Ministerio de Seguridad del Estado

Igår blev det besök på Calamarro Mountain. Först tåg fem minuter till Benalmadena, sen linbana i 2,6 kilometer. Allt i skoningslös och bestraffande solsken som jag tog emot uteslutande mitt på flintskallen. Förstår inte hur jag lyckats att inte bränna mig där uppe för allt solskyddsmedel måste spolats bort av svett redan innan vi satte foten på tåget.

När linbanan klonkade iväg slog det mig att jag har aldrig åkt linbana. Jag kanske är livrädd för linbanor? Det visade sig att jag var ganska livrädd för linbanor, men det var så pass fascinerande och bra utsikt att jag kunde trycka tillbaka ångesten och njuta av utsikten ändå. Jag fick bara koncentrera mig på annat än hur linbanan fungerar och hur vagnarna är fästa i vajern och hur full den underbetalda östeuropen som byggde den var. Såg en bergsget på bergsväggen.

Där uppe var det fågelshow med falkar, örnar, ugglor och nån kondor eller nånting liknande. Alltid kul med djur och att få se hur örnen jagar och flyger. Vid det här läget fick chipstuttarna komma ut i friska luften för skjortan behövde formas till någon slags blågulturban för att jag inte skulle få solsting.

Men efteråt kunde man beställa en 0,75l öl och få en hatt på köpet så nu har det problemet löst sig.

Efter en del whiskey, sangria, pils och GT blev det pizza hos en bisarr och knepig italiano. Eftersom att jag är en världsvan man visste jag att jag inte skulle beställa capricciosa utan det heter något helt annat här vid medelhavet där de inte vet något om pizzor. Här vet inte folk ens att man måste ha beasås till pizzan. Galenskap. Nej men det var faktiskt riktigt bra. Sen blev det en runda på lite barer innan man kunde ramla ihop i sängen vid slutet av kvällen.

En viktig sak med den här resan är att hålla kedjerökandet uppe på alla uteserveringar innan man kommer tillbaka till Sverige där Ministeriet för statssäkerhet då har förbjudit rökning på uteserveringar. Tänk så hemskt om någon skulle få i sig något onyttigt på en uteservering när de sitter och hinkar bärs bland alla avgaser och svaveloxider.

Här är en idé. Om det nu är en sån otrolig glädje bland alla krogbesökare över att man inte ska få röka på uteserveringen så måste det finnas en rejäl marknad där ute för rökfria uteserveringar. Då kan krögarna bestämma själva och då skulle det finnas både rökfria och inte rökfria ställen att gå till.

Men sen läser man också ofta ”oj så skönt. Det är ju inte så kul när man har barnen med sig”. Jag skulle kunna kontra med att det vore skönt med barnförbud på uteserveringar för det är inte så kul att sitta och ta en öl och en cigarett om uteserveringen är nedlusad med andras odrägliga barn. De borde ju ligga och sova vid den tiden som den här diskussionen är relevant.

Men det är aldrig relevant. Det är aldrig några barn på krogen som andas in min feströk. Jag skulle kunna satsa pengar på att det som vanligt främst handlar om människor som inte ens går på krogen men ändå ska bry sig som att deras åsikt har någon relevans i frågor de inte har att göra med.

Det är som när man läser hur folk hejar på Piteå Kommun som vägrar ge ut serveringstillstånd under fotbollsmatcher och hockeymatcher. För att ”dricka alkohol och att se på sport går absolut inte ihop i deras värld”.

Här vore det ju intressant med en opinionsundersökning bland de som ser på sport om vad de tycker. Jag bara misstänker att det finns en kraftig majoritet av sportintresserade som gärna dricker en öl framför fotbollen. Kanske är de som applåderar åt Piteå kommuns ställningstagande mest bara är moraltanter som aldrig ens sett en fotbollsmatch på bild, men mer än gärna bryr sig om vad andra gör?

Igår när vi var på jakt efter en avslutande semesterdrink nere vid strandpromenaden kom vi till ett ställe som inte hade en riktig uteservering. De tyckte vi skulle komma in, men jag ifrågasatte om vi kunde röka eller ej. Jag fick svaret ”Of course, no problem. Just don’t sit next to the baby”. Så vi satte oss i andra änden av lokalen vid fönstret och rökte en cigg till en välblandad caipirinha. Den semestrande kvinnan med sin baby noterade nog inte ens att vi satt där på andra sidan. (Om det nu inte var en svensk, då kanske hon kokade av ilska med näven knuten i fickan..)

