Honkiie.se

Inledde dagen med att kriga med tvättmaskinen. Felkoder är än mer spännande när instruktionsboken är på spanska och man får köra google translate och gissa sig till vad fan det är som felar. Visade sig att det finns en vattenkran högst upp i hörnet på köket som jag var tvungen slå på, så klart.

Sedan tog jag en lektion i uv-strålning. Det hade hopat sig en hel del moln, fortfarande soligt men den här riktiga dödsstjärnestrålen kom bara mellan molnen. Men det visar sig att molnen skyddar bara runt 20 procent av strålningen. Jag kände inte till detta när mitt nyduschade vita arsle lapade i sig av solen på balkongen.

Hann sitta två timmar på balkongen medans tvättmaskinen tvagade mina svettdränkta underkläder till nyskick igen. Hängde upp tvätten och gick på långpromenad. I Benalmadena finns en fin park med vackra promenadstråk och femhundratusenmiljoner tupper. Det stod bara att tupparna driver omkring bäst de vill i parken men jag räknade inte med att det skulle vara som ett jävla bollhav av kuckelikukar.

Supertrevligt ställe ändå. Det är ju lite kul med djur som bara driver omkring i parken. Det var miljarder tuppar som gol konstant, blandat med lite hönor, ankor, gäss, svanar, getter och kaniner. Mest intressant var att titta på hönor med kycklingar.

Tog en paus på en dansk krog med en Carlsberg och en Irländsk krog med en Guinnes. När jag kom hem så dog jag soldöden i en timme och det var här när jag vaknade upp som jag märkte att min kropp hade bytt färg från grisrosa till sån här neonrosa man kan tänka sig att en skylt som det står Malibu på skulle vara.

Tog på mig kläderna igen för att jaga middag. Hittade ett nytt “Spice grill”, alltså indern jag ätit hos flera gånger. Det är tydligen en kedja, kanske bara här. Köpte chimichangas, även känt som friterad burrito fylld av ris ost, kött, lite annan skit och täckt av ostsås. Gissar på att även om jag gått 1,5 till 2 mil om dagen så är det nollställt nu för den måste varit minst en miljon kalorier. Gott jamen nanting var det i alla fall.

Gled vidare och letade efter after sun-lotion att smörja min självlysande kropp med. Kom på att det även är syttende maj så jag letade rätt på en lite norskmärkt krog att dricka på och kolla på fulla norrmän. Viking bar. Det ska sägas att det var en otroligt fin bar, bästa jag varit till här. Man glider in och beställer en drink och Ramones I wanna Be Sedated spelas. Man blir glad. Supertrevlig ägare som knogade att vara  ut och snacka skit. Men det fanns inga norrmän, bara två kanonfulla gamla fotbollshuliganer som kollade djurgårdenmatchen och en komafull dansk.  Bondade lite med fotbollshuliganerna.

Jag behövde inte ens säga att Älvsbyn är där man spelade in jägarna, en av dem påpekade det för den andre och frågade om Raimos krog fanns på riktigt. Det är lätt att bli vän med folk när man får dra jägarnacitat och trivia.

Dansken var trevlig men kanonfull. Så det blev väldigt jobbigt att förstå vad han sa. Det jag vet är att han är 85 år, har varit till sjöss i 43 år, bott i Danmark, Luleå, Island, Israel och Japan. Det vet jag för att han berättade det många många gånger. Hans pappa blev skjuten i kriget men Hitler blev “kaputt”. Han berättade andra saker många många gånger också men det förstod jag inte. Fotbollshuliganerna berättade att han var rätt kul i början av kvällen när någon förstod vad han sa. Jag tror han berättade att han varit på sjukhus och bytt ut nått organ också, jag gissar på levern. Sedan dess dricker han bara vino blanco. För det är ju lugnt? Kul att han får maximal användning för den i alla fall antar jag.

Dansken försökte även stjäla min tändare när jag gick på dass, han är lurig dansken. Vänd aldrig ryggen mot honom. Med plutonium tvingar vi dansken på knä. Här. Danmark. Utskitet ur kalk och vatten. Där. Sverige. Hugget ur granit.

Fotbollshuliganderna Patrik och Stefan tyckte jag skulle komma dit imorgon, då blir det tydligen obeskrivligt hårt alkoholkaos. Får väl se. Kul att prata med någon lite i alla fall efter att ha hållit käften sen i lördags om man inte räknar med beställningar. Har ju även planer på att inte vara exorcistenbakis på flygplanet så jag sitter och kräks i 360 grader från Malaga till Arlanda. Dår väl se hur det blir.

Sitter på ballen och avslutar en flaska riojavin. Gjorde lite kalimotxo (rödvin och cola) i morse och fick minnen från Manchester när jag satt och svenade fläsket på balkongen. Väldigt trevligt. Imorgon ska det bli åska på kvällen. Hoppas på riktigt stenhårt regn och blixtar jag kan kolla på från balkongen. Jag tycker som att det är mysigt på något vis. Där måste jag säga att Filippinerna levererade väldigt bra. Där var det alltid stekhett samtidigt som det spöregnade och det bara sprutade blixtar från himlen.

Jaja. spöktimmen är långt gången. Dags att däcka i sängen och vakna upp sista riktiga dagen.

Jag märker att jag börjar bli lite bortskämd. I dag så var jag tvungen att beställa en burgare två gånger. Första gången hörde han tydligen inte mer än att jag skulle ha en stor öl. Satt som en svensk och knöt näven stenhårt i fickan i 45 minuter och författade inombords ett 700-sidors Breivikmanifest att publicera på Tripadvisor där jag redogjorde kyparens katastrofala ignorans innan jag frågade om hur det går med burgaren. Han kysste inte ens min ring eller vände bort blicken när han tilltalade mig. Man undrar ju vart man kommit.

Sen fick jag bränt bröd och en prefabrikatburgare. Önskade lite att jag var en sån där odräglig amerikansk turist som ställer till med en scen så fort något inte stämmer med min världsbild, men det är svårt att vara arg här nere. Det är lunchtid en onsdag och man sitter och dricker en kall öl bland palmer på stranden. Så man ska väl inte klaga.

Dessutom hittar jag inte stället på Tripadvisor.

Har kollat på lite dagsturer mellan sittningarna på stranden och i solstolen, men beslutat mig för att jag bara ska lata mig resten av tiden. Jag pratade iofs med Nathans fishing charter men jag skulle nog bokat något för ett par veckor sedan. Så djuphavsfiske får det bli nästa gång jag är hit. Möjligtvis blir det en tripp till Fuengirola imorgon om jag orkar för att se vad de har för kul grejer där.

Istället för utflykter ska jag nog koncentrera mig på att första gången i mitt liv bli brun. Om det går. I vanliga fall brukar jag bränna mig illröd första soldagen på sommaren varpå det sen går över till en askvit färg som jag dras med resten av året. Jag har hittills lyckats uppnå ett visst mått av grisrosa på kroppen av mitt solande. När jag ligger där som en skär galt på stranden och ser typ Holländska turister som är brända som att de kom från subsahara undrar jag lite vad fan de gör. Har de övervintrat och pressat i solen i flera månader eller? Jag har ju haft flintskallen ute i solskenet sen sekunden jag kom hit men ändå skulle jag rent utseendemässigt fortfarande platsa i ett demonstrationståg för NMR.

Har i alla fall bara slappat idag. Först i morgonsolen på balkongen och sen på stranden på eftermiddagen/kvällen. Hakuna matata. Har hittat strandrutinen nu i alla fall med en frusen flaska vatten, och en kyld flaska indiantonic med ett aggressivt antal mått gin blandat i den. Två handdukar, en som liggunderlag och en som kudde. En tom snusdosa att fimpa i och en full snusdosa att snusa ur. När värmen blir för påfrestande så studsar man genom den heta sanden till medelhavet där vågorna får skölja över knäna. Får se om jag hinner doppa mig innan resan är slut.

Till middagen har jag blivit tipsad av kollegor om restaurangen med såna här varma stenar man får steka köttet på. Men jag vet inte, ser inte riktigt poängen med det. Precis som i Sverige så känner jag lite att jag går på restaurang för att någon professionell ska laga maten åt mig. Jag går ju inte till en målarfirma där de ger mig en spackel och säger åt mig att börja göra grundarbetet. Så i dag gick jag till Meatina igen. Fantastiskt bra köttrestaurang med bra service. Man hinner knappt plantera bredarslet i sätet innan det är en glad servitris där med en skål med oliver och en drinkmeny.

Sitter på ballen och avnjuter en fire water-whiskey och cola. Känns som att det kan bli en tidig kväll i kväll. Är helt slut i huvudet och kroppen efter all den här solen. Fattar inte hur man kan bli helt förlamad av en dag av att göra absolut ingenting. Först när jag välte in i lägenhet efter middagen så plingade telefonen till om att jag uppnått mitt stegmål på 10 000 steg. Ska bli intressant att se hur mycket man gått upp eller ned under den här resan när man svullat godmat och pils varje dag men promenerat som att det vore något slags iron man-maraton på gång.

