Man kan ju bara testa lite – eller?

Det sägs att man i varje medelstor stad skulle kunna hitta personal att driva ett koncentrationsläger under förintelsen och att man i varje medelstor LCHF-grupp kan hitta initiativtagarna.

Folk som börjar med LCHF har nämligen tendensen att se det som en slutgiltig lösning att utrota kolhydrater ur kostcirkeln. Hur vet du att någon börjat med LCHF? Det vet du för att de berättar det för dig. Precis som Crossfit med andra ord. Det är som att fanatikerna pratar om deras duktiga barn och försvarar också dieten som om det bokstavligen vore deras barn. Någonsin provat att säga att du inte gillar LCHF-mat? Att du tycker att det är bättre att räkna kalorier eller valfri annan diet? Det är som att de tar det personligt, som en skymf, som att man sagt att deras barn inte duger.

I veckan har jag testat lite LCHF igen, och bekräftar därmed min teori om att de som börjar med LCHF måste berätta om det. Jag trodde dock inte att jag på så kort tid skulle gå ner mig så djupt i missbruket. Tidigare idag kom jag på mig själv med att lägga ut en bild på instagram på LCHF-mat jag lagat med en kort beskrivning av hur jag hade gjort den. Hur kunde det går så illa?

2016-09-15-13-07-21

Snart är jag också medlem i LCHF-grupperna på Facebook och fiskar efter ryggdunkar och skäller ut folk som inte tolkar de heliga LCHF-texterna på precis samma sätt som mig själv. En som jag tittat lite på hade 20 paragrafer i regelboken och 2200 tecken om vilken sorts LCHF som gruppen gillar. En av reglerna är att frukt inte får finnas med på bilder som läggs upp och såna inlägg kommer tas bort, för det är inte LCHF.

Jag kommer börja vara sur om jag blir bjuden på mat utan ett LCHF-alternativ, ge improviserade föreläsningar i tid och otid om hur socker är den bokstavliga djävulen och prata om hur lågt gi-värde rödvin har i jämförelse med öl.

Är det så här heroinister känner sig när de upptäcker att de råkat hamna i ett beroende. Man börjar ta lite LCHF hemma på fritiden för skojs skull och testa lite, man märker inte ens att man är fast. En dag står man bara där och rotar igenom kyldisken och vänder på varenda förpackning för att se så att tillverkaren inte smugit ner några extra kolhydrater i Jokkmokkskorven. Det är nämligen vanligt att man smyger ner lite onödigt socker i halvfabrikat.. ni ser? Det är kört för mig. Jag har redan börjat.

Tyvärr så har LCHF:are svårt att få hjälp, det är nämligen inte olagligt att vara odräglig så polisen står maktlös i den här frågan och LCHF:are är inte kända för sin villighet att söka hjälp på egen hand. Så jag ber er att minnas mig för den jag var och inte det jag blev.

 

Nä men för att vara seriös så får man väl se. Senast jag testade någonting liknande så blev jag sjukt less på det efter bara ett tag. Men då kan jag i alla fall se fram emot den gigantiska godispåsen jag kommer att vräka i mig när jag väl bryter ihop, det kommer bli gott. Kände bara att jag inte pallade med att köra mina vanliga måltidsersättningar när jag varit hemma med trasig axel. Charmen försvinner som när man har all tid i världen att laga mat och sitter uttråkad och väntar på att bli bra igen.

One does not simply walk into Árjepluovve

Det är nästan sjukt hur fint det är i Arjeplog. Jag äger ju ingen skoter så jag är inte upp till fjällen på vintern, och jag har nog aldrig varit ovanför odlingsgränsen när det är barmark vad jag då kan komma ihåg. Men så i helgen tyckte Linda att jag borde hälsa på, gå lite fjäll, dricka lite kaffe och fiska. Sagt och gjort, rejsade upp Toyotan till Arjeplog efter jobbet på fredagen, drack nån pilsner och tittade på Norrskenet och sen bar det upp till en parkeringsplats vid Guoledisjávvre på lördag morgon. Där, ett stenkast från norska gränsen vandrade vi 6,5 kilometer över kalfjället till Jurunstugan i Seldutdalen. Extremt vackert där uppe och helt sjuk känsla när det är så öppet utan ett enda träd så långt jag kunde se. Kände mig som en japansk turist trots att den här utflykten går utan problem att göra över dagen även om jag skulle startat från min lägenhet i Älvsbyn. Fjällvärlden är bakom knuten men jag har knappt ägnat en tanke på att jag kanske borde uppleva den.

Skärmklipp 2016-09-04 21.52.17

asdfafsd

dgfsgsfdgsdf

2016-09-03 13.39.33

2016-09-03 13.39.37

Vi kom fram efter ungefär två timmar. Efter att ha ätit lite skav, och druckit kaffe så var det dags att prova fisket i strömmen. Fick ett napp men krokade inte fisken. Skulle byta ställe och hoppade ner på en klippa som var kanske 30 centimeter under avsatsen. Tyvärr såg jag inte att klippan var gjord av glas som någon smort in med vaselin och täckt med bananskal för jag flög jävlat åt helvete så fort skorna nuddade i den. Jag hade som bara två alternativ att välja mellan. Mitt fiskespö är så klart oersättligt så det var aldrig ett alternativ att släppa det för att ta emot mig eller kanske falla lite smidigare. Så då återstod som bara att ta emot mig med ansiktet eller ta emot mig med axeln. Jag var inte beredd att avsluta min karriär som fotomodell i så ung ålder så ett par millisekunder senare hörde jag bara ett krasande oljud när jag landade med hela min kroppstyngd på vänster axel. Det gjorde gud, gud, gud förbannat ont. Min kropp tyckte också att detta var ett utmärkt tillfälle att få århundradets senadrag i höger ben som drog ihop sig som ett jävla gummiband så att jag inte kunde ställa mig upp. Så jag låg där och råmade och ylade samtidigt som jag sprattlade som en fisk på torra land när jag försökte ställa mig upp med senadrag. Kanske är det inte så konstigt att vi aldrig fick någon fisk då de troligtvis skrämts hela vägen tillbaka till havet.

Smärtan i benet var jag också först helt säker på att den kom från att jag brutit benet när jag föll. Jag kunde se “just nu”-balken på Piteå-Tidningens hemsida framför mig.

Just nu: Fjällräddningen undsätter idiot i fjällvärlden – klarade inte ens tre timmar utan att slå sig fördärvad 

För bryter man benet där uppe är det inget annat att göra. Då får man ringa fjällräddningen eller ligga kvar och dö.

Som tur var hade jag så klart inte brutit benet. Men jag fick ändå sätta mig igen en stund för jag blev sjukt yr i skallen. När jag väl lugnat ner mig så insåg jag dock att jag inte kunde röra min axel. Allting annat på kroppen höll ungefär samma halvlåga standard som vanligt men axeln fanns inte ens längre. Jag kunde inte ens kasta ut med fiskespöet utan att det gjorde ont som fan. Så det var så klart lite av en stämningssänkare under en annars otroligt bra dag. Kände viss oro för vandringen tillbaka också, men det var faktiskt ungefär lika fascinerande att gå i fjällen på vägen tillbaka även om min vänstra arm hängde som en korv med ärtsoppa och mina hälar slipats ned ett par centimeter av mina kängor. Ser redan fram emot nästa gång. Men nu närmaste tiden har jag en axelröntgen att se fram emot.