Så svårt var det i alla fall att lösa en sån ovanlig situation i ett land där folk inte är konflikträdda viktigpettrar som tycker att världen ska vara deras kuvös. Och då är det ju tur att de har Ministeriet för statssäkerhet på sin sida så att inga fler småbarn skadas av någon som tänder en cigg klockan 23.15 på en uteservering.

 

Hola Spendola Banderillo

Av någon anledning så blir vi hela tiden misstagna för finländare. Vi bär ju inte ens kniv. Jag antar att de bara tar en titt på våra skrikvita kroppar och i kombination med resesällskapets långa hår och metal-skägg så kommer de tydligen fram till att vi måste vara från Finland.

Resesällskapet har i alla fall fyllt sin uppgift nu så jag har sagt åt dem att nu kan de åka hem om de vill. När jag var här senast så uppmärksammade jag att man behöver vara två stycken för att beställa paiella. Givetvis ville jag ju bara äta paiella bara därför men kunde inte. Nu när jag har gjort det kan jag konstatera att det var gott, men inte så jävla märkvärdigt.

Har hunnit läsa ut båda Maus-böckerna sen jag kommit hit. Extremt bra böcker men kanske inte direkt optimalt för lättsam solsemesterläsning. Det är alltså  en pulitzserprisbelönad serietidning om förintelsen. Det resulterade också i att jag drömde om Auschwitz hela natten. Precis som Vladek Spiegelman i boken så bodde jag i Auschwitz och skulle över till Birkenau för att arbeta på nått jävla tak. Jag har redan åkt nog mycket tåg den här semestern, jag behöver inte göra det i sömnen också.

Fisketuren blev tyvärr inställd. Hans ”deckhand” hade en son på sjukhuset och kunde inte arbeta. Sjukt tråkigt att det inte blir något, men det går inte göra så mycket åt det. Det känns svårt att vara bitter här nere hur som helst. Det blir nog åka in till Malaga i dag i stället och hitta något roligt att göra där.

Espada los sopranos

Tillbaka i Torremolinos efter en lång och mödosam resa. Tänkte att det kanske är fördelaktigt med mänsklig kontakt och gemenskap så jag tog beslutet att den här gången skulle jag inte åka själv. Men jag är osäker på om det mänsklighetens avskräde som jag lyckats locka till mig kommer att hålla måttet under hela resan. Jag känner redan nu fröet till ett växande förakt mot mina resekamrater.

Resan inleddes på midsommarafton i en storm av blixt, regn och djävulskap. När tåget stod stilla i Älvsbyn fick vi möjlighet att fylla på ölmagen med midsommaraftonens tolfte och trettonde öl. När gamle gode Jim Beam sedan tittade förbi en sväng i våran kupé är det väldigt oklart vad som hände, men jag konstaterar att jag för en gångs skulle kunde sova ganska gott på tåget.

Tyvärr så kom vi ganska tidigt till Arlanda så resten av resan kommer att finansieras med SMS lån. Ölen på Arlanda kostar nämligen i runda slängar runt 3500 kronor per styck. Förhoppningen var att få valuta för pengarna på flyget och att jag kunde sova lika gott där som när gamle Jim kom fram i tågkupén.

Planen var fulländad när jag lyckades svimma av i flygstolen efter bara en kvart. Men det blev en kort lur då resesällskapet väckte mig för att tränga sig förbi.

En sådan oförrätt kommer jag inte att glömma i första taget. Visst hade jag kanske kunnat somna om om jag inte blivit så upptagen med att detaljplanera vilka ”olyckor” som kan komma att hända med den här mannen under vår vistelse. Man väcker inte folk som lyckats somna på flyget om man så måste kissa ner sig.

På tisdag har vi bokat fiske på medelhavet. Risken är överhängande för att det blir hans sista fisketur.

Det blev i varje fall en tripp till supermercadonan när vi kom hit för att köpa allt vi kommer behöva under veckan. Oliver, brödpinnar, ost, lufttorkad skinka, gin, öl, whiskey, tonic och en del bubbel. Sånt man behöver i Spanien. Sedan blev det en San Miguel och stekt svärdfisk med vitlök på områdets egna restaurang. Väldigt smarrigt. Tror jag får plantera in lite svärdfisk i Nästräsk när jag kommer hem.

Livet känns inte sådär jättedåligt nu får jag väl erkänna. Trots att man är mer död än levande efter resan.