Jag måste inleda med att jag känner mig svårt kränkt över det fina vädret folket där hemma verkar ha. Nog för att föredrar den här medelhavsvärmen och grönskan och allt sånt men mitt välbefinnande baseras också i stort på hur mycket bättre jag har det än andra. Jag får glädja mig åt att det nog inte är så skönt för alla mina vänner som utför något riktigt manuellt arbete i solen.

Då kan man inte klaga när man tar sig ett glas morgonbubbel med mörk choklad i solen på ballen. Känns lite skönare än min vanliga morgonrutin att sömndrucken och stressad kolla igenom ett 20-tal hemsidor varje morgon. Det enda negativa är att jag är lite uttorkad och har ofta lite huvudvärk precis när jag vaknar. Det går över efter en halvtimma ungefär, vette djävulen vad det kan bero på.

Råkade bli en utflykt idag också. Tog en promenad till den botaniska trädgården. Hittade en underlig skog att gå genom som bara hade träd. Inget ris, blommor, buskar eller nånting sånt. Lätt att gå genom i alla fall. Såg även att det fanns en vandringsled där. Lite sugen blir jag, men då får jag nog amputera fötterna sen.

Botaniska trädgården var trevlig att strosa genom, även om jag nu inte hade anteckningsblocket i högsta hugg när jag passerade den trettionde arten av palm. Men det är ju alltid kul och gemytligt att promenera omkring i värmen i en svulstig trädgård, fanns även en japansk del. Det var en del fåglar sköldpaddor och andra djur att titta på också. Väl värt 3 euro.

Förvåningen var dock stor när jag märkte att man inte kan köpa pils där. Tycker annars det verkar vara ett krav för att få bygglov här i Spanien. Det finns ett vrak några kilometer utanför hamnen. Jag föreställer mig att man kan snorkla dit och när man kommer in så sitter det en spanjor i dykardräkt där och säger hola när han trycker en meny i handen på en och lägger fram ett fat med oliver.

Efter botaniska blev det en jamare och en sen siesta innan stranden. Lyckades hinna med ett gäng sidor i dag. Osett än så länge om den kommer att få tillhöra lägenhetsbiblioteket eller om jag måste läsa klart den hemma. Men jag tänkte i alla fall att morgondagen ska ägnas till läsning och strandhäng. Mina fötter börjar vara så pass misshandlade att jag börjat få skavsår på konstiga ställen. Som jag ser det är torsdagen en sista chans till någon mer avancerad utflykt. Finns några alternativ men jag känner att jag börjar komma in i ett semesterlunk där man skiter i allt och bara tar allt som det kommer. Fredagen skulle jag behöva tvätta och skura lite efter mig och såna grejer så det måste bli en “hemmadag” på stranden.

När jag sitter här på ballen i kalsonger och Ike & Tina Turner i lurarna funderar jag i alla fall på hur folk någonsin kunde få för sig att lämna medelhavet. Det är helt orimligt att någon suttit här i shorts under ett träd och tuggat i sig en citrusfrukt och tänkt att “det här är som schysst, men det hade gärna fått vara en meter vit iskall skit överallt och den här frukten hade gärna fått vara en kotte istället. Kottar som är så gott.”

Det måste ju vara så att norra delen av Europa befolkades av folk som var sjuka när man gick igenom breddgrader i grundskolan. Och det skedde bara under sommaren. Någon som inte visste bättre måste åkt norrut i sommarvärmen bara fortsatt tills det börjat snöa, varit tvungen att skjuta brunte och äta hästkorv resten av den hårda vintern och sen inte tagit sig tillbaka. Det är min teori och jag ser inte hur det kan finnas någon annan förklaring.

Runt tiotiden begav jag mig till pendeln för att åka in till själva staden Malaga för lite äventyr. Otroligt enkelt att ta sig omkring här nere. Pendeln kostar runt två jorå och allt biljettköpande görs genom automat så att man slipper obekväma konfrontationer där man är osäker på om man ska prata engelska eller använda sin låtsasspanska och sen inser att ens låtsasspanska egentligen var låtsasfranska och att allt just blev mycket knepigare för nu måste man förklara på engelska att man inte kan franska, eller spanska för den delen. Man är en idiot.

Hur som helst så var det kultur som stod på tapeten. Jag vet ett och annat om kultur, jag drack faktiskt rödvin till middagen igår. Det finns två kända personer som kommer från Malaga. Antonio Banderas och Pablo Picasso. Vet inte om det finns något Mask of Zorro-museum men Picasso känns på något sätt som den viktigare konstnären, så det fick bli besök på Picassomuseumet efter att jag varit och kikat på katedralen.

