Pestens tid

Jag sett läst nog många böcker, sett nog många filmer och spelat nog många spel för att inte inse att slutet är här. Att det skulle bli Kina som ligger bakom civilisationens undergång var ingen högoddsare.  Antingen genom atomeld eller biologiska hot. Coronaviruset. Kung Flu. Wuhan Clan. Den stora vedermödan har startat. Allt för att nån Kines skulle Cosplaya Ozzy Osbourne och äta infekterade fladdermöss.

Jag flydde från samhället efter lunch och jag kom undan med blotta livhanken. Det var kaos, folk överallt som stressat roffade åt sig förnödenheter, på bolaget. En flaska Dworek lyckades jag få med mig för att kunna tvaga mina händer från sjukdom. Och en flaska bubbel eftersom att jag inte är ett odjur och faktiskt förväntar mig en viss livskvalitet.

Jag har flytt till husvagnen i Arjeplogs vildmark. Här är livet hårt och varje timme är en kamp för överlevnad. Förvisso är det troligtvis ett steg närmare en Cormack McCarthy-bok än om jag stannat i Älvsbyn. Men med bara en väg in och sedan vägs ände vid Tjeggelvas vore Kinesiska smittbärare ytterst oväntade efter Stenuddsvägen.

Jag hoppas bara mina förnödenheter räcker åtminstone under helgen. Jag kommer behöva konsumera minst 8000 kalorier om dagen för att klara mig i det här karga klimatet.

Tar allt fläsk, korv, pannkaka och snacks slut har jag också mitt pimpelspö med mig och en stor burk maggot som jag kan äta när fisken inte nappar för det 23:e året på raken.

Min enda kontakt med omvärlden är genom 4G, med bara en plupp. Youtube spelar inte i högsta kvalitet och Netflix måste buffra. Här ska jag rida ut stormen av död och förintelse som Coronaviruset lämnar efter sig. Jag har aldrig känt mig så ensam.

Jag undrar hur samhället kommer att se ut när jag kommer tillbaka på söndag. Finns Älvsbyn kvar? Tidigare i veckan trodde jag att min telefon börjat spela en pod i fickan när jag hörde röster. Det visade sig bara vara ett par män som hade den dåliga smaken att samtala med varandra istället för att stirra och hålla käften som vanliga människor. Jag blev livrädd så klart. Men nu tänker jag att det kanske jag aldrig får uppleva igen.