Hur surströmmingen kom till.

Jag var som sagt på surströmmingskalas i lördags. Jag tycker surströmming är helt okej men tycker att man börjar känna sig äcklig om man äter många, det brukar räcka med en eller två filéer för mig, sen äter jag annat istället. Oftast saltströmming, som jag egentligen tycker smakar mycket bättre, men det är ju grupptrycket som spelar in så man måste ju äta åtminstone lite surströmming.

Det jag tycker är intressant med surströmming är att jag inte kan förstå hur det blev en maträtt. De första människorna som satte en surströmming i munnen måste ju varit spritt språngandes galna. Den sortens människor med långa skägg som skriker obegriplig gallimatias, viftar med penis mot trafiken och kastar bajs på småfåglar. Det är i alla fall tydligt att det måste varit någon sorts sinnessjukdom, självskadebeteende eller mordhot på tapeten för att någon skulle frivilligt skulle en ruttnad fisluktande fisk i munnen.

Sen är det ju minst lika konstigt att samma människa måste ha lyckats övertyga andra människor om att det faktiskt var gott. Jag tänker mig att jag är hemma hos en kompis och ser på tv.

– Jag provade en grej igår.

-Vadå?

-Ja alltså jag provade äta mitt eget bajs.

-Vadå bajs? Va? Vad i helvete pratar du om. Bajs som i avföring?

-Ja alltså jag tog en tugga ur en bajskorv och det var faktiskt jävligt gott. Jag sparade lite i kylen att värma upp till sen ifall du vill smaka.

Personligen skulle jag i det läget avstå från att smaka. Ifall det inte vore för att det är allmänt känt att det är ofarligt och att väldigt många tycker att det är väldigt gott så finns det inte en chans att jag någonsin skulle smakat surströmming förutom under dödshot.

Eller är det kanske så att Fear-factor är ett äldre koncept än vi tidigare trott? Byn kanske samlades på marknadsdansen för att bevittna hur några pengakåta jävlar tävlade i att äta hästanus och grisögon, och så ett år när de slog på stort rullade de ut en tunna med den skämdaste strömmingen i sju kyrksocknar och märkte att det nog skulle passa jävligt bra med tunnbröd och lite mandelpotatis.

Stämningsmusik:The Clancy Brothers – Shoals of Herring

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *