Keycode security

Idag ringde företaget Keycode security till mig när jag stod och packade varor på ICA. Lulebo har nyligen installerat porttelefonen i trapphuset så jag tänkte att det kanske hade någonting med det att göra, så jag svarade.

– Jag ringer på grund av den stora mängd kontokortsbedrägerier som för tillfället händer i Sverige. Hur spärrar du dina kontokort ifall det skulle bli stulet, frågade den unga mannen på andra sidan telefonluren.
– Ja inte fan vet väl jag, jag ringer väl banken eller går in på internetbanken. Jag ska inte köpa någonting och jag har inte tid med det här, svarade jag och la på luren så hårt att tummen var nära att spräcka glaset på min Samsung.

När jag kom hem var jag så klart tvungen att kolla upp vad det är för smörja han ville pracka på mig. Då hade jag ingen aning om vilken ofattbart onödig skitprodukt de erbjuder.

För bara 500 jävla kronor om året så kan de spärra kontokortet och telefonen åt mig med ett enda samtal. Och inte fan vet jag. Det kan jag då göra med två samtal alldeles jävla gratis. Eller inte ens det. Det går nog att göra på nätet skulle jag tro. Och för det behöver jag inte betala 500 kronor, fylla i papper, skicka in papper eller registrera allt jag äger på en hemsida. Det kan ju omöjligen ens vara så att man tjänar tid på det.

DETTA INGÅR I SPÄRRTJÄNST

  • En plånboksdekal (metall)
  • 2 st klisteretiketter till Mobil
  • En registreringsblankett
  • Portofritt svarskuvert
  • Flera dekaler med spärrnummret.

Inte vet jag. Men om du ska beskriva vad som ingår i din fantastiska tjänst och det enda som finns i listan är en blankett, ett portofritt kuvert och några klistermärken så kanske det är en ledtråd om att din tjänst kan dra långt åt helvete? Jag antar att dessa dekaler som följer med har texten “Varning för idiot” tryckta på sig och är gjorda för att fästa i pannan.

Finns det någon som köper det här? 500 jävla spänn om året för den minst nödvändiga tjänst jag någonsin läst om. Och vilken är målgruppen? Det kan ju inte finnas en myndigförklarad person som tappar bort sina grejer så pass ofta att de känner att de behöver lägga ut kortspärrandet på entrepenad?

Folk säger att arbetslösheten är för hög och att det finns allt för få jobb i Sverige. Men i en värld där man kan sälja en sån här tjänst är det djävulskt uppenbart att det finns alldeles för många. Jag skulle hellre betala en medborgarlön till pojkvaskern som ringde upp mig än att han ska behöva sitta på sitt själadödande skitjobb och kränga den här värdelösa produkten.

Sommarpromenad

Bestämde mig för att det officiellt är sommar igen. Det betyder att jag måste börja om med mina promenader. Har just flyttat till Luleå så jag har ännu inte någon koll på exakt vilka rutter som fungerar men Lulsundsberget verkar vara en enda labyrint av skogsvägar och stigar att promenera efter.

Jag märkte även att jag kanske inte är den atlet som jag tror att jag är. Jag skulle egentligen behöva en vätskekontroll på vägen till parkeringen. Det är inte så att jag fick mjälthugg eller kroppen full av mjölksyra. Men svetten sprutade bokstavligt talat. Kanske inte svarta jeans och t-shirt med huvtröja var det bästa valet i det här strålande solskenet men nån jävla gräns måste det ju finnas. Naturens lagar bröts och på något sätt lyckades jag svettas min egen vikt på 40 minuters promenad.

Men det är rätt fint härikring i alla fall. Får ta med mig en ryggsäck full med vatten och bege mig lite längre bort här nån dag.

Hundra miljoner

Bandet Stiftelsen har nu hundra miljoner spelningar på Spotify. Hundra miljoner. Frågan är vem som bär ansvaret för att ha tillåtit detta ske.

Enligt SIFO är tydligen de viktiga valfrågorna jobben, miljön eller skolorna. Det är för mig bisarrt att vuxna människor kan sitta och diskutera jobbskatteavdrag eller om farmor Agda har rätt till ett kokt ägg på påsken, när Stiftelsen har hundra miljoner spelningar på Spotify. Hur kan någonting sånt här fått ske 2014? Och i Sverige?

Till att börja med så borde Cilla Benkö, verkställande direktör på Sveriges radio, avgå. Det börjar vara dags att public service tar sitt ansvar även när det gäller musiken. Den abort till låt som är Vart jag än går står för nästan 39 miljoner av deras spelningar och har tveklöst populariserats av Sveriges radios oansvariga musiklistor. Det måste ju finnas något slags kulturellt ansvar för public service och varken P3 eller P4 lever upp till det. Senast igår fick jag höra låten Dubbel Margarita av gruppen Far & son som för tillfället ligger på P3:s B-lista. Det finns inga ord.

Hur skulle vi reagera på om SVT drog igång ett femminuters klipp från Jersey shore var tionde minut? Det hade knappast ansetts vara okej. Är det egentligen konstigt att Sverigedemokraterna går framåt i undersökningarna när åtminstone en fjärdedel av sändningstiden går åt till att slå fast att det är okej att vara fullkomligt smaklös, att det finns fler där ute som också är idioter.

Eller ses det det som ett slags nutida Joelbitar? Är tanken att vi andra ska lyssna på det och förstå att vissa föds annorlunda och är  mindre lyckligt lottade? Det kanske inte är en slump att Robert Petterssons röst beskrivits som lika dos skitnödighet och downs syndrom. Men nog skulle jag hellre äta en näve sand tillsammans med Joel än tvingas lyssna på hur Robert Pettersson försöka darra på rösten och sjunga känslosamt. Sand på vägen ner smakar bättre än på vägen upp.

Kanske är det dags att musikbranschen får en motsvarighet till livsmedelsverket. Uppenbarligen fungerar den oreglerade skivmarknaden som vi har idag jävligt dåligt. Det parti som vågar ta tag i den här heta potatisen har i alla fall min röst, för så här kan det inte få vara.

Hundra miljoner spelningar.

Vakna Sverige.