En åldrande atlet

Ett år till har snart gått och jag har fyllt 40 år. Med åldern har också kommit extraordinär fethet och lathet. Något som jag tänkte försöka göra något om.

Det hör man ju från många. Nu när jag fyllt 40 så kommer kroppen börja ge upp om jag inte tränar. Om det inte är knän och rygg så är det nacke eller axlar. Folk verkar bli helt handikappade runtomkring mig. Själv har jag varit helt fri från krämpor i hela mitt liv. Jag sitter tillbakalutad utan ryggproblem i min datorstol och knapprar på till vardags och ser mig omkring hur folk sitter med speciella pallar, ståbord, nackkuddar och allsköns ställningar och specialanordningar för att klara sig genom dagen.

Men i och med att jag vuxit mig så pass stor under pandemin att jag snart behöver fler X i mina kläder än det är i en vuxenfilm så tänker jag att det vore en bra grej att börja träna. Annars kommer den enda träning jag får från att köra skoter och från den gång i veckan man bär sina 7,92 kg (24 x 0,33 kg) uppför trappen.

Sen har jag även noterat att när jag kört fast med skotern så är jag andfådd redan när jag kliver av, innan jag börjat lyfta i någonting. Så tror jag inte det ska vara. Jag har bulkat i åtminstone fyra år. Nu får det vara dags att träna också. Jag köpte gymkort. Man måste börja ta hand om sig själv vid 40.

Så jag dundrade in på gymmet på juldagen och etablerade omedelbar dominans med höga bröl när jag med armkraft förde en stång med flera kilo tunga vikter upp och ner flera gånger efter varandra, vad vi i gymbranschen kallar för bicepscurls.

Under min mycket korta men intensiva karriär på gymmet har jag redan knäckt koden som alla av någon anledning missar. Man tränar inte på gym för att hålla krämporna borta, man har krämpor för att man tränar på gymmet.

Inte är det konstigt att alla 40-plussare går omkring och har ont hela jävla tiden om de tränar på gym. Hur är det ingen som ser det? Vill ni inte ha ont så är det bara sluta träna och börja lata er. Det funkade utmärkt för mig i 40 år. Nu är jag också i träsket.

Jag går omkring som en t-rex för att det gör alldeles för ont att sträcka ut armarna helt och lika ont att dra ihop dem. Annandag jul hade jag så mycket träningsvärk att jag bokstavligen inte kunde sova, så jag steg upp före sex på morgonen och googlade om man kan sjukskriva sig för träningsvärk.

Det kunde man inte.

Man kan inte heller få morfin utskrivet mot träningsvärk.

Jävla skitsverige.

Idag tog jag bilen till jobbet istället för att cykla, för två dagar senare så fanns det fortfarande inte en chans att jag kunde hålla i något styre. Jag kunde knappt ta en snus, ta på mig ett headset eller kränga på mig jackan på morgonen.

Nu sitter de som känner mig och tänker: “men Håkan, du har ju för fan 200 meter till jobbet. Det är ju bara att gå”, och ja, det är mycket riktigt. Men nu är det så här det gick till, och uppenbarligen finns det anledningar till att jag uppnått den övre vikten för vad ett landlevande däggdjur rimligtvis klarar av. Min oerhörda lathet är en stor del av det. Så nu har vi rett ut det och kan gå vidare.

Hur som helst blir jag ändå iväglurad till gymmet idag också efter jobbet. Det räckte inte att invalidisera mina armar i måndags. Nu var det tydligen dags att bryta ryggen och förstöra axlarna.

Jag har förberett för morgondagen genom att ställa upp en vattenflaska och en frusen gorbyspirog på nattduksbordet. Jag har också ställt upp en hink bredvid sängen så att jag kan hänga ut över kanten för att göra eventuella behov. Och så sover jag med laptopen så att jag ska kunna jobba imorgon. För risken är försvinnande liten att jag ska ta mig ur sängen imorgon.