Storjäveln kom till slut

Det var fullkomligt vindstilla och stekande sol på Mavas. Sådär att man blir påmind om hur galet det är att folk har bott där en gång förr i tiden. Det var sådär soligt att man nästan behöver kräma lite skyddsfaktor i ögonen trots att man har solglasögon på sig. Tar man av sig några kläder får man leva med att armarna ramlar av från brännskadorna innan kvällen.

Klockan var strax före fyra när alla ville börja röra sig tillbaka mot Sandviken för middag, och jag riskerade att för resans första gång bli fiskfitta. Jag var den enda i sällskapet som klarat mig från den titeln hela veckan. Jag insisterade på att vi måste vänta på klockan fyra-nappet.

Nästan precis på klockslaget så händer det. Det var som att bli sparkad av en häst. Noll till hundra på en sekund. Med tvåhandsfattning på pimpelspöt och hälarna i isen fick haspelrullen skrikande bekänna färg när detta monster, detta Mavas mav-as, spolar iväg med reven ett hundratal meter. Efter lång och aggressiv kamp så får jag den äntligen i hålet som trots trettios borr var för litet. Med båda händerna i hålet får jag tag i gälarna på var sin sida och släpper ut ett primalskrik samtidigt som jag sliter det jag har.

När den brinnande röda magen ploppar upp ur hålet som en champagnekork så knakade det bara i hela Mavas när isen satte sig efter hålrummet som aset lämnade. Det blev ett sånt baksug i älven att jag fördröjde vårfloden i Älvsbyns kommun med två veckor. Det var så trångt i hålet att jag klämde rommen ur den, romkulor stora som äpplen låg och guppade i hålet. Dra åt satan vilken storjävel.

Bara att ta ut magen tog en bra stund och så sormade jag ner båda armarna till axlarna för att nå ordentligt. Efter att jag sågat av skallen var det bara börja gräva, för skallen gick inte bara lämna på isen. Det var i viken till vänster inte långt från skoterleden och skulle det snöa och frysa och någon skulle krocka med den så är det ju tack och adjö. Ville inte ha ett liv på mitt samvete.

Polarisen fick arbeta till sitt yttersta upp för Mavasbacken och resten av vägen. Det knakade lite oroväckande på Ikesjaur så vi vågade inte dra den över Jurun då den redan börjat gå upp.

Det blev en sen middag och en tung dag, men en bra avslutning på säsongen. Den 270 gram tunga röding jag fått på sju mils skoterfärd var väl värt de femton liter bensin som skotern dragit. Gott var det i alla fall.