Vet inte om underskattad är rätt ord för en världens största konstnärer men han får mycket skit från den självsäkra pöbeln som säger att han målade som skit. Som att det viktigaste alltid är att måla fotorealistiskt. Men poängen med Picasso är väl att han målade känsla och rörelse och så enkla former som möjligt. Picasso var punkare med pensel, och det får man respektera.

Självklart tog jag upp kameran för att ta några bilder. Vad är poängen med att vara kulturell om ingen vet om att jag varit kulturell? Snabbare än satan själv så kom en vakt och sa åt mig att jag inte fick ta några bilder. Jag antog att vakterna var där för att vakta konstverken ifall något fyllo med spritpenna förlorar sin inre strid mot impulsen att rita hitlermuschor på konstverk för miljoner. Den var stark, men jag klarade av det.

Men tydligen är det främst för att se till att ingen tar några bilder. Jag är väl ingen idiot som kopplar på en strålkastarblixt ovanpå kameran, man fattar ju poängen med “no flash photography”, men jag antog att det skulle vara okej utan blixt. Vad kan problemet vara? Ska jag fota av hans tavlor och lägga upp dem på Piratebay? Kul att se hur som helst.

Sen blev det en snabb lunch nedanför Alcazaba vid amfiteatern. Kan ha blivit ett par pils också innan jag gav mig av för att utforska Alcazaba. Alcazaba intogs av Ferdinand och Izabella från moperna under Malagas belägring 1487. Det nedre palatset krävde en del klättring för att ta sig upp till, men sen var det så väl konstruerat att man fick gå ner till gatunivå igen för att ta sig upp till den övre delen. Den lodräta solen svetsade på flintskallen under hela klättringen, men jag klarade av det till slut, utan syrgas. Annars är det mest bara sherporna som bor på den där höjden som klarar av det har jag hört.

Under en av mina fåtal pauser på vägen upp såg jag ett antal kvinnor som såg särskilt plågade ut. Jag fattar inte hur de kan motivera att kränga på sig alla dessa skitskor. Jävla platåsandaler och höga klackar när man vandrar upp för ett berg. De ser ut som skit och det är ingen som bryr sig om hur korta de är förutom de själva. Även om jag är kort skulle jag inte få för mig att vandra till en bergstopp med styltor.

Sanslöst jobbig klättring var det i alla fall trots att jag är textboksexemplet av perfekt fysik. Men om Bon Scott lärt mig något så är det att det är långt till toppen om man vill rocka. Spanjorerna förstår inte det här med trappor eller asfalt. Det är liksom halkiga stora gatstenar och 45 graders lutning som gäller. Det är tur att det nästan aldrig regnar här för alla på stigen skulle garanterat glida ner som i en vattenrutschkana. Jävligt värt med en pils från baren som så klart fanns på toppen och den vackra utsikten. Jag var så törstig att det  kändes lite som att jag bara absorberade ölen genom vävnaden innan den tog sig hela vägen ner i magen. Trots att jag köpte inte mindre än två vattenflaskor på vägen upp. Tog vägen tillbaka till pendeln genom någon slags park med exotiska träd. Väldigt fint i Malaga må man säga.

Tillbaka i Torremolinos svimmade jag på soffan med värkande fötter och ben en stund innan jag letade upp något att äta. Spelade indisk roulette och beställde chicken Vindaloo i utlandet. I Sverige är nästan all indisk mat anpassad så att farfar ska kunna äta det utan att dö. I utlandet vet man aldrig hur de ser på saken. Men den var helt perfekt. Lämplig vulkankänsla i munnen utan att man känner att man måste slå 112 i förväg. Faran är väl inte över än direkt då currylavemanget nog känns av imorgon då porslinet får bekänna färg.

Nu sitter jag på ballen med ett glas bubbel och värkande fötter. Har tagit 25 440 steg i dag. Klättrat 177 meter och gått 18,16 kilometer. Fortsätter jag så här när jag kommer hem kan jag nog sluta fundera på det där med dieter över huvud taget. Men imorgon funderar jag på att göra så absolut lite som möjligt. Frukost och balkonghäng i lägenheten och rulla ner på stranden vid lunchtid för ett nytt försök med Kafka. Får hoppas att det här med unga kvinnor med juvren framme bara var en engångsföreteelse, annars kommer jag aldrig få veta vad Josef K egentligen är häktad för.

Första riktiga dagen här nere är avklarad. Hittills måste jag säga att det faktiskt är jävligt schysst att resa ensam. Var lite osäker innan jag åkte om det var dumt och tragiskt eller en kul grej. Det blir så klart väldigt annorlunda, men än så länge är det faktiskt väldigt skönt att inte behöva anpassa en sekund till var någon annan tycker och tänker om saker. Enda problemet är att jag tror att jag kommer vara kritvit i en rand över flintskallen där hörlurarna går. Nästa gång tar jag med någon/några, men det känns bra att ensamutforska lite. Tror inte det är sista gången jag är hit. PT-lägenheten är faktiskt fantastiskt fin.

Förmiddagen spenderades med att utforska strandpromenaden österut. I stort kan jag konstatera att strandpromenaden är exakt likadan överallt. Ett gäng med solstolar, en restaurang som främst säljer skaldjur och fisk på strandsidan och ett hotell eller kiosk på andra sidan. Det är väldigt trevligt, men om man inte gillar att promenera så kan man lika gärna stå kvar på samma ställe. Det blev mer intressant när jag kom till hamnområdet där arkitekturen ändras 100 procent. Det var även ett stort triathlon som pågick där de kryssade mellan oss blekfeta svettiga turister på gatorna.

Sen blev det lunch. Det är just här, vid måltiderna, som jag känner att det hade varit trevligt att vara med någon. Det är omöjligt att bestämma själv var jag ska äta. Och det är så svårt att förstå restaurangkulturen när man just kommit till ett ställe. I dag hittade jag till slut något slags steakhouse för lunchen. Ska jag bara sätta mig? Ska jag prata med någon först? Beställer jag i baren? Betalar jag i baren? Man fattar ingenting och har man sällskap så spelar det  mindre roll. Själv gick jag in och frågade som årets mest svagbegåvade människa om de serverar mat. Hade lika gärna kunnat gå in på shell och fråga om de säljer bensin.

Aja. En burgare, som inte var en burgare utan en mör grillad köttbit mellan två hamburgerbröd blev det till lunch. Riktigt gött. Och ett par pils på det då.

Eftermiddagen spenderades på stranden. Har bränt mig på fötterna, för inte fan tänker jag på att smörja in fötterna. De har inte sett sol sen sommaren 2006. Köpte Kafkas processen på Arlanda så att jag har något att läsa. Det är dock distraherande med alla skvalpande spenar och stringarslen på stranden. Ska väl sägas att en betydande andel av stranden består av åldringar, varav männen verkar jobba hårt på att tränga ner gubbkuken i de minsta speedos de kan hitta. Men som Lars von Trier säger i slutet av Riget så får man ta det gode med det onde. Hur som haver kändes processen otroligt tungläst för att vara en bok på under 300 sidor med den här blandningen av himmel och helvete dansandes framför en stackars blyg och oskuldsfull norrbottnings ögon. Vad ska man göra? I slutet av dagen är Josef K:s öde bara så pass intressant i jämförelse med en söderhavsgudinnas arsle. Jag ser på åldringarna och undrar om jag själv kommer vara så pass obrydd att jag glider omkring och visar min svullna överkropp som gud och tusen chipspåsar har skapat utan att bry mig i slutet av veckan.

Middag blev i alla fall 350 gram blodigt grillat entrecote med bea som jag inhalerade på ett par sekunder som den gris jag är. Förbannat gott var det.

Nu sitter jag på ballen med Billy Joels Pianos Man i lurarna och har bidragit med en kork till väggen.

Planerar morgondagens tur in till centrala Malaga. Picassomuseumet ska besökas, finns några andra museum, nån katedral, och det kan fort bli nån pils också.

Sidequest för imorgon är att se om det går att köpa en billig gitarr någonstans. En billig dålig nylonsträngad är ju bara 500 spänn i Sverige. Och man tycker en billig spansk gitarr i spanien borde vara enkel att få tag i. Det känns som slöseri att inte ha en gitarr på en sån här fantastisk balkong.

Ställde ett gäng med larm inför morgonen så att jag skulle ta mig upp i tid för flyget till Stockholm och vidare till Malaga. Eller Torremolinos som själva byn heter ett par kilometer ifrån Malaga på Costa del sol. Hade knappast varit nödvändigt då jag stod upp i ottan klockan 06.20. Somnade efter tre någon gång efter att ha duschat, rakat håret en gång till, friserat skägget, klippt naglarna, kollat så att lägenhetsnycklarna och allt annat var packade 7 183 210 983 12 gånger.

Varenda gång jag reser står det mycket tydligt att uttrycket “resan dit är halva nöjet” är det dummaste uttrycket som yttrats någonsin. Antingen så måste den som myntade uttrycket sluddrat fram det i ett livshotande berusningstillstånd och direkt följt upp det med “nä vad fan är det jag säger?”. Eller så är det ett gammalt uttryck från tiden då resande faktiskt var ett äventyr. Då resan till Spanien hade tagit ett par månader och man troligtvis inte visste hur man skulle ta sig eller knappt var man skulle åka. Bara att det var bra i södra Europa.

För det kan väl inte vara så att någon finner nöje i att suga i sig en blöt flygplatsmacka med kolsyrat vatten och en påse tutti frutti för 150 kronor? Eller pressa in sig i ett litet säte i kabinen bland barnfamiljepöbeln, åldringar och fem olika patient zero i nästa troliga pandemi?

De är nästan lite roligt att titta på. Familjefäderna. När de kommer in i planet med typ en hockeytrunk som handbagage. Ingen jävla aning hur de fått den genom både säkerhetskontroll och boardingen. Men när de kommer fram till platsen så är det ju klart att de inte får in sin jävla hoppborg i facken ovanför som är anpassade för att rymma exakt fyra bagage av korrekt storlek. Tankeverksamheten går långsamt när de står och väger mellan “vilken idiot jag är” och “hur kan de göra så här mot MIG?”. Men till slut accepterar de att de måste checka in sitt bagage.

Vet inte varför men jag blir också sjukt irriterad på folk som står, rör sig, ska gå på toaletten eller hämta saker ur sitt jävla handbagage. Det är lite som när folk står upp i båten. Jag gillar det inte. Sitt ner för helvete. Om det du har i handbagaget inte var viktigt nog att ha i en liten påse utanför så är det inte viktigt nog att börja riva runt i handbagaget. Och är du gammal nog att resa själv så borde du precis som mig skitit ur dig minst fem gånger innan planet gått och sett till att dricka så sparsamt med vätska att när du väl kommer fram så är urinet trögflytande brandgult och svider lite.

Nu är jag installerad på balkongen i lägenheten i alla fall. 23 plusgrader och en lätt bris. Whiskey i handen och de engelsktalande tjejerna på balkongen i hörnet har grym smak på balkongmusik. Tracy chapman varvas med Fleetwood mac och Toto. Jag tror jag ska förhandla om att stanna här och jobba på distans. Jag tror ändå inte jag överlever att ta mig upp för den demoniska backen till tåget igen.

Spansk mataffär var lite spännande. Jävlat ingenting är där jag tänkte att det skulle vara. Och rusningstid på Ica supermarket i Älvsbyn kan närmast liknas vid tyst minut i kyrkan i jämförelse. Köpte det viktigaste. Whiskey, öl, vin, bubbel och mat som känns spansk. Har aldrig förstått riktigt vad tapas är, men jag köpte nån slags torkad skinka, oliver, krutonger och ost. Jag tror det var torkad skinka i alla fall, kan även ha varit lite mörkare okylt bacon som jag åt ostekt. Märker väl om magen slår knut på sig.

Imorgon ska jag undersöka var jag är egentligen och vad jag ska göra när jag är här. Jag bokade mest för att jag vill bort. Se nånting nytt. Åka på min första solsemester sedan 1999. Vara ledig utan att det är för att jag är arbetslös. Mer tanke än så är det nog inte bakom det. Men något äventyr ska jag väl hinna med. Alhambra vore trevligt att se (+20% culture), Gibraltar är jag sugen på att åka till. Eller så dricker jag brännvin i en solstol. Återstår att se.

Efter två långa vintrar med pimpelfiske utan att varken jag eller någon jag fiskat med har fått ett enda jävla napp är det dags att acceptera den mycket obekväma sanningen. När man har uteslutit det omöjliga, så måste det som finns kvar, hur otroligt det än verkar, vara sanningen. Och sanningen är att det inte går att fiska på vintern. Allt är bara ett påhitt från Rysslands trollfabriker för att så missämja och knäcka den svenska folksjälen på mitten och skapa kaos inför riksdagsvalet 2018. Det finns ingen annan förklaring.

Abu Garcia, fjällräven och våra många anläggningar för fjällturism har girigt hoppat på tåget. Det vore så klart svårt att få en massa människor att betala för att ta sig ut på isen och bläkta med en pinne samtidigt som de fryser ballarna av sig om inte myten om fiske på vintern lever vidare. Det är som den industri som byggts upp runt Loch Ness, men här tror alla att monstret finns på riktigt.

Fiskar är så klart väldigt sluga, de simmar söderut till Spanien och Portugal under vintern. De lever livet på rivieran istället för att sitta var i nån sur sjö under två meter is halva året. De som inte har en smidig väg ut i havet hibernerar som björnar och vaknar först när isen gått. Det är därför vårgäddorna är så glupska och tunna. De har sovit hela vintern.

Fortfarande finns de som säger sig fått fisk på vintern. Ren lögn och villfarelse. Det finns gott om barn som tror att de fått fisk, men de kan ha svårt att skilja på fantasi och verklighet. Antingen så har de bara lekt på isen eller så har de “fångat” något med en klädnypa bakom ett skynke. Sen finns det alla som skäms för att berätta att de inte fått något och därför ljuger istället. Förkrossade och frusna åker de förbi frysdisken på vägen hem och visar stolt upp de granna rödingarna från fisketuren. Och så finns det de många doktorerade bilder som de ryska trollfabrikerna lägger ut på instagram.

Den ryska desinformationskampanjen har lyckats väldigt väl med att tuta i folk ursäkter för varför de inte får någon fisk. Något som särskilt gubbar är skyldiga till att göra vidare genom sina “tips och tricks”. Har man fiskat på grunt vatten så säger de att fisken går på djupet i år när det är så mycket is. Fiskar man på djupet så säger de att fisken går på grunden för att det är för kallt och mörkt i djupet i år. Provar man fiska på båda börjar de riktigt löjliga ursäkterna komma.

“Jaha, fiskade ni abborre? Nä du vet abborren är ju sjukskriven för ryggen nu i veckan så han är nog svårfångad. Gäddan har vänt på dygnet och har mobilen avslagen så han går nog inte heller att få tag på.

Vi som jobbar i media har ett ansvar här att sluta täcka fisketävlingar och pimpelpremiärer på vintern, det föder bara myten om att det finns fisk på vintern. När det är jul så skriver vi inte om hur ett fantasifoster som Tomten faktiskt finns på riktigt och äter kakor och delar ut paket. Så varför låtsas alla som att det finns en chans att få en öring när flyttfiskarna inte kommer tillbaka på flera månader? Och på sociala medier så måste vi som folk bli mycket försiktigare med vad vi gillar och delar. Det är bara Putin som skor sig.

Om Semmeldagen lyckats med någonting så är det att visa hur snabbt ett samhälle kan kollapsa totalt. Hur det som vi för bara några år sedan tog som traditioner nu förvanskats till något som för den tänkande människan inte kan ses som något annat än äcklande. Hur ska vi vanliga människor förväntas leva sida vid sida med barbarer som äter semlor med vaniljkräm?

De började dyka upp för några år sedan och det är skrämmande hur snabbt beteendet normaliserats. Nu stod jag nyss på Coop för att utföra min medborgerliga plikt och köpa semlor på fettisdag och vad möts jag av? En skamfylld kyldisk av valfrihet och galenskap. Vanliga hederliga semlor med grädde, och mandelmassa trängdes med semlor med vaniljkräm, vanlijgrädde och andra perversa avarter.

 

Vad kommer härnäst? Ska vi börja äta blåbärstårta på midsommar? Varma päron och dajm som efterrätt på nyår? Tacos på en onsdag?

Inte fan gillar jag sill men nog skyfflar jag pliktskyldigt i mig några de där kalla sladdriga fiskbitarna som hör till varenda svensk högtid. Man biter ihop och tänker på bättre tider istället för att lipa som någon femåring och kräva att det ska finnas bullens pilsnerkorv och aprikoskräm på varenda middagsbjudning.

Som med allting annat skyller jag på Stockholmarna. Ni satt och såg på när den första psykopaten satte ruccolasallad på pizzan och istället för att bränna häxan på plats så ansågs styggelsen istället vara fräsch, nyskapande och exotisk. Sedan dess har det varit öppen jaktsäsong på alla sorters bakverk.

Gillar man pizzor med ruccola och utan ost så kanske det är dags att inse att man inte gillar pizzor. Och gillar man inte semlor med mandelmassa så gillar man inte semlor. Det är lite som profeten Hank Hill en gång sa om kristen rockmusik: “Ni gör inte kristendom bättre, ni gör rockmusik sämre.”

Nä, nu är det dags att stoppa valfriheten en gång för alla och så hoppas vi Semmeldagen 2019 blir bättre än Semmeldagen 2018.

Fick en snilleblixt och irriterade verkstaden som jag bokat service och ett lyktbyte på genom att avboka bytet när bilen gick genom besiktningen.

I vanliga fall skulle mitt cyniska jag tänka att de ändå bara kommer att parkera om bilen och ge mig en räkning på 3500 spänn och låtsas som att de bytt olja som i alla lurendrejarhistorier man hört.

Men i och med att jag avbokade det efter de beställt hem delen och min förklaring bara var att jag inte ville ha den längre så tänker jag att de nog kan göra en insats.

