Att falla på mållinjen

Det finns elitidrottare med enda mål. De tränar dag och natt, måndag till söndag, för att ta sig till de olympiska spelen. Vissa klarar det, vissa tar till och med medalj. Men det finns också de som trots att ger allt de har inte blir uttagna till OS-truppen. Jag förstår hur det känns.

Sedan pandemins början så har jag haft ett enda mål. Att äta mig så pass fet att jag får gå före i vaccinkön. Så i veckan hände det. De sänkte åldern för människor med kroniska sjukdomar och morbid fetma till 18 år. Men hur svullen jag än må vara där jag rullar fram som en bleksvettig barbapappa så nådde jag inte hela vägen fram. Jag har fortfarande under 40 i BMI.

Jag har vräkt chips, jag har vräkt dipp, jag har haft lördagsgodis hela veckan som ett litet barn och under mina lediga helger närmast uteslutande lämnat lägenheten för att fylla på förrådet av Vodka Dworek och virke. Motionen har begränsats till att promenera till närmaste hämtmat.

Jag har köpt ny skoteroverall när chipstuttarna spänt för hårt i den gamla för att rymma ens det tunnaste av bambuställ. När jag känt att fötterna domnar av vad jag utan medicinsk examen enbart kan anta är begynnande diabetes eller då jag känt en ilande smärta som strålar ut i armarna har jag fått ruska på huvudet och drömma om den dagen jag äntligen får en laddning Sputnik V i arslet före alla andra. KÄMPA HÅKAN har jag fått skrika i spegeln.

Ändå slutar det så här. Jag faller på mållinjen och får tydligen vaccineras samtidigt som övriga pöbeln.

Hur det kunde bli så här? Kanske jag är för gammal för att bygga bilringar som i ungdomens dagar. Då behövdes inte ens en plan utan det skedde automatiskt bara för att dämpa vardagsmisären. Kanske är det att jag periodvis fuskat från slappandet under vintern för att köra skoter och fiska, men jag tycker att jag tagit med nog mycket skräpmat, pilsner och godis till husvagnen för att väga upp de kalorier jag bränt på att pumpa puder.

Eller så är allting bara en efterhandskonstruktion för att förklara hur i hela helvete jag lyckats bli förbannat fet under fjorton månader med pandemin. Det är svårt att säga säkert eftersom att jag har svart bälte i att ljuga för mig själv.

Vad än fallet må vara så är det så att gjort är gjort. Nu när det är för sent för att få förtur till vaccinet är det väl bara börja arbeta bort hängbuken. Jag har köpt anabola från Gymgrossisten, laddat playlisten med survivor och handlat nya springskor från Sportringen som ska få bekänna färg. Nu måste bara självföraktet tillbaka till samma kritiskt höga nivå som före pandemin också så att jag inte tror att det är synd om mig eller att jag “förtjänar” något annat än en smäll det närmaste året.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *