Början är alltid lättast

Första veckan på diet så jävlat rasar man alltid. Om det kunde fortsätta så här skulle jag kunna köra 10 veckor och gå ner 37 kilo. Men det är bra i början för motivationen att man rasar i vikt. Att ställa om sitt liv med allt vad det innebär vore inte särskilt kul om man bara såg ett par hekton på vågen. Det ser hoppfullt ut för första delmålet att rymmas i skoteroverallen i alla fall.

Vars de här 3,7 kilona kommer ifrån vet jag inte. Man pratar ofta om att det är vattenvikten som försvinner. Men jag vet då inte vars det vattnet ska komma från. Chipstuttarna spänner då som ett par höggravida juver precis som de gör varje dag. Det är inte så att jeansen känns pösiga eller att jag kan glida in i mina snyggingskjortor jag köpte när jag senast var i form att köpa människokläder istället för cirkustält. För er vanliga människor är 3,7 kilo skillnaden mellan beachkropp och vinteride. För en fet person är det som nanoteknologi. Det som händer går inte att se med blotta ögat men enligt mätinstrumenten så är det något som händer.

Första veckan har i alla fall gått hur bra som helst. Eller ja. Jag har inte varit sugen att bryta dieten i alla fall. Men jag har impulsmöblerat om i sovrummet, städat lägenheten, tvättat alla otvättade kläder, rekondat bilen, diskat diskberget i köket. Så jag misstänker att jag förtrycker mina tjockisimpulser att hälla i mig en påse Polly genom att hålla mig sysselsatt med annat.

Det är snart slut på skit att städa och fixa med så det blir nog skaffa ett gymkort så fort Actic öppnar igen. Kan om inte annat vara ett bra läge att jobba lite med axeln som jag bröt i fjällen för ett par år sedan. Man märker att den inte är allt den bör vara. Nånting behövs då i alla fall nu när vi kommer in i årets sämsta skitperiod då fiskesäsongen är avslutad och skotersäsongen inte är påbörjad. De enda intressen som återstår är att dricka brännvin och spela dator, och det hjälper mig knappast att komma i form.

I veckan: 3,7 kg

Totalt: 3,7 kg

Dags att straffa gubbkroppen igen

Projektet “Rymmas i skoteroverallen har dragit igång”. Bara som en testpriod förra veckan då jag hade kickoffen inplanerad och redan visste att jag kommer äta för tre och dricka för fem på fredagen. Men från och med i dag så är det hundra procent. Vardagar och helger.

Det senaste året har jag behandlat min kropp som IS-krigarna bör behandlas i fängelset. En kärlekslös tillvaro med mycket tid i isolering, dålig mat, låg fysisk aktivitet och matad med gift ett par gånger i veckan.

Det är inte som att jag inte märkt att jag börjat växa till ett ärkefetto igen. Det är som bara nån inbyggd förnekelse som hindrar en från att engagera sig ordentligt. Jag antar att det är samma sak som för alkoholister som lever i förnekelse tills de får ett “moment of clarity”.

Alkisen vaknar med trasiga kläder och en skrikande huvudvärk i ett dike och förstår att han nått botten och måste göra något. Själv satt jag och lastade i mig från en påse lättsaltade (det behövdes något salt efter chokladen kände jag) när det slog mig att: “vänta nu, jag var ju för i helvete i ganska bra form bara för ett tag sedan”. Jag har sett det hända, långsamt men säkert, men inte gjort ett skit åt det.

Jag blev aldrig direkt skulpterad i marmor, men senast jag engagerade mig med diet så uppnådde jag i alla fall en nivå där jag kunde klassa mig själv som “anonymt knubbig” där jag kunde känna mig någorlunda bekväm med mig själv. 25 kilo plockade jag bort den gången. Det var extremt jobbigt, men extremt värt det, både psykiskt och fysiskt.

Jag är definitivt inte tillbaka på ruta ett sen dess, men förfallet det senaste året är lika påtagligt som det är skamfullt. Så nu är det dags igen att jobba upp mitt självförakt, att sluta tro att jag “förtjänar att unna mig något” när jag uppenbarligen redan ätit klart för en livstid.

Första delmålet är som sagt att när jag plockar fram skotern så ska jag rymmas i overallen. Jag har inte provat den sen jag ställde bort skotern, men av siffrorna på vågen och en spegelbild som hör hemma i lustiga huset att döma så kommer det bli en jävligt stel och tajt historia. Skoterkörningen blir inte fullt lika njutbar när man klämt in sig i ett korvskinn och skotern går en halvmeter djupare än den ska i lössnön.