Tänker 3000 kronor räcker gott och väl till att införskaffa något riktigt vällagrat, fränt doftande och färgstarkt franskt urin att byta ut motoroljan mot. Sen krävs det i och för sig att de är två stycken som turas om att fisa i kupéfiltret och olla ratten, pekskärmen och växelspaken, men det kan nog han som tog emot samtalet ställa upp och göra gratis.

Men jag vet inte, vad ska man göra? Före besiktningen kollade jag lamporna, som man gör, och noterade då att positionsljuset inte var 100 procent. Några lampor verkade saknas. Så jag tänkte kolla vad jag behövde köpa på OK för att slippa ombesiktning. Då visade det sig att det är ledlampor och de ska bytas på verkstan.

Inte nog med det, det går inte ens att byta bara lamporna. Man måste byta hela förbannade lyktan. Plötsligt blev 80 kronor, en resa till OK och 10 minutes pillande och svordomar förvandlat till 1500 kronor och att lämna in bilen på reparation.

Det här kan inte vara en lösning som någon praktiskt lagd människa arbetat fram. Det här har någon mustaschtvinnande baguettemumsare med monokel och hög hatt kommit fram till för att lura mig på pengar. Så jag tänker jävlar i mig inte byta om inte besiktningen säger åt mig att jag måste.

Ser fram emot 2018 års modell då jag måste köpa nya däck och fälgar varenda gång det blir för lite luft i däcket för att de tagit bort munstycket och svetsat fast fälgarna i axeln. 2020 års modell när jag måste lämna in bilen på tankning för att bensinen levereras i en ny försluten bensintank som måste bytas varje gång. Och 2025 när de självkörande bilarna autobeställer en ny bil innan de kör ner i närmaste ravin när de lämnat av mig på jobbet för att spara på parkeringsplatserna i stan.

Skulle köpt en 240.

 

Fiskesäsongen är över, den har varit det ett tag. Men nu börjar högsäsongen för mitt andra stora intresse, fotografi. Jag har hållit på med det i ganska många år nu och har en del visdom att dela med mig av till er som funderar på att ta upp den här ädla konsten. Man är aldrig för gammal eller för ung. Jag hoppas den här guiden får fler att ta del av det här egentligen ganska enkla nöjet, det bringar stor glädje i vintermörkret.

Jag har som sagt gjort det här i många år nu så jämför inte era bilder med mina, ta liksom bara inspiration och fundera på vad ni kan förbättra hos er själva och vad ni ska tänka på till nästa gång.

 

Det viktigaste är så klart att ha tålamod. I dag är det minus 22 grader, överlägset kallaste dagen hittills i vinter, men det gäller att stå emot frestelsen att fotografera termometern och publicera på Facebook. Det är lite som den första lilla stackars abborren man får på fisketuren. Visst är det kul med första fisken, men den kastar man tillbaka. Fota för all del för att träna, men ta bort bilden sen.

Exempel. Den här var hyfsat fin. En morgonbild från januari 2016.

Helst ska man ner till minus 30 grader, men gärna 35 innan ni lägger ut bilderna på Facebook. Jag vet hur jobbigt det är. Jag har själv legat tyst i timmar med teleobjektivet riktat mot termometern när den visat -28 -29 och bara väntat på att det ska gå över gränsen och fått gå tomhänt. Såna dagar är tråkiga, men när man väl fångar en trofébild på en termometer som visar 40 minusgrader kommer det kännas mycket mer belönande att du väntat.

Ljussättningen är också något som många nybörjare frågar om. Regeln är att en riktigt kall termometer i dagsljus ÄR bättre än en där man ser att det är mörkt ute. Men det är så klart mycket svårare när solen bara behagar titta fram en timme om dagen under högsäsongen för termometerfoto. Det är bara lite mer effektivt rent fotomässigt. Därför föredrar jag också innetermometrar placerade vid fönstret så kan man välja om man vill få med ljuset utifrån eller ej.

 

Val av utrustning spelar också roll, men även där är det inte så jättenoga om man inte vill upp till min nivå direkt. Kameran kan egentligen vara vad som helst, termometerfoto är inte en dyr “sport”. Man kan använda en billig mobilkamera, en systemkamera, eller en sån där gammeldags kamera med skynke och blixt av svartkrut om man så vill. Termometern bör dock helst vara digital för att få med alla nyanserna av kyla.

Vid publicering är det viktigt att vara positiv i kommentaren. Ett säkert kort är att beskriva bilden med “Friskt ute i dag”. “Dags för morgonpromenad i det här strålande vädret” eller “på med skidorna” är också klassiker.

Om ni har några frågor så finns jag alltid tillgänglig på e-mail och telefon.