of silly walks. Om någon same eller expert på samer skulle vilja kontakta mig skulle jag vara väldigt tacksam. Jag skulle vilja reda ut det här så att jag slipper göra någon besviken nästa gång någon googlar samernas gångstil och hamnar på min blogg.

Vad gör jag nu för tiden? Varför hör jag aldrig av mig?


Mitt läsarantal har sjunkt kraftigt den senaste månaden när jag inte bloggat. Jag som trodde jag skulle kunna leva på räntan utan att göra ett skit. Men det var tydligen för mycket begärt!

Inte heller har det kommit någon namninsamling för nya inlägg eller ens ett tårdrypande telefonsamtal halv fyra en lördagnatt från någon ungmö som vill att jag ska blogga. Saknad av ingen, det är förjävligt.

Jag vägrar hur som helst skriva att jag ska skärpa mig och blogga mer. Då får jag en massa press på mig att jag ska ha någonting att säga. Tror det är därför jag börjat twittra mycket. På Twitter krävs inte mer substans än en sån där vit hundbajskorv. Man behöver inte ha någonting vettigt alls att säga. Det känns tryggt.

Jag tror jag måste behandla bloggen på samma sätt i framtiden. Jag tar mig själv på för stort allvar nu för tiden. Jag är ju en resande journalist nyss hemkommen från Frankrike. På måndag åker jag till Oslo. Jag måste ju skriva någonting som folk faktiskt vill läsa. Jag måste skriva det utan stvafel och korrekt meningsuppbyggnad, vad ska annars folk tro?

Nej, från och med nu ska jag skriva riktig skit.